Axel Asplund

De senaste rapporterna om Jack Wilsheres återhämtning, eller kanske brist på återhämtning, oroar mig. Återigen har tiden för hans comeback flyttats fram, och det trots att han redan har varit borta från planen i ett år här i dagarna. Det oroade mig att läkarteamet i Arsenal inte kunde ge en vettig prognos för återkomsten under förra säsongen – och det oroar mig att de fortfarande inte kan göra det.

I Arsenal finns det flera exempel på spelare som har plågats av återkommande skador. Den senaste i raden är stackars Abou Diaby som bara spelade ett 50-tal minuter under förra säsongen, men även Tomas Rosicky, Eduardo, Aaron Ramsey och den där otacksamma holländaren är några i raden som har haft klippkort hos Arsenals sjukgymnaster.

I Rosickys och van Persies fall är det tydligt att det går vara borta under längre perioder och sedan komma tillbaka och vara starkare än innan skadehelvetet, men när det gäller Diaby och Edurado står det klart att deras svåra skador har förstört något som såg mycket lovande ut. I Ramseys fall är det fortfarande för tidigt för att döma, men jag tror att vi inte har sett hans toppnivå ännu samt att vi kommer få se den i Arsenal.

Hur det kommer att gå för Jack Wilshere är öppet för spekulation. Tydligt är dock att hans första hela säsong i A-laget och i landslaget var mer än vad hans kropp tålde. Kanske var han inte tillräckligt vältränad när den säsongen började. Nu har han haft möjlighet att tillbringa många timmar på gymmet så det ska åtminstone inte vara ett problem längre. Frågan är dock hur hans kropp kommer att reagera den dagen han är tillbaka på fotbollsplanen igen.

För Rosicky tog det en hel säsong att komma tillbaka upp på högstanivån, medan van Persie började prestera omgående när han gjorde comeback efter sin senaste svåra skada. Startsträckan för Wilshere kan alltså bli både lång och kort. I värsta fall kommer han inte vara tillbaka i toppform förrän om ett år - i bästa fall tar det bara någon månad. Vi lär dock inte kunna räkna med några större bidrag från engelsmannen under hösten.

Jag hoppas självklart att Wilshere kommer tillbaka dit han hör hemma så fort som möjligt, men när Arsene Wenger talar så abstrakt om hans comeback vågar jag inte hoppas på en alltför snar återkomst. Dessvärre.

Som det gamla ordspråket lyder: En silly season-såpa gör ingen sommar.

Man behöver två.

I fjol var det Samir Nasri och Cesc Fabregas, och vi vet alla hur mycket Arsenal som klubb led av deras flykt från Emirates. I år är det Robin van Persie – och Theo Walcott som sprider oro. Det känns som att vi redan nu kan börja ställa in oss på två nya spelare nästa säsong. Jack Wilshere och Alex Song kanske?

Jag ska kanske inte måla fan på väggen, men det känns ju som att det numera är obligatoriskt med fullständigt kaos i Arsenals ”Players in/Players out”-fil under juni, juli och augusti. Varför skulle det inte bli det nästa säsong?

Nu är det alltså Theo Walcott som har blivit huvudpersonen. Han har gömt sig effektivt bakom skriverierna om Robin van Persie och därmed sluppit en hel del uppmärksamhet. I och med snacket om Liverpool verkar dock kurragömmaleken vara över för den här gången. Theos situation är på många sätt liknande van Persies, bortsett från att Walcott inte är lika viktig för laget. Vad det är som gör att han inte har skrivit på ett nytt kontrakt vet jag inte, men det kan knappast vara brist på ambition från klubben om man plötsligt börjar flirta med en klubb som Liverpool. Den spelare som väljer The Reds före Arsenal är knappast ambitiös – det finns ju till och med spelare som har valt Sp*rs för laget från Merseyside. Bara en sån sak.

En förlust av Walcott är inte lika kännbart som att tappa RvP. I alla fall inte spelmässigt. Det skulle däremot vara en ny tung prestigeförlust för klubben och bilden av en klubb som inte matcher de tyngsta profilernas ambitioner skulle cementeras. Det ger samtidigt van Persie vind i väderkvarnen och han kan återigen peka på att klubben inte delar hans syn på framtiden. Och då börjar den bilden också alltmer likna sanningen.

Jag känner mig tveksam till att Walcott skriver på ett nytt kontrakt. Om ett halvår är han fri att förhandla med andra klubbar och den situationen vill Wenger knappast vara med om igen efter Lex Flamini 2008. Det är omöjligt att spekulera i vad klubben vill i det här fallet, men får man ett bud som bedöms vara tillräckligt bra kan Walcott mycket väl säljas. Det är trots allt en mindre prestigeförlust att sälja honom nu än att han går gratis till en konkurrerande klubb om ett år.

