Axel Asplund

Efter en sommar som gick vansinnigt snabbt, där jag mest har ägnat mig åt att följa med mina groundhoppande vänner på alltmer tveksamma arenor över halva Europa, är Arsenal plötsligt tillbaka. Jag har inte följt en försäsong så här dåligt på många år, men då jag har lurat mig själv efter såväl framgångsrika som svaga försäsonger har jag lärt mig att försäsongen inte betyder någonting.

När Wojciech Szczesny vara eller icke vara på positionen som målvakt i Arsenal har debatterats har jag alltid lutat mig mot följande ord.
-Han är fortfarande oslipad men om jag kan något om målvakter så är jag säker på att han kommer att vara Arsenals nummer ett i framtiden. Han är en lika stor talang som Joe Hart.

Vi bad om förändring - och förändring fick vi. I alla fall så här långt.

Tänk att vi bara är en knapp vecka in i juli och Arsenal redan har gjort klart med två mycket bra nyförvärv - och Jens Lehmann. Detta är inte det Arsenal vi brukar se, för den vanliga visan brukar ju vara att Arsenal är på jakt efter de stora bytena men kammar noll. I slutändan blir det plan B och därmed värvningar som blir klara i slutet av augusti.

Jag tog emot beskedet om Arsene Wengers kontraktsförlängning med försiktig pessimism i eftermiddags. Det är naturligtvis ingen överraskning att fransmannens tid i Arsenal förlängs med två år, för ju längre det har dragit ut på tiden att räta ut frågetecknen om framtiden ju färre har Arsenals alternativ blivit. Genom att av allt att döma göra så lite som möjligt under det senaste halvåret blev Stan Kroenkes beslut till sist ett icke-beslut och det var samtidigt det minst obekväma för honom själv: Behåll Wenger.

Jag trodde inte riktigt på det - men hoppet fanns där. När folk har frågat mig om min syn på Arsenals chanser inför finalen har jag svarat ungefär så med tillägget att konstigare saker än att Arsenal besegrar Chelsea har hänt.

Nej, det blev ingen favorit i repris i år. I alla fall inte fotbollsmässigt. Resultaten i årets säsongsavslutning räckte inte till för att rädda Arsene Wengers fjärdeplatstrofé det här året. Men det hindrade inte mig och Arsenal Sweden-vännerna från att ha en härlig långweekend i London.

För mig är det mycket av vad supporterskapet handlar om. Visst, det är viktigt att vinna men jag kan även uppskatta vad mitt Arsenalintresse har gett mig i form av vänskap, galna upplevelser och starka känslor. Jag skulle aldrig vilja vara utan det.

2-0 har varit ett gångbart resultat den senaste veckan. 2-0 mot Manchester United i söndags, 2-0 mot Southampton igår - och, ljusår bort i fotbollsuniversum, 2-0 till mitt Knivsta Kings mot Aruba i division 3 i Uppsalakorpen idag. Det känns skönt att ha dessa tre segrar i ryggen efter en dag där jag halvt har blivit Twitterhånad av Offsides chefredaktör Johan Orrenius för mina blygsamma fotbollsmeriter.

1 maj har sedan jag flyttade till Uppsala 2004 handlat om att slicka såren. Valborgsfirandet i den här stan är en av årets höjdpunkter och när jag var student var det något jag och mina kompisar laddade för i månader. Det slutade givetvis oftast med övertändning - och därmed ägnades första maj knappast åt att demonstrera. Om det inte räknas som demonstrationståg att framåt eftermiddagen släpa sig ner till Tjuvens Pizzeria på Studentvägen för att köpa pizza, läsk och chips.

Det var härligt att få uppleva känslan av att tiden står still igen. Den där känslan som bara infinner sig när Arsenal leder i en svår och viktig match och allt man vill är att domaren ska blåsa av matchen. Så upplevde jag den tid som förflöt från Alexis mål fram till det att klockan nådde minut 121 och Arsenal blev klart för klubbens tredje FA-cupfinal sedan 2014. Känslan överträffas bara av den tillfredsställelse som uppstår när matchen till sist är över.

En match på skakig stream från Arsenal TV Online efter att inte ha sett Arsenal spela på ett par månader kan vara dagens höjdpunkt en lördag i juli. I alla fall om man tycker sig ha fått se framtiden springa omkring och vara självlysande på Arsenals mittfält. Så tänkte i alla fall jag 2008.