Axel Asplund

T*ddy Sh*eringh*m sa en gång: "I hate Arsenal with a passion". Han är också en länk som förenar  de två klubbarna som jag "hate with a passion" Sp*rs och Manchester United.

Sp*rs ogillar jag som förening, mest på grund av lagets fantastiskt osköna och bittra supportrar, men den klubben är sällan eller aldrig ett hot mot Arsenal. Manchester United däremot har i allra högsta grad, så länge jag har följt The Gunners, varit huvudkonkurrenten om titlar och alltför många gånger besegrat Arsenal i viktiga matcher.  Så frågan är om inte avskyn mot United många gånger är större än den jag känner mot Sp*rs.

En seger motUnited i en viktig match kan man leva på väldigt länge. Matcher som Old Trafford 2002, FA-cupfinalen 2005 (nej, segern var varken rättvis eller snygg - who cares?)  och Nasris show på Emirates i höstas är varma minnen. På samma sätt sitter förlusterna som tisteltaggar i hjärtat.

Hur det än går i semifinalen är det en match som kommer att bli klassisk. Oavsett slutresultatet. Jag ser United som favoriter, för de har ett mer komplett lag än Arsenal. Samtidigt kan Arsenal slå alla lag på en bra dag, så med en bra dag idag och en bra dag på tisdag så bär alla Arsenalsupportrars vägar till Rom.

Jag är sjukt laddad. Och börjar bli smått nervös. Men mest av allt ska det bli jävligt kul.

Arsenal vann utan att trampa gasen i botten - och Cesc fick äntligen näta igen.

Det var en ganska avslagen match idag och det var ju också väntat. Efter Chelsea och urladdningen mot Liverpool på fyra dagar och med säsongens tyngsta bortamatch i horisonten, är det klart att en tråkvanlig ligamatch mot Boro inte blir så spektakulär. En mellanmatch helt enkelt.

Därmed inte sagt att Arsenal inte tog uppgiften på allvar. Spelarna gjorde professionellt det som krävdes för att vinna komfortabelt och det var aldrig tal om något annat än tre poäng. Därmed är fjärdeplatsen sånär säkrad - det krävs en seger till på fyra matcher. 

Jag tror att det var skönt för Cesc Fabregas att göra mål igen. Han har inte hängt sedan nicken mot Sunderland i oktober, så det var nog viktigt för hans självförtroende att avgöra den här matchen. Och allt som gör Cesc bättre gör Arsenal bättre.

Jag tycker även att Eboue har varit riktigt bra i de senaste matcherna. Ivorianens insatser under vintern lämnade mycket att önska, men idag var han felfri som högerback liksom i matcherna mot Villarreal och Chelsea. Det blir intressant att se hur Wenger resonerar inför United-matchen, med Sagnas horror-show mot Liverpool i färskt minne. Petar Le Boss plötsligt fransmannen?

Jag vill passa på och berömma Nasri för hans defensiva arbete idag. Cesc, Walcott och Arsjavin låg väldigt högt i banan, och det gjorde att Nasri fick ta mycket ansvar bakåt tillsammans med Denilson. Jag tycker att han gjorde det riktigt bra, och läste spelet på ett utmärkt sätt.   

Till sist. Med Almunia målet kändes försvarsspelet långt mycket mer tryggt, än vad det har varit med Fabianski. Det är också oerhört viktigt inför onsdagen.

Fyra mål på Anfield! Det har man ju inte sett maken till sedan... Julio Baptista!

Vilket sjuk match det var. Ingen kan påstå att Arsenal var det bättre laget, men när Liverpoolförsvararna gör sådana hårresande misstag är det bara att tacka och ta emot. Arsjavin visade upp elak effektivitet, och tänk att Arsenal faktiskt fick ett mål felaktigt bortdömt också. För inte var Bendtner offside där i andra halvlek.

Jag är inte besviken på att Arsenal inte lyckades vinna, och detta trots att vi ledde vid tre tillfällen. Med det försvarsspelet Arsenal visade upp idag ska vi skatta oss lyckliga att Fabianski spikade igen i första halvlek.  Silvestre var riktigt dålig igen, och vad var det med Sagna? Var han full? Det var uppenbart att han inte var redo för spel efter sjukdomen. Att Liverpool skulle kvittera var det ändå aldrig något tvivel om - det förvånande är att laget aldrig avgjorde matchen.

Men vilken prestation av Arsjavin. Det finns inga ord för det han gjorde idag (Baptista-klass kanske? I think not...) och det här kommer The Scousers drömma mardrömmar om när United lyfter bucklan. Hans andra och fjärde mål var riktiga strikeravslut, och det är få i världen som klarar av att göra sådana mål på den här nivån. Det skulle vara Torres i så fall - en komplett anfallare. Efter den här insatsen framstår det dock som ännu märkligare att Wenger bänkade Arsjavin i lördags.