Jag hoppas att klubbledningen lärde sig något förra sommaren och ser till att lösa van Persie- och Walcottsituationerna så fort som möjligt. Det sista vi behöver är en såpa som rullar på och stör säsongsupptakten. I år kan vi nämligen inte räkna med att Robin van Persie leder oss rätt om inledningen blir lika dålig som förra säsongen.

Dessvärre tror jag att dessa oändligt tråkiga tranferhistorierna kommer att pågå under flera veckor till. Båda två.

Jag satt nästan och blev lite nostalgisk när jag skrev matchrapporter igår. För ett antal säsonger sedan ansvarade jag helt på egen hand för att skriva både införtexter och matchrapporter till samtliga Arsenalmatcher. Jag tror jag höll på så i tre eller fyra säsonger. Det kunde ibland vara drygt att sätta sig och knåpa ihop en matchtext när man egentligen hade andra saker för sig, men då hade jag så mycket mer tid att röra mig med. Det fanns liksom tillräckligt med timmar på dygnet för allt, och dessutom var det i regel kul att tycka till om det som hade hänt och veta att andra tog del av mina åsikter.

Nu när jag har semester och har plötsligt den där tiden som krävs igen. Det tar längre tid än vad man tror att knåpa ihop en matchrapport. Det är namn och målskyttar som ska dubbelkollas, rätt tid för målen och så ska det finnas, precis som alltid, flyt i texten. Det är högst naturligt att vi idag har delat upp matchskrivandet på Arsenal.se på flera olika personer, för det finns nog ingen som är så dum som jag var och tar på sig en sådan uppgift på egen hand.

Nog för att det var kul att skriva igår, men det känns som att jag har gjort mitt när det gäller matchrapportskrivande. Jag har, som ni säkert kan räkna ut, redan mycket att göra bakom kulisserna i klubben. Det är allt från att bolla med Lander om hur det går i hans arbete och att hålla kontakt med styrelsen och andra engagerade Arsenal Sweden-människor till att planera möten och medlemsresor samt skriva texter.

Detta ska alltså göras, när det inte är semester, bredvid arbetet som lärare – ett arbete som också kräver enormt engagemang för att bli meningsfullt. När jag är på jobbet försöker jag stänga av Arsenal Sweden-uppdragen, precis som att jag i princip aldrig tar med mig lärarjobbet hem. Den balansgången är inte alltid helt lätt och den där känslan av otillräcklighet slår över en som en jättevåg då och då.

Förut, när jag ”bara” pluggade och jobbade extra några timmar i veckan, fanns det tillräckligt med timmar på dygnet för att prestera på lärarprogrammet jämte engagemanget i Arsenal Sweden, men idag är timmarna för få. Särskilt om jag vill hinna motionera (det får räcka med pondus nu), ha ett socialt liv och kanske ägna mig åt musik- och filmintresset.

Samtidigt ger arbetet med supporterklubben så otroligt mycket tillbaka. Jag har fått uppleva saker som jag inte kunde föreställa mig när Arsenalintresset väcktes till liv i mitten av 90-talet. Jag har fått se klubben inifrån på ett sätt som är få förunnat och det är tack vare mitt engagemang. Ta bara den där dagen för fem år sedan då jag under några timmar fick intervjua Kolo Toure, Jens Lehmann och Cesc Fabregas – då var fyra säsongers matchrapportskrivande en minimal uppoffring.

Så till alla medlemmar som känner att ni har några timmar över att hjälpa till, tveka inte att höra av er till mig eller till jocke.lander@arsenal.se. Just nu behöver vi särskilt hjälp med nyhetsskrivande. Vem vet, kanske är det du som efter några säsonger som nyhetsförfattare som sitter där och intervjuar Jack Wilshere, Lukas Podolski och Laurent Koscielny. Det kanske låter otroligt, men det kan bli sanning. Se bara på mig.

John Terry har alltså frikänts från anklagelsen om att ha riktat en rasistisk förolämpning mot QPR-försvararen Anton Ferdinand. Säga vad man vill om Chelseakaptenen, men han har en förmåga att komma helskinnad ur varenda storm han försätter sig i – och stormar finns det gott om. Är det inte att ligga med vänsterbackens fru eller att ta betalt för privata visningar av träningsanläggningen så är det rasistiska utbrott på planen. I slutändan av varje skandal står han dock där med sina Reinfeldtögon och ser oskyldig ut samtidigt som han blir hyllad av Chelseas supportrar.

För mig är det pinsamt för framförallt Premier League att John Terry nu har friats. I våras stängdes Liverpools Luis Suarez av i åtta matcher för att ha ropat ”negro” till Man Uniteds Patrice Evra. I samma veva kom bilderna på Terry där det har tolkats att han säger ”fucking black cunt” till Ferdinand. Vad som fick FA att vänta med att bedöma Terrys fall när man var så snabba med att döma Suarez är oklart – men antagligen var det för att inte förgå ett eventuellt domslut. Nu finns det ett sådant, och därmed blir det praktiskt taget omöjligt för FA att stänga av Terry.

