En något nervös semifinal
tis 15 apr 2014 kl 10:53
Tisdag.
Knappt har man tagit sig samman efter lördagens hysteriska kast från hopp till förtvivlan till förlösande jubel och lättnad innan det är dags igen.
Men innan vi blickar framåt mot West Ham senare i kväll så måste man väl skriva några ord om den ack-så-efterlängtade finalen och vår väg dit.
Det fanns inte många minuter under matchen i lördags som jag faktiskt uppskattade vad det var vi var med om. Visst, det är knappast första matchen som jag varit nervös men inte så här nervös. Den här videon sammanfattar känslan ganska bra.
Jag upprepade som ett mantra under hela matchen att om vi bara gjorde första målet skulle vi ha en chans - men om istället Wigan gjorde mål då kunde vi lika gärna lägga ned. Jag behöver väl knappast säga att det är en jäkla tur att Arsenal generellt skiter i vad jag säger.
Men när Wigan gjorde målet så trodde jag verkligen att det var över. Det är så orättvist var det enda jag kunde tänka. Om det faktiskt var orättvist är jag självklart inte rätt person att uttala mig om.
Vi spelade riktigt, riktigt dåligt. Men vi hade chanser. Det hade Wigan också, men knappast så att de på något sätt dominerade. Straffen var väl inte mycket att snacka om (men visst skulle vi haft frispark i första läget?) och den där känslan av hopplöshet var förlamande. Varför gör vi det alltid så jäkla svårt för oss själva?
Inte ens när Mertesackers mål kom vågade jag tro att det skulle gå vägen. Straffar kändes inte alls som något säkert alternativ. Huvudsakligen för att jag inte litar på våra straffskyttar. Däremot (och det sa jag redan innan straffarna) så litar jag på Fabianski. Så det var bara att hoppas att han skulle göra tillräckligt för att täcka upp för våra spelare.
Och det gjorde han.
Jag kommer inte ihåg mycket från straffläggningen. Jag kommer ihåg att jag inte vågade titta. Att jag sjönk längre och längre ned under bordet. Att jag först inte fattade att det var klart när Cazorlas straff gick i mål. Men glädjen när allting var klart går inte att beskriva med ord - och jag tror knappast att jag var ensam om att känna så. Firandet efter matchen sade sitt. Så här såg det ut på O'Learys i Stockholm:
(Tack Christian för videon!)
Men nu måste vi lägga allting bakom oss och fokusera på ligan igen. Jag tror att vi kommer behöva vinna de matcherna vi har kvar för att knipa fjärdeplatsen, om inte Everton brakar ihop fullständigt. Det känns dock inte så troligt (de är ju inte direkt sp*rs).
Som vanligt dras vi med skador och jag är osäker på hur Wenger ens ska få ihop en startelva. Det ryktas om att Kim kan få sin första start för klubben, bland annat.
Jag hoppas verkligen att vi kan bygga på semifinalen och få med oss en vinst ikväll. Vi behöver få lite självförtroende tillbaka.