Medlemmar: 8712 st.
Visa menyn

The comeback kid

Axel Asplund
fre 31 mar 2017 kl 15:52

För att citera Barack Obama: “Is this thing still on?”.

Med risk för att 2007 ska skicka ett meddelande på MySpace med andemeningen “jag vill ha mitt mediafenomen tillbaka” tänkte jag hosta liv i den här gamla bloggen nu. Bloggande har ju blivit högst omodernt i dessa Snapchattider när strömningarna i samhället mer pekar på att allt som är längre än 140 tecken bör avfärdas med ett trött “vem orkar läsa en bibel?”. Nu är det ju så att det bara är döda fiskar som simmar mot strömmen, och enligt min senaste läkarundersökning är jag vare sig en fisk eller avliden så jag ser det som min plikt att likt en Asp i Fyrisån dansa motströms och få bloggen att undvika drunkning i Twitter- och Instagram-virvlarna.

Det är minst sagt intressanta tider vad gäller Arsenal just nu. Jag behöver naturligtvis inte berätta för någon att den mest brännande frågan för tillfället är Arsene Wengers vara eller inte vara i klubben, för om man som Arsenalsupporter har missat det bör man omedelbart sluta lyssna på alternativa fakta som motsatsen till verkliga nyheter kallas numera.

Personligen har den här säsongen fått mig, precis som så många andra, att tippa över mot insikten att fransmannens tid i Arsenal bör ta slut i sommar. Han har inte förmågan att bryta den årligt återkommande cykeln, som med små variationer har sett likadan ut de senaste tretton åren, och göra Arsenal till ett mästarlag igen. Detta är knappast en kontroversiell åsikt längre.

Magkänslan säger dock att Wenger blir kvar ett eller två år till. Jag vet naturligtvis inte mer än någon annan vad Arsenalmanagerns plan är, och visst kan det bli så att han lämnar klubben, men jag tror att det faktum att han på presskonferens efter presskonferens vägrar lämna besked talar för att han inte går. Om beslutet att lämna klubben trots allt redan är fattat är det PR-mässigt självmord att inte gå ut med det och låta den tärande stormen bland supportrarna fortsätta rasa.

Att det överhuvudtaget inte har kommit något besked ännu börjar alltmer bli pinsamt. Klubben framstår som ledarlös, och så kanske faktiskt är också. Wenger har varit det naturliga ansiktet utåt i många år, men med hans position alltmer ifrågasatt måste någon annan kliva fram. Helst någon ur trion Stan Kroenke, Ivan Gazidis och Sir Chips Keswick (vi har pratat alldeles för lite om hans förnamn känner jag), men att det skulle hända är osannolikt. Kroenke lär inte börja snacka om han så blev utsatt för waterboarding, Gazidis är vingklippt av att han står lägre i hierarkin än Wenger och Sir Chips känns mest som en ordförande på pappret än en riktig ledare - jag har i alla fall aldrig sett något som tyder på motsatsen.

Det är Wenger själv som så snart som möjligt måste tala om vad som gäller, för annars riskerar bilden av klubben skadas ännu mer än vad den redan har gjort. Frågan är om han har det i sig.

Med tanke på de usla resultaten den här våren åker jag inte till London i morgon med några stora förväntningar. I alla fall inte på laget, för på resan är det som alltid stora förväntningar. Särskilt som Jocke Lander i vanlig ordning har snokat rätt på ett antal matcher i division 100 som ska få storfrämmat från Sverige de kommande dagarna. Samtidigt måste svackan vända någon gång. City har inte imponerat annat än glimtvis den här säsongen, och på hemmaplan är det klart att Arsenal kan vinna mot alla lag. I alla fall så länge Koscielny befinner sig i backlinjen.

Det är bara att starta uppladdningen. Först och främst genom att åka till Arlanda i god tid för att hinna med planet. Jag är nämligen inte alltid känd för att dubbelkolla när det är avgång. Den här gången vet jag att flighten startar 7.30 på lördagen (eller var det kvart i?) så ingenting kommer gå fel. Jag vill ju liksom inte missa Luton-Blackpool på lördagseftermiddagen. 

Kommentarer

Bild för Davidsson och Mannen

1: Välkommen tillbaka. Det var länge sedan du bloggade här, känns som ett annat årtusende. Med herrar Jokkster, Guris, Zimzon, Corben, Superswed (eller vad hans alias nu var) med bihang hängde som mest på forumet.
2: Nej, blogg som fenomen är inte alls slut. Det gäller bara att träna upp våra medmänniskors koncentrationsförmåga. Och det gör vi med bra texter. Så ditt bloggande är ett steg i rätt riktning.
3:Och ja, Kenilworth Road vill du för allt smör i Småland inte missa. Underbar arena. God tur (hoppas jag, så här i efterhand att du hade)!