En klassisk vi-väntar-så-löser-det-sig-nog-av-sig-självt-strategi av FA med andra ord. Konspirationsteoretikern i mig vill gärna peka på det ironiska i att en utländsk spelare som förolämpar någon på spanska stängs av, samtidigt som den engelsmannen med kanske högst status i ligan sannolikt blir utan straff för en jämförbar förolämpning – på engelska.

Å andra sidan har konsekvens aldrig varit ett honnörsord på Wembley där FA numera håller till. Vi talar trots allt om förbundet som tycker att det här var värt fyra matchers avstängning, medan (känsliga tittare varnas) det här från samma vecka bara var värt tre.

Nu kan visserligen FA gå emot domslutet mot Terry, men det känns ungefär lika sannolikt som att Glasgow Rangers vinner skotska ligan nästa säsong.

De flesta vet nog att jag knappast är John Terrys största fan, och någonstans blir jag också fascinerad av hur han ständigt lyckas försätta sig i de mest omöjliga omoraliska situationer, men samtidigt bli hyllad som den snällaste människan på den här sidan Moder Theresa av folk med insyn i Chelsea.  En sak är jag dock säker på – den som anlitar Ashley Cole som karaktärsvittne, han är och förblir en människa jag starkt ogillar.

Efter det kortfattade svaret på Robin van Persies meddelande om att han inte avser skriva på något nytt kontrakt med Arsenal har klubben lagt locket på. Det är absolut inget konstigt med det och det är också så styrelsen brukar hantera verksamheten. Det är exempelvis sällan så tyst från klubben som när slutförhandlingar pågår med en ny värvning pågår. Ivan Gazidis och styrelsen hade givetvis inte räknat med att RvP:s agerande och nu har ett intensivt maskineri satts igång runt styrelserummet på översta våningen i Highbury House.

Hur klubben kommer att agera är givetvis svårt att sia om, men det lär redan nu finnas utkast till både en, två och tre planer för olika scenarier på ritbordet. Det mest troliga är att Arsenal kommer att försöka sälja van Persie utomlands. Jag skulle bli mycket förvånad om vi ånyo skulle släppa en av våra bästa spelare till en konkurrent i Premier League, oavsett hur mycket pengar Manchester Citys shejker är beredda att hosta upp.

Ett annat scenario är att man faktiskt tvingar holländaren att vara kvar kontraktstiden ut, och på så sätt skickar ut en signal till andra spelare om att det är klubben som bestämmer när en spelare ska säljas och ingen annan. Långsiktigt är det kanske en vettig lösning, men på kort sikt skulle det vara oroligt runt van Persie då supportrarna knappast kommer att stå bakom honom fullt ut under säsongen. Jag kan inte heller se hur han skulle fortsatt kunna vara kapten när han så tydligt har aviserat hur han ser på sin framtid i klubben.

Det finns också en möjlighet att van Persie ändrar sig. Wayne Rooney, Luka Modric och Patrick Vieira är tre relativt samtida exempel där alla har varit övertygade om att spelaren skulle lämna sin klubb för att sedan göra en tvärvändning. Jag tror inte att det blir så i van Persies fall, men så länge han inte har skrivit på för en ny klubb har han möjligheten att ändra sig.

Jag tror inte att van Persie riktigt var förberedd på den upprördhet och i vissa fall vrede som hans besked i onsdags har orsakat bland Arsenalsupportrarna. Rimligtvis var han beredd på att det inte skulle tas emot med öppna armar, men att reaktionen skulle ha blivit så pass kraftig fanns nog inte med i beräkningen. Kanske ångrar han sig rentav idag med facit i hand, och förbannar sina rådgivare.

Arsenals ledning jobbar alltså av allt att döma på hur den här situationen ska hanteras bakom stängda dörrar för tillfället, och det accepterar nog de flesta. Stan Kroenke, Gazidis och company ska nog inte dra ut på tiden alltför mycket innan man ger någon form av besked om hur man tänker agera för då kommer det att börja koka bland supportrarna än mer. I början av nästa vecka förväntar jag mig att någonting kommer ut, om det är så är via en officiell kanal eller om information som medvetet läcks till journalister.

Mycket spekulationer blir det. Det enda vi vet säkert är att vi har mycket intressanta veckor framför oss.

Orkanen Katrina som 2005 ödelade stora delar New Orleans i USA var ingenting mot den storm som Robin van Persie drog upp igår med sitt för mig inte särskilt överraskande besked om att han inte kommer att förlänga sitt kontrakt. I alla fall inte bland Arsenalfansen.

