Coquelin är inte framtiden men visar lagets potential

Francis Coquelins framfart de senaste månaderna kan inte ha undgått någon. Han har tagit ligan med storm genom sitt fysiska och energirika spel. Han har tacklat, han har kämpat och han har blött för klubben, bokstavligen. Ändå är jag inte helt övertygad om hans förträfflighet. De två första meningarna hade nämligen lika gärna kunnat beskriva Flaminis första månader hösten 2013. Hårt kanske ni tycker, men Flamini var lika hyllad då som Coquelin är nu. Arsenals närmast kroniska brist på tuffa ”defensivt starka” mittfältare det senaste decenniet har gjort att vi överskattar alla spelare som kan tackla. Frågan jag känner mig tvungen att ställa är om Coquelin verkligen är Arsenals framtid eller om han bara visat hur bra vi skulle kunna vara.

Den första punkten jag undrar över är hur bra har han egentligen varit? Eller snarare, hur många matcher har han faktiskt varit riktigt bra i? Personligen ser jag två matcher, City och United borta. I de matcherna var han riktigt riktigt bra, men det var också två matcher där hela laget ställt upp väldigt defensivt. Laget som helhet fungerade defensivt och då lyfte Coquelin till riktigt höga nivår. Men de övriga matcherna skulle jag klassa från bra i något enstaka fall, till ok eller tveksam i de flesta och rent dålig i några. När laget inte fungerat defensivt har han ofta varit bland de sämsta spelarna på planen, som i andra halvlek mot Newcastle. När Newcaslte tryckte på och vårt försvar svajade var Coquelin inte den som styrde upp, han svajade mer än någon annan. Det känns spontant som att han delvis lever på några få bra matcher och att hans svaga insatser lätt glöms bort.

Den andra punkten blir hur han egentligen står sig mot Flamini anno 2013. Båda kom in med fysiskt spel och charmade många. Men där Flamini bara hade fysiskt spel har Coquelin betydligt mer än så. Främst så har han en disciplin och en positionssäkerhet som Flamini bara kan drömma om. Frågan är om det är tillräckligt. Den frågan blir speciellt aktuell när vi kommer in på punkt tre.

Punkt tre är Coquelins passningsspel, eller snarare den totala bristen på det. Som defensiv mittfältare är man ofta den som återerövrar bollen och därmed den som sätter igång spelet igen. Eftersom vi undviker att bara rensa bort bollen krävs det att den passningen håller hög kvalitet. När laget spelar bra behöver Coquelin oftast bara lämna över bollen till någon av det andra spelarna med en kort enkel öppen passning, då går det oftast bra. När laget inte spelar bra å andra sidan blir det stora problem. Hans alternativ blir då ofta få och svåra, något han gång på gång visat att han inte kan hantera. Jag kommer tillbaka till matchen mot Newcastle här, när Newcastles press var som störst hade Coquelin hopplöst svårt att göra något vettigt med bollen. Bara under de första 15 minuterna av andra halvlek tappade han bollen enkelt på egen planhalva tre gånger med farliga kontringar som resultat. Mot ett bättre lag hade Coquelin troligen varit direkt orsak till ett par baklängesmål. Det håller inte helt enkelt.

Min slutsats blir att han visat vad en defensiv mittfältare i världsklass kan göra för oss med sina bra insatser. Men samtidigt är Coquelin är inte den spelaren, det har han visat med sina brister. Han har gjort ett bra jobb den här vårvinter men på sikt är han tyvärr på sin höjd en riktigt bra truppspelare. Jag skulle vilja kalla honom det defensiva mittfältets Rosicky, han gör saker annorlunda och får resultat med det vilket gör att folk ser mellan händerna med ojämnhet och svagheter. Men i längden håller varken han eller Rosicky. När laget svajar har även Coquelin svajat, det vi behöver är någon som stabiliserar laget. Vi har tillräckligt med spelare som bara återspeglar och förstärker laget i övrigts prestation, vi behöver nån som spelar bra när de andra är dåliga. Som stabiliserar och ordnar, det är inte Francis Coquelin. Däremot kan han ha påmint Wenger om vad en sån spelare kan göra får Arsenal.