Mittfält

Jag kan inte ha varit den enda som tittade på vårt mittfält inför matchen mot WBA med en slags skräckblandad förtjusning. Som de som följer bloggen vet är jag inte något större fan av Coquelin och vill se ett spelskickligare mittfält, något som i dagsläget innebär Ramsey och Elneny centralt. De har spelat lite kortare perioder tillsammans men aldrig fått chansen riktigt från start, så i torsdags var det verkligen upp till bevis för dem när de äntligen fick chansen. Nu vet vi hur det gick, de dominerade totalt. Nu var det visserligen ”bara WBA” som vi mötte, men det var också ”bara Palace” som vi hade desperat svårt att skapa chanser mot förra helgen.

Det senaste 12-16 månaderna har vi hittat ett sätt att slå ”bra” lag, lag som vill styra spelet och som är strax under oss till klart över oss i nivå. Vi har slagit City två gånger om, vi har slagit Bayern, vi förlorade visserligen mot Barcelona men det tog dem 70 minuter och en ovanligt Flamini-ig Flamini för dem att vinna den först matchen och den andra höll vi jämn till slutminuterna. Vi vann Community Shield mot Chelsea på Wembley, vi slog ut Tottenham ur ligacupen och klarade trots utvisning 2-2 borta mot dem samt att vi slog ett då rätt bra United med 3-0 hemma. Alla de matcherna har en sak gemensamt, allt tryck på att föra spelet låg inte på oss. Vi mötte lag som själva tog tag i spelet när vi medvetet lämnade över det till dem. I samtliga av de matcher jag räknade upp hade motståndarna mer boll än oss, ofta klart mycket mer, men vi utnyttjade det till vår fördel. Det här är något som vi de senaste 2-3 åren innan den här perioden haft förtvivlat svårt med. Vi har gjort det genom att gå in med en mer defensiv mentalitet, en plan om att försvara djupare och ställa om. Det har funkat bra i många fall. En stor del i det ligger i det utökade användandet av en ren defensiv spelare på mitten. Oftast Coquelin, ibland Flamini.

Användandet av den rena defensiva spelaren har skördat framgångar som vi sett, men det har varit på bekostnad av ett konstruktivt mittfältsspel när vi har boll. Vilket så klart inte är nåt större problem om man lämnar över initiativet till motståndarna, men det fungerar inte speciellt bra mot svagare motstånd. Något som inte heller hade behövt vara ett problem om vi nöjt oss med att använda den uppställningen mot bättre lag, vilket vi inte gjort. Matcherna där vi haft förtvivlat svårt att skapa chanser och styra matchen trots att vi varit det spelförande laget är många. Southampton hemma är den första som dyker upp, Palace nu senast, Hull och Watfortd i FA Cupen, Stoke borta, Swansea hemma. Det är bara i år, vi kan gå tillbaka till hösten också och ta Liverpool hemma, Palace borta. Norwich borta, Southampton borta och West Ham hemma. Av de matcherna vann vi, trummvirvel, en. EN. Samtliga matcher har ett genomgående tema, relativt få passningar av den centrala tvåan.

Nu är så klart passningar på det centrala mittfältet ett självändamål, det tror jag vi alla är överrens om. Men det säger en hel del om hur laget spelat, hur chanser skapats, eller inte skapats, och om hur matchen generallt sett ut. Som jag redan nämnt så är detta inte ett problem när det är en medveten taktik, men när vi är spelförande är det direkt skadligt för våra chanser att ha en central mittfältare som står för 40-60 passningar per match. Flamini är den klart värsta kålsuparen här, men problemen med Coquelin är de samma om än inte lika allvarliga. I Flaminis fall pratar vi om att vara direkt skadlig för Arsenal i den här typen av matcher, för Coquelin är det mer att andra spelare ger oss bättre möjligheter.

En annan genomgående trend när vi spelat på det här sättet är att Mesut Özil allt som oftast har fler passningar än den rent defensive mittfältaren. Özil som vår bästa spelare ska så klart ha mycket boll, men i det spelsätt vi försöker använda oss av bör rimligen de två centrala mittfältarna ha mer boll än vår 10a. Att det inte är så tyder på att Özil tvingas droppa ned djupare i banan för att driva fram bollen, något som dels tar energi från honom och dels flyttar hans fokus från den yta han kan göra mest skada i.

Med allt detta i åtanke var det därför så befriande att se Ramsey och Elneny mot WBA. Özil hade fortfarande många passningar, runt de 75-80 passningar han ofta har när vi spelar bra. Inte de närmare hundra han kan ligga kring när han ska bygga spel och slå avgörande bollar. Ramsey och Elneny stod tillsammans för 210 passningar. Det kan alltså inte råda något tvivel om vilka som var mest inblandade i spelet på mitten.

Innan matchen höjdes en del tveksamma röster kring hur de skulle klara defensiven. Ramsey anklagas ofta för att sväva iväg och lämna sin partner så hur skulle Elneny klara av det. Resultatet blev att det inte var några ivägsvävningar alls, så som vi oftast såg Ramsey när han spelade med Arteta. Vad det beror på kan vi bara spekulera i. Litar han mer defensivt på spelare som Coquelin och Flamini? Känner han mer tryck på sig att bidra offensivt när han har rena defensiva partners? Hade han fått andra instruktioner? Jag tror det är en kombination av alla tre. Med Elneny känner Ramsey mer ansvar defensivt och mer stöd offensivt, jag tror helt enkelt de bildar ett bra par med en bra ansvarsfördelning.

Det här betyder så klart inte att Ramsey och Elneny ska vara vårt första val för alla matcher, inte alls. Snarare tvärtom, det visar på vikten av att balansera mittfältet utifrån hur matchen kommer se ut. Möter vi bra lag som kommer vilja föra spelet så mår vi bra av att ha Coquelin på planen, men ska vi föra spelet behöver vi mer bollskickliga konstruktiva spelare. Ska vi ha ett ordinarie mittfält som alltid är första valet behöver antigen Elneny stärka upp sin defensiv ytterligare lite till eller så behöver vi få in en liknande men ännu bättre spelare. Därav är jag väldigt exalterad av rykten kring Xhaka, men tills det eventuellt sker måste vi fortsätta att anpassa oss. För dagens match och alla matcher utom City borta innebär det Ramsey och Elneny.