Ups and downs

I och med matchen i söndags är den här Premier Leaguesäsongen till ända. En match återstår innan vi går på sommarlov helt men då ligan är avslutad tycker jag det är en lämplig inledning av uppladdning inför finalen att summera säsongen som varit. Det har varit en säsong av både bakslag och framgångar. En säsong där vi jagat bort några spöken men där andra växt sig starkare. En säsong där både världsspelare och forna talanger visat vad de går för. Men vi börjar från början.

Säsongen inleddes svagt. Efter några matcher hade Arsenal trots en tveksam men ändå ok poängskörd varit i ledningen totalt ca 10 minuter. Spelet stämde inte. Dessutom var många av de bärande spelarna trötta från sommarens VM. Eller egentligen så inleddes säsongen som de föregående slutade, med en seger på Wembley. Men det räknas inte riktigt. Den riktiga säsongen inleddes med tappade poäng mot Leicester och ett Champions Leaguekval vi överlevde med ett nödrop.

September inleddes precis som augusti med ett bra resultat mot City, en poäng som kanske borde varit tre. Laget kämpade dock fortfarande med att hitta spelet och bottennapp som 0-2 borta mot ett i Bundesliga väldigt svagt Dortmund varvades med fullträffar som 3-0 borta mot Aston Villa. Där för övrigt Danny Welbeck gjorde sitt första mål för klubben.

Oktober blev inte bättre den heller. Visserligen började vi med att köra över Galatasaray men sen blev det stopp mot Chelsea. Mesut Özil åkte på en knäskada i den första halvleken och i det läget var två av vårens kommande huvudfigurer borta. Spelet blev om möjligt ännu sämre under den här perioden och vi tappade poäng hemma mot Hull. Allt var dock inte mörker, Alexis stod för totalt fyra mål och det var här han på riktigt klev fram och började leverera.

Alexis fortsatte bära laget under november med totalt fem mål. Det var också här vändningen för laget började så smått. Månaden innehöll visserligen två raka förluster i ligan och kaosmatchen allmänt känd som Banterlecht, men den avslutades med en stark seger mot Dortmund och en viktigt sådan borta mot WBA.

December var en klart bättre månad, bortsett från bottennappet borta mot Stoke. 4 segrar i ligan, bland annat mot formlaget Southampton och en överkörning av Newcastle. En match jag för övrigt såg på plats från de nedre raderna på North Bank Lower. Alexis tappade lite fart men en combackande Giroud hade sin ena av två bra perioder med tre mål på tre starter innan han åkte på en onödig utvisning mot QPR. Den obligatoriska segern mot West Ham togs självklart också.

Januari inleddes med vad som då var en illavarslande förlust mot Southampton men som så här i efterhand är en blip som föregicks av fyra raka utan förlust och efterföljdes av fem segrar på sex ligamatcher och tre FA cup vinster därtill. Coquelin fungerade inte alls med en icke bollspelare som Chambers bredvid honom mot Southampton vilket föranledde att Cazorla flyttades ned. Det tillsammans med att Özil nu kommit tillbaka från sin skada starkare än någonsin var de stora katalysatorerna bakom denna starka period.

Om januari var bara upp och ännu mer upp så var februari desto mer varierad. Segrar i de matcher vi förväntades vinna blandades med en överkörning på fiende mark i nordöstra London och en blytung förlust i åttondelen av Champions League. När vi fick Monaco hade de flesta räknat in en kvartsfinalplats men slutspelsspöket i Champions League visade sig vara mer levande än någonsin.

Men alla spöken överlevde inte den här säsongen. Mars kom och med den en fantastisk period av höstens två tunga skadehistorier. Giroud stod för sex mål på fem matcher och Özil visade upp den högsta nivå han nått i Arsenal. Inte en deras värsta belackare kunde säga något nu. Det var det här med spöken ja, vi hade inte vunnit på Old Trafford sedan 2009 trots att United ställt upp med diverse svaga lag. Men nu var det slut på det, det krävdes dock en före detta Unitedspelare för att döda spöket. Danny Welbeck snappade upp en svag hemmåtpassning och kunde rulla in segermålet back De Gea.

I och med den starka perioden började det så smått vädras om att Chelsea kanske gick att nå, men trots svagt spel lyckades de ta med sig segrarna allt som oftast och i slutet av april hjälpte det inte att vår segerrad fortsatt. Ligatiteln var borta. Mitt i den besvikelsen kunde vi dock glädja oss åt att ha säkrat en ny FA Cup final genom att slå Reading i förlängning på Wembley efter två mål av Alexis och två assist av Özil. Det var det där med att kliva fram i stora matcher.

Med chansen på ligatiteln borta och fjärdeplatsen säkrad var det inte konstigt att resultaten sviktade i maj. Laget gjorde dock vad som krävdes genom att undvika förlust bort mot United och i övrigt ta tillräckligt med poäng för att det aldrig skulle bli spännande i kampen om att vara direktkvalificerad till gruppspelet i nästa års Champions League.

På det hela har det varit en godkänd ligasäsong. En tredjeplats är vad man kan vänta sig av det här laget, en andraplats hade varit möjlig med en bättre start. Spelarmässigt har vi fått många svar. Några har visat att de inte håller och lär få lämna i sommar. Några nya som visat sig hålla mycket hög klass. Vi fick sen en ungdom som slå sig in i laget på allvar. En annan stod för en klassisk comeback när han gick från att vara utlånad till the Championship till att vara en startspelare. Slutligen fick vi se en världsspelare ta ett stort steg närmare den nivå han kan spela på.

Sommaren kommer bli lång och spekulationerna många. Som tur är har vi ett u21 EM som lär bli högintressant. Men nu ser vi fram mot finalen på lördag.