De enda som är riktigt nöjda med det här resultatet är väl Manchester United-fansen. Samtidigt är ligan ännu inte helt och hållet avgjord, så United lär inte våga vila alltför många spelare i ligan inför CL-semifinalerna.

Men ikväll tänker vi inte på CL. Ikväll tänker vi på Arsjavin - kung av Liverpool. Han går på The Mersey!

Sur-Alex kritiserar Mike Riley. Det är nästan så att man tror att Killinggänget har ett finger med i spelet.

Med ett dygns perspektiv på semifinalen är jag bara lite besviken. Visst var Wengers laguttagning märklig, men jag tycker att Chelsea var det bättre laget från kvitteringen och framåt. Arsenalspelarna var inte tillräckligt  spetsiga, och hade antagligen problem med att ladda om efter CL.

Igår kväll, när jag satt och deppade ihop, kände jag mig helt säker på att det har laget inte har det som krävs för att vinna några titlar. Det är för få spelare i dagens trupp som är extrema vinnarskallar, och för få spelare som kan avgöra de stora matcherna. Så gick mina tankar.

Idag är jag dock inte lika negativ. Det är självklart för tidigt att döma ut Arsenals chanser i Champions League. Manchester United är inte oslagbart - det har inte minst Arsenal bevisat den här säsongen - och kan mycket väl förlora semifinalen. Jag tänker alltså inte ge upp våra chanser till en titel den här säsongen. Inte så länge vi har chansen. Först efter säsongen kan vi utvärdera laget och dess vinnarmentalitet, eller bristen på detta.

Klart är dock att allt fokus ska ligga på Champions League under avslutningen av säsongen. Jag kan inte se hur Arsenal ska tappa fjärdeplatsen till Aston Villa eller Everton - inte ens om The Gunners förlorar mot Liverpool, Chelsea och United i ligan. Inte för jag tror att vi inte kommer att ta några poäng i dessa matcher.

Vi kan glömma en retur till Wembley. En retur till Rom finns dock fortfarande inom räckhåll.  

Det har tagit alldeles för lång tid, men nu är det äntligen dags för Arsenal att äntra nya Wembley för första gången. Jag har besökt gamla och åtminstone sett nya från utsidan, och det är en speciell upplevelse att vara där. Där kan man verkligen känna historiens vingslag, för att tala i klyschor.

Arsenals chanser i morgon får väl ses som goda. Formen är bra och de skadade (offensiva) nyckelspelarna har kommit igång på ett alldeles lysande sätt efter skadefrånvaron. Dessutom har Chelseas defensiv darrat ovanligt mycket i de senaste matcherna, så när Cesc, Arsjavin, VP, Adebayor och de andra sätter fart blir det intressant att se hur Halkskydds-Terry och de andra klarar sig. 

Däremot känns Arsenals försvarslinje inte alltför betryggande. Mot Villarreal klarade den sig i och för sig bra, men alla vet vad Drogba brukar göra mot Arsenal. Fast nu är å andra sidan inte Senderos med, så det är kanske lungt. Den stora frågan rör vänsterbackspositionen om Gibbs inte kan spela. Jag antar att Song får spela mittback och Silvestre ytterback om så blir fallet, men det skulle innebära en ny backlinje för fjärde matchen i rad. Inte ultimat.

Arsenal och Chelsea har en lång historia i FA-cupen, särskilt på senare år. I början av 2000-talet möttes lagen i princip varje säsong i cupen, och Arsenal stod i regel som segrare. Jag minns särskilt en omspelsmatch på Stamford Bridge där Terry gjorde självmål och, naturligtvis, finalen 2002. Då när Ray och Freddie gjorde sina mål och firades av av tiotusentals Arsenalfans med röda slingor i frisyrerna. 

Låt oss hoppas på ännu en klassisk FA-cupmatch mellan Arsenal och Chelsea. We're the famous Arsenal and we're going to Wembley!

Suppleant-Holmsten har, inte med en dåres envishet - för en dåre skulle ha gett upp för länge sedan, med urbergets envishet länge berättat för alla som vill höra (och för alla andra också för den delen) om vilken bra spelare Alex Song är. Jag har ömsom skrattat åt detta och ömsom undrat hur den där Patrik Holmsten ens kan vara intresserad av fotboll när han har sett en fotbollsspelare i kameruanen.

Men efter de senaste insatserna av Song är det dags att ge Patrik rätt. Igår var mittfältaren på nytt strålande och dominerade mittfältet som vilken Vieira som helst. Det är uppenbarligen jag som inte kan något om fotboll.

Jag gillar dock när utskällda spelare kommer tillbaka och gör stormatcher. Det oväntade är oftast det roligaste. När Cesc Fabregas gör en stormatch rycker man bara på axlarna och menar att det var väntat, men när Oleg Luzhny plötsligt gör en man-of-the-match-insats i FA-cupfinalen (2003) är det dessto mer uppseendeväckande. Songs insatser under de senaste veckorna faller just inom denna Luzhny-kategori. 

