Dagen då Arsenal blev omåkt

1 maj har sedan jag flyttade till Uppsala 2004 handlat om att slicka såren. Valborgsfirandet i den här stan är en av årets höjdpunkter och när jag var student var det något jag och mina kompisar laddade för i månader. Det slutade givetvis oftast med övertändning - och därmed ägnades första maj knappast åt att demonstrera. Om det inte räknas som demonstrationståg att framåt eftermiddagen släpa sig ner till Tjuvens Pizzeria på Studentvägen för att köpa pizza, läsk och chips.

I år handlar första maj också om att slicka såren. Inte för att jag gjorde något övertänt valborgsfirande igår - en förkylning kom emellan, så enligt mina uppgifter ställdes hela Uppsalas firande in i en vacker gest av solidaritet med min man cold - utan efter utklassningen på White Hart Lane igår.

För även om siffrorna om tio år inte kommer skvallra om hur ensidig matchen var, så kommer jag minnas den här matchen för att det var då Tottenham symboliskt gick förbi Arsenal. Det går inte att förneka att det har varit på gång i flera år, och Spurs skulle ha - om de inte hade spursat ur så fruktansvärt i slutet av förra säsongen - gått om redan då. Det är ett lag och en klubb på uppgång - samtidigt som Arsenal är ett lag och en klubb i fritt fall.

Jag tror inte att jag behöver dra någon statistik från våren för att peka på det sportsliga förfallet för det är alldeles för ångestframkallande att titta på raden av deppiga och/eller förnedrande resultat. Spelmässigt har det funnits få matcher att glädja sig åt och det positiva som segern mot Manchester City för en vecka sedan innebar framstår alltmer som undantaget som bekräftar regeln.

Till detta ska vi givetvis lägga den vanskötsel av klubben som just nu sker inför öppen ridå. Ingen i klubbledningen vågar eller vill kliva fram och visa ledarskap samtidigt som Arsene Wenger ledning av laget alltmer framstår lika slagfärdig som The Black Knight efter att King Arthur är färdig med honom i Monty Pythons The Holy Grail. Lägg därtill en ägare som skiter fullständigt i vad laget presterar sportsligt så länge hans investering ökar i värde.

För några månader sedan sa Wenger att ett besked om hans framtid skulle komma i mars, april. Nu är det 1 maj och inget besked har kommit. Jag räknar knappast med att det kommer något före FA-cupfinalen. Och det beskedet kommer av allt att döma vara att han har skrivit på ett nytt kontrakt. Tänk er raseriet på sociala medier om ett sådant besked föregås av en förlust mot Chelsea i finalen. Man kan få mardrömmar för mindre.

Gårdagens match visade tydligt att Arsenal är omåkt av Tottenham sportsligt. Det går inte att förneka. Att däremot tala om ett tronskifte i norra London tycker jag är fånigt. Tottenham har inte vunnit en enda titel sedan 2008 och har som klubb vunnit ligan färre gånger än Arsene Wenger själv. Arsenal har fler supportrar och större ekonomisk omsättning. Ett tronskifte sker inte på en säsong. 

1994 hängde några Liverpoolfans upp en banderoll med Manchester United som mottagare. United hade då vunnit sin nionde titel och med sedvanlig liverpoolsk ödmjukhet hälsades laget enligt följande: “Au revoir Cantona and Man United...come back when you’ve won 18”. Femton år senare svarade Unitedfansen på Anfield: “You told us to come back when we’ve won 18… We are back”. Så ser ett tronskifte ut.

För tio-femton år sedan var det lätt att tro att Tottenham alltid skulle vara Tottenham med allt vad det innebär. Då var jag rätt säker på att Arsenal alltid skulle vara nummer ett i norra London. Att Spurs nu är bättre - sportsligt alltså - gör givetvis att jag vacklar till i min fotbollsvärldsbild, men det är bara att tugga i sig. Det är talande att supportrarna firar att vara nummer ett i norra London som om de hade vunnit en trofé - hur dåligt har de inte mått de här senaste två decennierna?

Faktum är att Arsenals överlägsenhet mot Tottenham sedan Wenger tog över har varit unikt i förhållandet mellan klubbarna. Tidigare har det visserligen varit övervikt för fler framgångsrika Arsenalsäsonger, men relativt ofta - fram till 1994-95 - har Spurs stuckit emellan och slutat före Arsenal i tabellen. Att det skulle hända igen är inte ofattbart. Irriterande, men inte ofattbart.

Jag hoppas att Arsenals klubbledning gör mer än att bara slicka såren den här 1 maj. Nu vill jag se att någon tar ansvar och visar var klubben ska ta vägen. Men vad talar för att det skulle hända?