Slö, slapp och likgiltig

En gång i tiden kunde den svenske Arsenalfantasten få sig, i varje fall tre, fyra acceptabelt läsbara blogginlägg per vecka från Redaktör D&M:s sida av bloggkontoret. Sedan kryddades den högst delikata anrättningen ”Att leva med Arsenal adderat till familjeliv” med ett nytt jobb, varefter bloggfrekvensen sjönk som ett Sterling Pund efter en folkomröstning där ”Folket” hade fått säga sitt. Visst kämpade andra Arsenalister med skrivandet här på sidan och visst gjorde många av dem det högst förtjänstfullt men så mycket D&M fick den svenske Arsenalisten inte. Nu kanske detta egentligen var lika bra det, goda nyheter och rent av positivt för gemene man, men min personliga önskan har alltid varit att kunna skriv av mig på detta forum och att detta avskivande, i vissa fall faktiskt, skall vara snudd på läsbart för sådana som du och andra med dig.

Från januari 2015 till och med juli samma år totade jag ihop 55 blogginlägg (fortfarande talar vi kvantitet och intet om kvalité) medan detta årets motsvarande månader endast har bjudit på 10 (okej, 11 med detta) inlägg. Du förstår ju själv. Snubben som förvisso började med att skriva en krönika per Kanonmagasin, men därefter gick över till att sitta uppe och skriva spelarbetyg och allmänt intrycksdravel efter varje spelad Arsenalmatch, plus andra rent spekulativt navelskådande texter, är idag endast en skugga av mitt fornstora jag. Den bulimiskt fetlagda kommateringsbloggen har blivit till en elitistiskt självsvältande tonårsflicka bakom höga häckars helvete. Men jag rår inte riktigt för det, det är inte allena mitt fel.

För det är inte så att jag inte längre vill skriva, det är inte att jag stämplat ut och lämnat denna golgatavandring det innebär att vara tätt fjättrad vid fotbollsklubben Arsenal och det är inte så att jag liksom plötsligt bara hittat en ny hobby att hänge mig åt och förlusta mig med. Nej, jag har faktiskt inte haft tid. Och framför allt har jag inte längre haft ork. Ålder och yrkesmässiga val har tagit sin tribut varför Kära dagbok aka D&M-bloggen förtunnats så till den milda grad att den periodvis kommit att kännas som en fredags-GT med på tok för stora delar is och tonicvatten. Jag hoppas att du har haft och har överseende med detta och att du har kunnat hänge och fått ut någonting av att läsa de små kvarvarande skärvor av bloggskrivande jag fått ur mig denna vår.

Ungefär fem minuter från här kommer vi landa.

Vi vandrar alla runt i den sommar som vi, efter att valt att leva ett liv tillsammans med Arsenal gör att vi, förtjänar. Men jag vill härmed ändå ta tillfället i akt att önska dig all möjlig lycka och välgång denna sommar. I morgon packar jag fru och barn i en liten brunspräcklig resväska av snart helt uttorkad läder, tar den under armen och skuttar som en just utsläppt ungtjur ned över Europa, för att sedan slå mig till ro i den andalusiska hettan. Där skall vi alla förlusta oss i veckorna två och har jag lite tur så kommer våra boenden och hotell vara utsmyckade med lite klädsamt wifi här och var. Varför även jag och min telefon kan förses med bilder på en sisådär två, tre internationella stjärnspelare som, glada i hågen och med leenden från öra till öra, håller upp världens vackraste tröja för allmän beskådan och beundran.

Så vad tror du om det? Är det en acceptabel deal som vi kan köra på? Jag solar hullet, dricker spritzerdrinkar och hetsar ut ungarna i medelhavets vågor, medan Arsenal handlar in en målgörande striker av världsklass och gärna en dito winger att sätta till bibehållen stomme? Kanske att klubben även faller för grupptrycket (ja, Wenger är ju verkligen känd för att göra det, eller hur…) och handlar in en mittback som kan göra det Mertesacker gör, fast kanske något kvickare och med något fler framtida säsonger? Skall vi säga så? Blir det okej? Du och jag får se rätt spelare inhandlas till rätt klubb, har det härligt på vägen och knyter sedan ihop säcken när dessa nyförvärv av klass visas upp för allmän beundran på Ullevis gräsmatta? Vi kör på det, va.

Och framför allt har vi det bra på vägen. Vi slappnar av, drar ned på både tempo och energiproduktion och vi bryr oss så där hälsosamt mycket. Att vi tar det lite sådär frejdigt och samtidigt ansvarsbefriat osvenskt mañana. För vi tänker oss att både du och jag plötsligt får den där förmågan som vi så ofta saknat och gör det vi önskar oss kunna göra. Att vi vaggas in i en själslig hammock och gungar omkring där i ett par högst trivsamma veckor från och med nu. Från och med nu, eller i varje fall från och med i morgon. I morgon och tiden därefter. Skall vi säga så?