Who Are You?

Jag har tidigare skrivit om Newcastle United som den moderna fotbollens svar på Prins Orlando (vilket försvann då Arsenal Sweden bytte plattform och därför inte går att länka till) och jag har skrivit om ett möte jag hade med stadens invånare, deras sätt att fira påskafton och mina känslor för dessa människor. Jag har befunnit mig i några former av absoluta ytterligheter där den genomkommersialiserade fotbollens allt mer påtagliga förgänglighet och nästan smärtsamma cynism har stått i bjärt kontrast till en samling Geordies totala oförmåga eller ovilja till förändring och en nästan dadaistisk syn på sig själv i en värld som snurrar allt snabbare omkring dem. Och det är någon stans här jag står i min relation till Newcastle. Både som stad och som fotbollsklubb.

Ett Newcastle United som inte längre är Shearers höjda knytnäve i en strid ström av gjorda mål, inte längre är Champions Leaguespel och inte längre är fotbollens hemvist på ett fullsatt St. James’ Park där alla lever sina hela liv för just detta fotbollslag. Ett Newcastle United som inte heller är Allardyces fotbollspragmatik, inte längre handlar om Bartons eviga rubriker om misshandelsdomar och inte längre är Dyer mot Bowyer i ökänt inbördeskrig. De gamla varianterna av den välkända konstansen Geordielaget har, i Mike Ashleys händer, blivit någonting helt annat. Ett simpelt marknadsföringsredskap som vilket som helst, en dyrk att öppna upp marknader för Ashleys sportklädesföretag och en verksamhet som köper billigt, säljer vidare något dyrare och vars primäruppgift endast är att generara pengar till ägaren, snarare än att nå sportslig framgång. Som inte ens hör av sig till en cancersjuk spelare och sedan ger honom sparken via sms, som inte ens bemödar sig att ersätta en flyende tränare med en ny och en klubb som skapar så mycket smärta hos dess följare vars liv satt dem i stort behov av lindring.

Så när jag ser på Newcastle United FC idag undrar jag vad det egentligen är, vilken klubb den har kommit att bli och vilken funktion den har för alla som de lever sina liv på sluttningarna längs med floden Tynes utlopp i Nordsjön. Jag känner inte igen klubben, finner ingen egentlig klarhet i vad den har kommit att bli och kan absolut inte säga vart den är på väg. Till årets säsong har klubben handlat in Mbemba och Mitrovic från Anderlecht och Wijnaldum från PSV, vilka inte bara är strategiska åtgärder i SportsDirect.com’s erövring av Benelux-länderna, utan också riktigt spännande fotbollsspelare. Till de har de lånat ut fjolårsfiaskot Cabella till Marseille och fått Tauvin för £13 miljoner tillbaka. Och de har anställt Svennis gamle landslagsside-kick Steve McClaren som ny manager för klubben.

Och det är kanske just där man hamnar när man kontemplerar över vilka Newcastle är idag. Att de är i händerna på en av den moderna fotbollens absoluta styggelser, att de långt ifrån har säkrat stadens stöd och att de, för att ta sig uppåt och förädla alla fina spelarinköp, anställer en manager som förvisso lyckades bra i holländska Twente men som antingen fått sparken eller lämnat i förtid på egen begäran från samtliga uppdrag han haft som huvudtränare. Det känns liksom ganska mycket yta och inte så mycket innehåll, det känns mer högröstade ambitioner än rätt person att omsätta dem till framgång och det känns mer Mike Ashley än ett gungande St. James’ Park.

Över hela härligheten vilar St. Jame’s Park. Bild: D&M

Och ungefär så känner jag även inför Arsenal tre omgångar in i ligasäsongen 15/16. Detta vackert spelande, numera ganska balanserade men ack så impotenta Arsenal. Arsenal som i somras började berätta om att vi nu var redo att ta nästa steg upp i hierarkin för att utmana om ligasegern men som nu står på ynka fyra poäng med två gjorda mål. Vilka är vi egentligen idag? Inte längre lågbudget-Arsenal, men inte heller ett Arsenal som faktiskt köper vad vi behöver. Vi är inte booring, men vi är definitivt inte scoring Arsenal. Snarare kanske ett runt-runt-runt-Arsenal där ingenting egentligen händer. Och vi har dessutom gått och blivit En-halv-säsong-Arsenal. Eller ett försäsongs-Arsenal. Som sedan, när allvaret väl började, drattade på ändan och, om inget radikalt händer, håller på och kastar bort säsongen innan den ens har kommit igång på allvar. Är det detta Arsenal vi har gått och blivit?

