Londonbesök

Förra helgen var jag i London och resan var precis sådär underbar som besöken i London alltid är. Dessvärre tog denna musten ur mig så totalt att jag sedan låg hemma däckad i princip hela veckan.

Jag överlevde dock och är på benen lagom till dagens match mot Sunderland.

Nåja, det är lite sent att komma med en matchrapport från Hullmatchen (plus att det inte känns som vi behöver diskutera den matchen något mer - det är väl bättre att bara glömma) men däremot är det någonting annat som jag har funderat på efter besöket i London.

Det finns många anledningar till varför det är härligt att komma iväg och se fotboll på plats men det var speciellt en sak som slog mig när vi satt på Tollington innan matchstart.

Vi som befinner oss så långt ifrån laget som vi bryr oss om, utan möjlighet att närvara på varenda match, får ofta nöja oss med att föra större delen av våra fotbollsdiskussioner över nätet.

Har vi tur bor vi nära någon av städerna som anordnar matchträffar och då får man chansen att se den tillsammans med likasinnade och i samma veva diskutera laget, men det är inte säkert att man har den möjligheten i samband med varje match.

Och för man alla diskussioner över nätet är det lätt att man får en något skev bild av hur läget egentligen är bland supportrarna.

Att hålla på ett lag är inte enkelt. Det går upp och ned och kring Arsenal känns det som att frustrationen alltid är väldigt, väldigt nära.

Missförstå mig rätt - jag fattar att man är frustrerad på laget just nu. Skadorna, de tappade poängen, bristen på täckning i försvaret...det finns många saker som man kan vara mindre nöjd med. Jag är lika frustrerad som många andra.

Det klagas - en del av det är rättmätig kritik, en del är kanske lite orättvis och en del saker som sägs om laget är direkt felaktigt. Mycket av det kommer från en känsla och handlar inte så mycket om hur det egentligen är eller de faktiska resultaten på planen.

Det är ingenting konstigt med det och jag tror verkligen inte att Arsenal på något sätt är unikt - det ser antagligen likadant ut kring de flesta lagen men vi ser det helt enkelt inte då vi inte följer andra lag på samma sätt som vi följer Arsenal.

Men just därför tycker jag att det är härligt att komma till London.

Därför är det skönt att diskutera med nya människor innan matchen. Det är skönt att höra vad folk tycker och tänker om laget och prestationen på planen när de går till Emirates vecka ut och vecka in.

Framför allt är det skönt att prata med folk ansikte mot ansikte. Diskussionerna blir bättre på så många plan. Man har en chans att utveckla ett resonemang, man får se ansiktsuttrycket på den som man pratar med, man kan läsa av ansiktsuttryck och framförallt brukar tonen vara så mycket trevligare.

På nätet blir det lätt hätsk stämning, det vet alla, och Twitter passar sig knappast för komplicerade diskussioner. Forum och Facebook låter en visserligen skriva längre, men det är inte alltid helt enkelt att uttrycka sig i skrift.

Dessutom är det skönt att komma in på Emirates och höra att trots klagomålen, frustrationen och nervositeten så är publiken där bakom laget. Trots insläppta mål. Trots slarvigt spel. Trots allt det där så stöttar supportrarna laget när de är på planen. Det är skönt att få det bekräftat när man läser allt som skrivs på nätet.

Så trots en knackig inledning på säsongen, trots många tappade poäng, trots 2-2 mot Hull och några minst sagt tveksamma insatser så lämnar jag ända London vid gott mod. 

Jag känner mig upplyft efter diskussionerna vi haft under helgen och jag känner mig nöjd med att det fortfarande går att ha civiliserade och djupgående diskussioner om Arsenal. Det går att lära sig nya saker, ta in andras synpunkter eller till och med ha två helt skilda åsikter utan att börja kalla varandra för öknamn eller svära (mer än nödvändigt, såklart).

Det är skönt att bli påmind om det ibland.