Medlemmar: 4235 st.
Visa menyn

Han skulle ha blivit en av de största

Axel Asplund
ons 19 apr 2017 kl 23:45

En match på skakig stream från Arsenal TV Online efter att inte ha sett Arsenal spela på ett par månader kan vara dagens höjdpunkt en lördag i juli. I alla fall om man tycker sig ha fått se framtiden springa omkring och vara självlysande på Arsenals mittfält. Så tänkte i alla fall jag 2008.

Det var då Jack Wilshere på allvar presenterade sig för Arsenalfansen. Visst hade hans namn dykt upp lite här och var, men redan då var jag rätt cyniskt inställd till de Arsenaltalanger som de som jobbar på internet lyfter fram till nästa superstjärna. Det brukar liksom väldigt sällan hända. Den här gången var det annorlunda. Arsenal åkte till den så märkliga Underhill, arenan där höjdskillnaden mellan de båda målen uppskattningsvis var en och halv meter - eller som Sebastian Larsson uttryckte det efter en reservlagsmatch: "Här är det bokstavligen uppförsbacke i andra halvlek", där den traditionsenliga försäsongspremiären mot Barnet skulle spelas.

I ett Arsenal utan EM-spelare fick ett gäng ungdomsspelare chansen: idag minns vi kanske Aaron Ramsey, Francis Coquelin och Wojchiech Szczesny framför spelare som Paul Rodgers, Mark Randall och Rui Fonte - men det var Wilshere som stack ut. Efter en sömnig första halvlek vaknade jag ur sommardvalan när 16-åringen dominerade i matchen och låg bakom Arsenals bägge mål i 2-1-segern. Jag halvlåg i min fruktansvärt obekväma soffa framför datorn på Studentvägen i Uppsala och började drömma.

Knappt tre år senare blev drömmen verklighet. Om så bara för en match. Det här var på den tiden jag fortfarande hade tro på att Arsenal skulle kunna hävda sig i Europa, och detta mycket tack vare Jack Wilsheres insats i den klassiska 2-1-segern mot Barcelona på Emirates i februari 2011. Det var en av de stora segrarna på Emirates. Katalanerna hade ett lag fullt av nyblivna världsmästare, Lionel Messi och det senaste decenniets mest framstående mittfältsduo i Xavi och Andres Iniesta på planen.Men den som glänste mest av alla var en 19-åring från Stevenage. Jag dansade framför den nyinköpta och mycket mer bekväma soffan på Studentvägen och sjöng hans namn efter matchen. Vad skulle stoppa Jack Wilshere från världsherravälde?

Vi vet alla vad som stoppade honom. Skadorna.

Det kanske är något hårddraget, för det är fruktansvärt lätt att okritiskt dras med i den brittiska hajpen när en ny talang slår igenom. Det går givetvis inte att säga att vägen till Ballon d’Or skulle vara spikrak för Wilshere, för vi vet att för varje Messi och Ronaldo går det hundratals, eller rentav tusentals, supertalanger som av någon anledning aldrig når lika långt som dagens megastjärnor. Men att skadorna är den enskilt största anledningen till att Wilshere inte har kommit längre råder det ingen tvekan om. Det känns så oerhört ledsamt.

Alla pusselbitar fanns där för att han skulle kunna utvecklas till en av de stora Arsenalspelarna. Han besitter inte bara en enorm talang, utan det finns också klubbkänsla som inte går att köpa i hans sargade kropp. Den har kanske inte alltid tagit sig uttryck på de mest värdiga sätt, men jag garvade i alla fall hjärtligt - i en helt annan soffa - när han med beppehatten på svaj hånade Tottenham på scenen ovanför The Armoury efter cupvinsten 2015.

Wilshere är bara 25 år - det är lätt att glömma när man har sett honom i Arsenaltröjan i nästan tio år - men mycket talar för att han aldrig når de höjder det fanns potential för. Den senaste skadan är nog en svår skada för mycket.

Den kommer mycket olägligt för hans del - som om en skada någonsin har kommit lägligt - med bara tolv månader kvar på kontraktet i Arsenal samtidigt som turbulensen i klubben är större än under de senaste tjugo åren. Detta dessutom efter en säsong där han noga har övervakats av såväl Arsenals som Bournemouths medicinska team och sluppit alla småskador. Har vi redan nu sett det sista av Wilshere i Arsenaltröjan?

Jag vill svara nej på den frågan, för jag önskar mig fler ljusglimtar som Underhill, Xavi/Iniesta-kvällen och beppehattsfyllan. Wilshere är en kulturbärare som en klubb behöver. Samtidigt går det inte att bortse från att hans kropp uppenbarligen inte håller för spel på den högsta nivån, och Arsenal har en rätt bedrövlig historia att satsa på ständigt skadade spelare de senaste tio åren - Rosicky, Diaby och numera även Cazorla är bara några exempel. Vi behöver friska spelare i truppen och jag skulle nog inte våga satsa på en Wilshere i truppen inför nästa säsong om jag hade haft något att säga till om gällande Arsenals spelare.

Jag lider med Wilshere. Han har redan drabbats av fler motgångar än vad många spelare gör under en hel karriär, och har fått kämpa i uppförsbacke - trots att det gick så lätt där i backen på Underhill - alldeles för stor del av sitt professionella liv. Jag hoppas att han kommer tillbaka och gör det i Arsenal. Men jag tror inte längre på det.

Kommentarer

Bild för Woody

Tycker inte synd om människan Wilshere. Han har i förhållande till vad han sysslar med tjänat för mycket pengar såsom för övrigt självfallet alla bollsparkare idag. Däremot är det sorgligt att en så stor talang inte fått utvecklas maximalt. Med en tydligare blick och rutin hade Jack idag kunnat vara en superstar. Låg tyngdpunkt, härlig känsla i fötterna osv som man sällan ser hos spelare från de Brittiska öarna. Nu blev det för mycket pingpong och risktagande för att potenialen skulle blomma ut. Att sedan förbannelsen som vilar över Arsenal i överflöd spillt över på JW är bara djupt tragiskt. Diaby och nu denne fick sina fotbollsliv förstörda. Jack är/var Arsenal men det blev aldrig såsom man hoppades. Rock on !

Bild för George Adams

Visst blir man bedrövad över att rå ämnet Whilshere inte verkar bli kvitt dessa återkommande och hämmande skador. Med lite annan utveckling och större flyt gällande detta hade vi säkert haft en världsstjärna från egna led.

Jag får en känsla att hela Wilshere historien och Arsenal under den tiden pojken varit på tapeten har klara liknelser.

Stor talang framförallt i det offensiva men med defensiva brister. Fungerar utmärkt under bra förutsättningar MEN bräcklig, varvar bra och dåliga prestationer och lite skör Bara det att vi tagit just Wilshere till oss som kulturbärare , trots dessa frustrerande återkommande bortvaro perioder stärker den tesen..

Reclaim the game! Give us our Arsenal back..