Och spelartruppen, vad är den idag? Vår engelska kärna som skulle vara anrättningens bärande ingrediens som sedan skulle kryddas med utländsk spets, är nu bara en enda röra som kladdar ihop det och springer i vägen för varandra. Wilshere ständigt skadad, Jenkinson utlånad, Walcott och Gibbs fastfrusna på bänken och Chambers… ja, Chambers är kanske inte riktigt så färdig som vi trodde. Och Ramsey, vem är du idag, Aaron Ramsey? Från misslyckat famlande Fabregasersättare till solid B2B som chockade samtliga fotbollskännare världen över och frälste oss Arsenalföljare med en drömsäsong (13/14) som lovade guld och gröna skogar, vem är du nu?

Ramsey är inte lagets nr 10 för den positionen är vikt för lagets stora marqueesigning Özil. Rollen som kreativ B2B är han på tok för offensiv för och där lämnade han, mot West Ham, Coquelin helt ensam och av dessa skäl har han nu förvisats till en högeryttermittfältarplats vilken hanterar genom att ha en heatmap som mer liknar en central striker, en renodlad anfallare. Så därför tar jag idag steget ut, jag tar bladet från munnen och vågar kasta mig ut. Som en tandlös Geordie utan något kvar att förlora, som en höghushög tanta klockan halv sju en påskafton eller som en ytterst talangfull anfallare från Smederevo som lämnar Champions Leaguespel med Anderlecht för kaoset i Newcastle United. Jag kastar mig ut och föreslår följande anfallstrio inför lördagens möte:

Oxlade-Chamberlain – Ramsey – Sanchez

Ja, du ser rätt. I Girouds och Walcotts oförmåga att göra mål (läs egentligen: omsätta skapade chanser i gjorda mål) och Wengers oförmåga att handla in adekvat anfallare låter jag två minus bli ett plus. Eller egentligen tre minus som blir ett plus. För Ramsey, som ändå aldrig håller sin position som högerytter för att istället söka en anfallares ytor, ger jag en frälsande förlösning genom att placera honom på hans egentligen önskade position. Desperata tider kräver desperata metoder och lösningen heter omskolning. Omskolning från B2B-mittfältare som förlorat kollen på sin primäruppgift till en ytter som vägrar hålla sin kant och istället springer i vägen för lagkamrater till robin van persies gamla roll, rollen som så kallad Falsk 9:a.

Jag säger inte att jag vet någonting som du saknar kunskap om, jag säger inte att detta inte är ett skott från höften och jag säger inte heller att detta är en given succé. Jag känner bara att någonting måste göras av en ekvation som aldrig går ut, av Wengers ständiga vilja av att tränga in Ramsey i startelvan trots att hans potentiella positioner redan är upptagna och av det faktum att Ramsey har så mycket inneboende potential som han just nu inte lyckas realisera. Han har öga för mål, han har fysiken att söka och ta närkamper och han har, uppenbarligen, vilja att avlägga löpmetrar. Men han har kört fast, han famlar och han letar efter sitt rätta jag.

Jag hävdar inte att min tanke per automatik skall permanentas, men att den är värd ett försök och av nämnda anledningar önskar jag ställa över både link up-Giroud och snabb springar-Walcott för en Ramsey som famlar efter att återfinna det han hittade för snart två år sedan, då bredvid vid Arteta och just bakom nyanlände Özil. På lördag sker det framför nämnde Özil, men mellan två spelare som många tror inte kan spela samtidigt men som, tillsammans med Özil och Cazorla, är precis rätt redskap för att iscensätta Ramseys pånyttfödelse. Ba-bam: 3-0 till Arsenal, Sanchez gör ett mål och Ramsey gör två. Yes, där satt den.