De oupskattade nyckelspelarna

Matchen mot Southampton var långa stunder riktigt plågsam att titta på. Visst vore det inte för en övermänsklig Forster skulle det troligen varit avgjort långt tidigare men det förändrar inte att vårt anfallsspel påminde om en okysst tonårings nervösa trevanden. Det var en väldigt bra inställning rent generellt i laget, alla jobbade stenhårt men vi kunde inte hålla bollen inom laget om så våra liv hängt på det. Alla spelare på planen i den matchen är bra spelare och de tillför något viktigt, utom möjligen Flamini då, men det var smärtsamt tydligt att ingen av dem har förmågan att bygga och konsolidera anfall. Cazorla snurrar fint med motståndare men är inte den playmaker han varit. Chamberlain och Alexis stormar fram så motståndarna flyger men när det tar stopp så tar det stopp och vi tappar boll. Welbeck löper åt alla håll och river stora hål i försvaren men han kan inte hålla bollen felvänd. Ramsey är en energispelare som helst ska ta emot passningarna från de bakre regionerna snarare än att slå dem. Flamini slår visserligen nästan aldrig bort en boll men å andra sidan slår han aldrig någon passning som skapar något. De spelare som saknades mest var tre av de spelare som fått mest oförtjänt kritik.

Arteta är inte en defensiv mittfältare av världsklass men han är stabil och oj vad hans uppspel saknas när Flamini spelar. Hela anfallsspelet stannar av, motståndarna hinner samla sig och det blir svårt att etablera ordnade anfall. Antingen tvingas Flamini sköta uppspelen, vilket sällan ger något, eller så droppar Cazorla/Wilshere/Ramsey ned bredvid honom men då fattas det ett alternativ att spela på. Det blir inte tydligare varför Arsenal har så svårt att hitta en defensiv mittfältare än när Flamini spelar. Det räcker helt enkelt inte med ett monster som tacklar hit och dit, han måste kunna sköta uppspelen också.

Özil är en spelare i absolut världsklass vars storhet många har svårt att se, hans konsoliderande passningsspel saknades fruktansvärt mycket. Alexis är lättare att uppskatta. Han dribblar förbi spelare efter spelare, han jagar bollförande försvarare som en terrier och han öser in mål. Samtidigt ställer han ofta till det för laget när han tvingas gå längre ned i banan och hämta boll. Han vet inte när han ska släppa bollen enkelt och ta ny position, istället snurrar han runt runt tills han snurrat upp sig själv och motståndarna får kontra. Normalt ska det vara Özil som droppar ned och lotsar bollen tryggt upp i banan och levererar den till Alexis utanför straffområdet där han kan snurra utan att riskera något. I Özils frånvaro tvingas Alexis göra det istället och det skapar stora problem för laget för vårt anfallsspel.

Få spelare i dagens Arsenal har varit så oförtjänt utskällda som Giroud. En anfallare som är precis snäppet under världsklass men som behandlas som skräp för att han inte är i nivå med Aguero. Med Wellbeck som anfallare när motståndarna backar hem saknas Giroud väldigt mycket. Welbeck har stora kvaliteter men han kan inte suga in uppspel och hålla i bollen medan laget flyttar upp. Den enda bollen som är ett alternativ till honom är en löpboll i djupet. Det betyder att för att bygga anfall måste vi gå genom mittfältet när han spelar, men utan Arteta och Özil finns inte det alternativet heller. Resultatet såg vi mot Southampton, chansartat passningsspel och hopplösa djupledsbollar som kom tillbaka lika fort som vi slog dem. Förändringen kom när Giroud byttes in. Helt plötsligt kunde vi bygga anfall och chanserna började flöda. Nu hade vi en spelare som kunde ta emot uppspelen och konsolidera anfallen. Vi kunde skapa tryck på deras försvar.

Özil, Giroud och Arteta har alla fått massor med skit, men aldrig har deras betydelse varit tydligare. Vissa spelares bidrag ser man först när de inte längre finns där.