Det rasades på sociala medier och jag fick flera frustrerade SMS där jag satt i godan ro med en outtalbar rätt på en vietnamesisk restaurang på Vesterbro i Köpenhamn. Jag är också frustrerad, arg och besviken, men inte bara på Robin van Persie utan också på ledningen i Arsenal som har låtit den här situationen uppstå igen. Jag köper inte snacket om att spelare ska visa lojalitet, för så fungerar inte fotbollsvärlden. Utopin är givetvis att spelare känner lika mycket för klubben som vi fans gör men så kommer det aldrig bli.

Jag kan bara upprepa det jag skrev i min senaste krönika i Kanonmagasinet:
”Det är för mig självklart att spelare inte kan förväntas vara lika lojala mot sin klubb som vi supportrar önskar. De utför ett jobb och upplever de att de kan utföra ett bättre jobb samt få mer ut av det någon annanstans så kommer de att byta klubb, om det så beror på mer pengar i fickan, större chans att vinna titlar eller drömmen om att spela för egna favoritklubben.”

Robin van Persie upplever att han kan göra ett bättre jobb någon annanstans och då är han i sin fulla rätt att byta arbetsgivare. Men, och det är ett stort men, man kan sköta det snyggare än vad han nu har gjort. Ungefär en miljard gånger snyggare.

Hans brev till oss fans igår var en rejäl pungspark. Med det sätter han klubben i en lika svår situation som förra sommaren där både Cesc Fabregas och Samir Nasri på olika sofistikerade sätt (läs fula knep) utpressade Arsenal att sälja dem. Meddelandet gick ut på att på ett övertydligt sätt göra sig omöjlig i klubben och på så sätt få till sin flytt till Manchester City.

Här talar vi om en annan typ av lojalitet. Eller snarare brist på sådan. Okej att han vill byta klubb – det köper jag – men att på det här sättet trampa ner både Arsene Wenger och klubben i skiten är fullständigt oacceptabelt. Wenger har alltid stått bakom van Persie när han har fått kritik eller missat stora delar av många säsonger och det är Le Boss som har gjort honom till den spelare han är idag.

Holländaren kan komma dragandes hur mycket han vill med att han alltid kommer vara en Gunner, men det tror jag vad jag vill om när han hädanefter alltid kommer att mötas av glåpord och burop bara han närmar sig Emirates Stadium. Det tar lång tid att nå den status Robin van Persie har i Arsenal, men det gick på bara ett knapptryck på ”Publish” på en hemsida att bli förpassad till samma växande sopberg där redan Ashley Cole, Emmanuel Adebayor och Samir Nasri med flera ligger och ruttnar och aldrig mer kan återvända till Arsenal på samma sätt som Anders Limpar, Ian Wright, David Seaman och andra gamla hjältar kan idag. Vad vet jag, sådant kanske är oväsentligt när man sitter på hundratals miljoner euro på banken och funderar på vilken ö i Västindien man ska köpa.

Samtidigt blir jag bara mer och mer tveksam till hur Ivan Gazidis leder Arsenal Football Club. Under hans ledning har somrarna förvandlats till en cirkus vi aldrig har sett maken till och där vi själva ständigt är den stora pajasen. Arsenals ledning misslyckas gång på gång med att övertyga de bästa spelarna om att detta är platsen för spelare som ska slåss om troféer. Jag skulle ha betalat bra för att få ha varit en fluga på väggen på det beryktade mötet som RvP hade med Wenger och Gazidis. Vad sades där som fick van Persie att ge upp tanken på att spela i Arsenal? Eller handlar det, som för alla andra, om pengar?

När detta sker inför öppen ridå sitter Alisher Usmanov och bara gnuggar händerna. Detta är givetvis ett perfekt tillfälle för honom att vinna över fler supportrar till sin sida och den chansen högg han direkt med sitt brev till Arsenals styrelse. Jag har fortfarande dåliga vibbar när det kommer till Usmanov, men jag ser inte poängen med att stänga honom ute fullständigt. Vad är det som tar emot så fruktansvärt för Silent Stan att överhuvudtaget prata med honom? Om nu alla vill det bästa för Arsenal borde man rimligtvis kunna jobba tillsammans?

Ja, jag vet att jag är fruktansvärt naiv när jag föreslår något sådant.

Jag blev som jag skrev inte särskilt förvånad när beskedet kom igår. Som Arsenalsupporter börjar man bli van nu efter sommar på sommar med dessa såpor så bedrövliga att Vita Lögner framstår som rena rama Ingmar Bergman – och det gör mig fruktansvärt less att inse att man är van vid dem.

En kompis till mig frågade mig när sommaren precis hade börjat varför jag avskyr Silly Season.

Här har du svaret.