När gränsen nås

Vi når alla en gräns nån gång. För mig kom den gränsen mot United borta ifjol. Den prommenaden från Old Trafford in till Manchester är bland argaste jag varit. Där och då klev jag över nån gräns och in i ett tillstånd där jag accepterade att det finns för oss realistiska tränarmål som säkert skulle kunna göra det det bättre än Wenger. Innan dess så var jag ändå av den åsikten att hans brister till trots så fanns det väldigt få som jag trodde skulle kunna göra det bättre än honom, i den situation Arsenal befann sig, och att de var av olika anledningar inte realistiska mål. Men under den pormmenaden ändrades den synen. Visserligen såg jag inget akut behov av att byta ut honom direkt och min ilska lugnades. De var inget akut behov jag såg, mer en insikt av att hans avgång kommer inte längre vara den traumatiska kräftgång jag länge sett framför mig.

I helgen nådde jag en annan gräns. Som de flesta vet har jag, och många andra, inte varit nöjd med hur vårt mittfält komponerats de senaste dryga året. Hur vi än formerat de spelare vi haft tillgängliga har det funnits klara brister. Antingen brist på speluppbyggnadsförmåga eller brist på offensivt bidrag utanför det fyra främsta spelarna, något som straffat sig mot lag som sitter och lag som pressar högt. Men så under sommaren så köpte vi äntligen den där spelaren jag skrikit efter, en mittfältare som kan hålla i defensiven när vi försvarar oss men som samtidigt kan styra spelet när vi har bollen. Så inför premiären var jag oerhört spänd på att få se hur pass mycket Xhaka skulle kunna hjälpa oss hantera Liverpools press.

Men nej, han bänkas så klart och vi nöter på med ett mittfält som gång på gång inte fungerat. Det känns som att Wenger inte längre har nån tanke och grundidé bakom sina drag. En i grunden dysfuntionell taktik som råkar fungera i en match för att en massa andra faktorer tillät den blir ofta återanvänd med väldigt liten utdelning. Taktiken och uppställningen mot Leicester fungerade hyffsat mot Tottenham i våras och då väljs den mot Liverpool trots att vi nu har bättre alternativ och att det knappast finns ett likhetstecken mellan Liverpool och Tottenhams presspel.

Jag klev som sagt över en ny gräns när laguppställningen presenterades i söndags. Eller åtminstone dök den upp där framför mig och jag klev över den efter matchen. Nu har jag gått in i den zonen där jag inte ser någon utveckling eller framsteg hända under Wenger. Under gårdagen framkom fler uppgifter kring matchen. Enligt Wenger själv så hade Ramsey känningar redan i paus men trots det och hans korta försäsning, korta vila så får han vara kvar på planen och går så klart sönder. Även där har jag gått från att tro att det är en komplex situation med våra skador som är svår att klargöra orsaken till, till att gång på gång häpnas mer och mer över de beslut han fattar kring spelares fysiska hälsa.

Det ska sägas att jag helt står bakom vilandet av Kos, Özil och Giroud. Spelare behöver en ordentlig semester för att de ska fysiskt orka med säsongen annars riskerar de att dra på sig fler skador och prestera sämre. Så är det bara, det är inte uppe för nån diskussion. Det snackas om att de tjänar si och så mycket, att säsongen startar när den gör och att andra tagit tillbaka sina spelare tidigare. Men i längden kommer vi att tjäna på att hålla de tre fräscha, om något skulle de samt Ramsey och Alexis vilat ännu längre. Den biten verkar Wenger ändå delvis ha greppat, därför blir jag så förvånad när Ramsey och Alexis pressas igenom en försäsong, som normalt ska ta ungefär sex veckor, på två veckor. Jag blir mer och mer säker på att Wenger inte hängt med i utvecklingen av träningsmetoder. Han är kvar i hur det fungerade i slutet av 90-talet och början av 2000-talet. Men det är helt andra fysiska krav på spelarna idag, högre beslastningar, högre påfresningar. Det kräver andra metoder. Raymond Verheijen är en idiot, men han är en idiot som vet vad han pratar om.

Med de två gränserna nådda har mina förhoppningar för säsongen ändrats ganska radikalt över bara en vecka. Notera att jag inte ändrat åsikt på grund av det som hänt denna vecka utan att det var de sista dropparna i en redan ganska full bägare. Från att jag sett oss som potentiella utmanar givet de förstärnkningar jag fortfarande tror kommer komma in så kan jag nu sammanfatta mina förhoppningar i ett par punkter:

1. Bibehållen top 3 status. Kan vi kämpa oss till det en sista gång under Wenger trots ett av de tuffaste lägena under hans 20 år i klubben? Jag hoppas verkligen det, inte för att det är nån trofé eller självändamål utan dels för att jag unnar Wenger att få ha lyckats med det samtliga hela säsonger han gjort med klubben och dels för att det är en plattform jag tror klubben behöver för nästa steg.
2. Om vi inte, mot all förmodan, är med och slåss på allvar om titeln så hoppas jag vi får ett hyffsat tidigt beslut från Wenger om att inte förlänga så att klubben för så god tid som möjligt på sig att prata med potentiella kandidater om ett konkret jobb istället för eventuella jobb.
3. En efterträdare presenterad någon gång mellan slutet av april och första veckan efter säsongens sist match. Tyvärr har jag inga större förhoppningar om att klubbleningen har kunskapen eller handlingskraften att fixa en bra ersättare tidigt.
4. Ett värdigt avslut för Wenger hemma mot Everton eller på Wembley med en gigantisk unison hyllning. Jag hoppas att även de som hatat honom de senaste 5-6 åren kan lägga det åt sidan och hylla en av de största i klubbens historia.
5. Att min Londonflytt innebär massor av matcher på plats där jag kan lägga bristen på de fotbollsmässiga förhoppningarna åt sidan.

En sak till ska sägas, Wenger eller inte så kommer inte den väg Arsenal måste ta transfermässigt att ändras. Den väg klubben väljer kan mycket väl komma att bli en annan då, men de förändrar inte det som krävs för att nå toppen. Vill vi dit så måste vi slåss om oerhört få toppspelare med klubbar som kan erbjuda mer pengar och troligen bättre titelchanser. Det är den verklighet vi lever i oavsett vem som är kung.