Jag påstår nu inte att Song är den slutgiltiga lösningen på vem som ska städa bakom Fabregas, men han har åtminstone bevisat att han är en värdefull spelare att ha i truppen. Kan Alex bara fortsätta att utvecklas och slipa bort ojämnheterna kan han bli minst lika bra som Gilberto eller Flamini.

Tills dess får han nöja sig med att ha den mest vitsiga sången av alla i dagens trupp.

Det fanns en del frågetecken som surrade i luften inför matchen. Skulle Fabianski klara av en stormatch? Skulle Gibbs göra det? Kan Silvestre verkligen dansa? På dessa frågor blev det, i två fall av tre, ett klockrent ja. Silvestre behöver dock fila lite på dansstegen till Wembley.

Arsenal fick en drömstart och efter det var segern aldrig hotad. Gästerna lyckades inte störa den nykomponerade backlinjen där alla gjorde jobbet nästintill prickfritt. Även Fabianski i kassen var alert med vältajmade utrusningar och säkra räddningar. Precis som man vill att en keeper ska vara.

Anfallsspelet som inte lyckades riktigt för en vecka sedan var studtals strålande och i mina ögon är 3-0 klart rättvist. Och detta utan att Fabregas var helt på topp. Men det kanske inte behövs när Song fortsätter att rada upp stormatcher. 

I ligan förmådde vi inte utmana den här säsongen, men i Champions League är vi med nu när det verkligen drar ihop sig. Arsenal-Manchester United, returmatchen, den 5 maj kommer att bli episk. Episk!

Så var vi där igen. Koncentrationsförmåga lika med noll och svårigheter att tänka sammanhängande tankar. Det är bara att förklara för en (förhoppningsvis) förstående omgivning: Det är match ikväll. ("Är det match nu igen?" som min mamma brukade fråga. "Ja, mamma. Det är alltid match.")

Jag har svårt att alls gissa resultatet. Att Senna är borta är givetvis ett avbräck för Villarreal, men om spanjorerna trots det förmår upprepa spelat från första halvlek på El Madrigal förra veckan är jag orolig. Arsenal måste se till att stänga ytorna på den egna planhalvan, för det var just det som gav Senna chansen att dundra in deras mål.

Ett annat orosmoment är Lukasz Fabianski som verkligen inte övertygade på St Totteringham's Day. Wigans mål borde han ha klarat av, och vid flera bedömningssituationer kom han fel. När han dessutom troligtvis har Silvestre framför sig känns det som att risken för misstag är överhängande. Hoppas att polacken bevisar att oron är obefogad.

Jag hoppas att Arsenal trampar gasen i botten från start. Det här är vår hemmaplan och här är det få lag som besegrar oss. Nyckeln är naturligtvis att inte släppa in mål och då funkar uppenbarligen inte Chelseataktiken från igår. Arsenal måste satsa framåt och avgöra den här matchen så tidigt som möjligt.

Något säger mig dock att den här matchen kan bli lika lång som den i Rom.

Come on Arsenal!

Det var ett vågspel av Wenger att lämna Adebayor, VP och Nasri på bänken i lördags, men tack vare bra byten i andra halvlek blev Arsenals offensiv för tung för Wigan att stå emot. I halvtid var jag dock orolig att vi var på väg mot en ny Manchester City- eller Stoke-match.

Med Ade, VP, Bendtner, Arsjavin och Cesc på planen tog Arsenal över matchen fullständigt och trots ett darrigt försvar var segern säkert. Det gäller att offensiven är fortsatt bra under de veckor som återstår av säsongen för med skadan på Djourou ser försvaret riktigt tunnt ut. Gallas är redan borta resten av säsongen och Clichy saknades enormt i lördags då Gibbs gjorde en svag insats. Silvestre gjorde visserligen en påpassligt mål, men i övrigt var han inget vidare. Hans passningar i backlinjen höll inte ens Cygan-klass och positionsspelet lämnade mycket att önska. Hoppas Djourous skada inte är så allvarlig.

Jag ser annars Song som ett bra alternativ i backlinjen. De senaste matcherna har han imponerat och hans mål i lördags andades Vieira-beslutsamhet. I fjol gjorde han några bra insatser som mittback och det är också där jag har tyckt att han gör sig bäst.  Så länge Diaby är borta behövs han dock på mittfältet, så vi får nog finna oss i att Silvestre spelar bredvid Kolo. 

Vi har riktigt viktig cupvecka framför oss med Villarreal på onsdag och Chelsea på lördag. Det är nu det är som roligast att vara supporter - men det kan också vara nu det är som sämst. Jag utgår dock från att det blir en rolig vecka.