Världsrekord i bra resultat

Nu är inte jag någon Sören Holmberg när det kommer till att rapa historisk statistik och dess betydelse, men jag vågar ändå påstå att den här helgen var unik. Det uppenbara, att de övriga förväntade topplagen förlorade eller tappade poäng samtidigt som Arsenal vann, behöver jag knappast tala om för någon. Men det faktum att samtliga lag som slutade på den övre halvan av tabellen efter förra säsongen - utom Arsenal - tappade poäng under helgen borde få en och annan att lyfta på ögonbrynen. Det är svårt att se hur resultaten skulle ha kunnat vara bättre ur ett Arsenalperspektiv. Tänk om alla helger var så här...

För Arsenal var segern mot Aston Villa nödvändig efter den deprimerande insatsen i Dortmund. I Tyskland spelade Arsenal på det där för oss som tittar allra mest frustrerande sättet där passningsspelet inte stämmer och målchanserna uteblir. Kryddar vi det med okaraktäristiskt dåligt försvarsspel så får vi den sämsta insatsen sedan Everton borta i våras. Ytterligare ett magplask den här veckan hade orsakat någon form av minikris i laget.

Istället blev det ett fall framåt. En stor anledning var naturligtvis att Özil gjorde sin bästa match för säsongen, vilket självklart är enkelt att koppla till att han fick spela i den berömda nummer tio-rollen (jag antar att det bara är jag som inte riktigt fattar det där systemet med siffror på fotbollsplanen - när jag spelade hette det offensiv innermittfältare och sådant). Många har tjatat om det under veckan: Varför spelar vi inte Özil i den rollen om han nu är världens bästa på den positionen? Det är bara Wenger som vet varför, men nu tyckte han uppenbarligen som resten av oss och då Özil gjorde både 0-1 och passade fram till 0-2 är han nog rätt nöjd med beslutet.

Jag var dock inte helt bekväm under första halvlek. Villa kom med en tung seger borta mot Liverpool i ryggen och visade självförtroende i kontringsspelet. Vore det inte för Szczesnys handbollsräddning på Clarks nick före Arsenals ledningsmål skulle matchen kunnat ha tagit en obehaglig utveckling. Det är detaljerna som gör det i fotboll, vilket vi naturligtvis kände till sedan gammalt.

Målexplosionen mellan minut 32 och 36 avgjorde matchen. Det var kul att se Welbeck ta stor del i målen, för det är avgörande för Arsenals säsong hur snabbt han blir en kugge i Arsenals anfallsspel där tajming är så viktigt. Engelsmannens mål tyder på att han börjar hitta rätt med tanke på hur målmedveten har var i sin löpning in framför mål där Özil också hittade honom.

Efter de tre målen spelade Arsenal av matchen. Det var ytterst bekvämt att se på, och framförallt en stark kontrast mot hur uppgivet det kändes i tisdags. Detta påminde om hur det såg ut för ett år sedan, då Arsenal tog ledningen i matcherna och därefter kontrollerade många av dem. Jag tror att det är ett bra sätt för spelarna att spara energin. Det finns liksom ingen anledning att springa ihjäl sig när man leder med 3-0. 

Arsenals inledning på säsongen har inte varit klockren, men jämfört med många av de andra titelkandidaterna har det ändå sett hyfsat ut. Liverpool och Manchester United behöver redan nu krishantera, Manchester City har inte hittat något vinnande spel och Evertons försvarsspel verkar ta inspiration från Uniteds. Chelsea brukar inleda säsongerna bra, och den här hösten är inget undantag. De kommer, som vi såg idag, också tappa poäng så att Arsenal är med så här bra trots att spelet har lämnat en del att önska ser jag som mycket positivt. Dessutom är nollan i förlustkolumnen intakt trots två på förhand potentiellt svåra bortamatcher mot Everton och Aston Villa.

Till sist vill jag rikta ett tack till Arsenal Swedens verksamhetschef Jocke Lander som så att säga tog en för laget igår. Han har tidigare varit och sett Aston Villa-Arsenal live tre gånger, och samtliga av dessa matcher har slutat 0-0. Igår lät han dock Arsenal avgöra matchen innan han och Uffe Jansson hann in på arenan. Han skyllde den missade första halvleken på bilköer, men jag är säker på att han i bakhuvudet hela tiden visste vad han gjorde. Jag tycker det är stort att han sätter Arsenal före sig själv - det kallas dedikation!