Favorit i repris?

Sådär. Efter en hektisk början av hösten och en dator som totalt kollapsat är jag nu äntligen "back in business" med en alldeles ny laptop. 

Efter världens längsta landslagsuppehåll är det också dags för Premier League igen och trots alla miljarder skador ser jag fram emot det - inte minst för att jag åker till London i morgon för att se matchen på plats.

Det är få saker som går upp emot ett Londonbesök, speciellt om man känner sig lite stressad och allmänt nere. 

Så tummen upp för det alltså.

Annars har jag funderat en hel del kring det här med FA Cupfinalen och vad det egentligen har betytt för oss. Jag menar, har vi verkligen blivit gladare sedan vi äntligen vann den där eftertraktade titeln?

Jag är inte helt säker på att vi är det. 

Jag har tänkt i de här banorna sedan maj men det var först när jag läste Tim Stillmans syn på det hela som jag fick lättare att sätta ord på det. Och det är bevisligen inte bara jag som tänkt i de här banorna.

Missförstå mig rätt: självklart blev vi glada. Precis när vi fick se laget lyfta bucklan tror jag det var få människor på planeten som var lyckligare än oss Arsenalsupportrar. Det kändes som om vinden äntligen hade vänt och vi behövde inte längre streta på mot den.

Även om vi lyckades med att släppa in två mål innan matchen knappt hade börjat så var det inte över. Vi lyckades med det där som vi tidigare alltid misslyckats med. Vi vände och vann i ett läge när alla förväntade sig att vi skulle duka under.

Jag var nog inte ensam om att tänka att FA Cupvinsten var ett första steg mot någonting annat. Och egentligen baserade jag inte det på någonting annat än att jag ville att det skulle vara så.

Men det är ju inte riktigt så enkelt. 

Det är inte så lätt att man ena säsongen vinner FA Cupen, andra ligan, tredje CL. Bara för att man har vunnit det ena så har man inte automatisk rätt till att vinna resten också. Det funkar helt enkelt inte så.

Det låter kanske som en självklarthet, och det är det väl också, men bara ett enda lag kan vinna ligan. Bara ett enda lag kan vinna Champions League.

Det är jättesvårt att vinna alla sorters titlar, även FA Cupen.

Det betyder inte att det är omöjligt. Men det betyder att det finns många fler lag som misslyckas med att vinna saker än det finns lag som vinner under en säsong. 

Det känns som att fokus hela tiden flyttas och man får aldrig riktigt tid att stanna upp och vara lycklig i det man faktiskt lyckats med. Så fort man stoppat in den där bucklan i troféskåpet är det liksom dags att gå vidare med siktet inställt på nästa pris.

Som om bara för att man firar en semifinalvinst eller en fjärdeplats så betyder det automatiskt att man är "nöjd" på något konstigt vis. Som om själva firandet skulle innebära att man inte försöker nå ännu längre nästa gång.

Det är någonting som inte bara är typiskt för fotbollen utan som egentligen genomsyrar allting i dag: det omöjliga i att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Det går att fira en FA Cupvinst och ändå vilja vinna ligan nästa säsong. Det går att fira en fjärdeplats och ändå sikta mot att ta sig hela vägen i Champions League.

Jag kan tycka att det är lite tråkigt att vi inte har firat FA Cupen mer än vad vi har gjort. Det är som om den blev oviktig i samma sekund som den nya säsongen började.

När man har spenderat så många år med att vänta och längta efter en titel så känns det lite som ett antiklimax när man måste släppa det så snabbt.

Jag känner att jag inte är redo att släppa taget ännu. Därför är det perfekt att vi möter Hull nu på lördag. Jag hoppas på en favorit-i-repris på finalen - men gärna utan att ligga under med 2-0 efter typ 15 minuter.

Vad säger ni?