Axel Asplund

Har man sett allt nu?

Efter tappade ledningar till 4-4, fyramålsskyttar på Anfield, 8-2 på Old Trafford bara under de senaste fem åren trodde jag inte att någonting längre skulle kunna förvåna mig när det gäller Arsenal. Det var uppenbart naivt av mig. Efter kvällens tennissiffror kan jag nu konstatera att när det gäller det laget kan vi bara förvänta oss det oväntade.

I lärarkretsar är den här tiden på året en av många flaskhalsar under läsåret. Nästa vecka stundar höstlov för eleverna vilket ger oss en chans att komma ifatt. Veckorna innan lovet brukar vara riktigt tunga och överfulla med arbeten som ska rättas och tjejkonflikter som ska lösas, och då är det särskilt viktigt att man får en upplyftande dos fotboll på helgen.

1-0 till Norwich var alltså det sista jag behövde om man säger så. Men jag får väl skylla mig själv när jag ser matchen på O’Learys. Vi brukar ju inte vinna då. Jag och Bäckström var tvungna att gå till Gästrikland-Hälsingland Nation efter matchen och dricka trappistgravöl. Vilket i sin tur var negativt för mitt allmäntillstånd igår, och i förlängning även idag eftersom att jag uppenbarligen av någon anledning inte är 20 längre.

Om Arsenal tror jag att det mesta redan är sagt, men jag vill lyfta två saker: Ojämnheten och målvaktsspelet.

Theo Walcott sa under förra säsongen att han, fritt översatt, är jämn i sitt spel i perioder (”consistent in patches”). Det tog inte lång tid för de som jobbar på Internet att påpeka det paradoxala i det uttalandet, som faktiskt bara var en eufemism för någon som är ojämn i sitt spel. Theos nyspråkliga omdöme om sig själv passar dock rätt så bra in på The Gunners som helhet.

Arsenal kan spela på en jämn och hög nivå – men inte hela tiden. Det sker bara periodvis. Wenger måste slita sitt och Steve Boulds hår över det faktum att hans spelare som ibland kan vara så briljanta helt plötsligt förvandlats till Richard Dunne. Vad är det som gör att jämnheten inte finns där? Den som kan ge svaret på den omöjliga frågan kan nog kallt räkna in åtta miljoner kronor i prispengar för Nobelpriset i medicin 2013.

Målvaktsspelet i Arsenal har länge varit ett sorgebarn. Wojciech Szczesnys intåg i laget ledde tillfälligt till muntrare tongångar, men även han har fått en hel del kritik för avslutningen av förra säsongen. I lördags stod Vito Mannone för en ny misslyckad insats, precis som i matcherna mot Man City och Chelsea. Det var kanske inga regelrätta tavlor, men hans insats vid målen i dessa matcher tyder på grundläggande brister i hans målvaktsspel. Arsenal får väldigt svårt att utmana de bästa lagen med honom i målet.

Nu kan man argumentera för att Arsenal borde vara bra nog att slå Norwich även om man släpper in ett mål, och det må vara hänt. Som matchen utvecklades i lördags blev det dock inte så, och det är ett obestridbart faktum att om Vito inte hade släppt den där returen så skulle matchen mer troligt ha slutat mållöst. Vilket inte hade varit bra för Arsenal, men fortfarande bättre än en förlust.

Det är bara att hoppas att vår vän Wojciech frisknar till så snart som möjligt, för han är given etta i Arsenal för mig. Jag frågade Bob Wilson om han höll med om detta för knappt ett år sedan och han sa att Szczesny ska vara Arsenals förstakeeper – och att han hade sagt det redan när polacken var 17 år. Om mannen som har vunnit dubbeln med Arsenal och dessutom var tränaren bakom David Seaman tycker så tänker i alla fall inte jag säga emot. Bob Wilson har, får jag erkänna, något större trovärdighet än mig i den frågan.

Nej, nu är det bara fyra dagar kvar till den oas i läraröknen som vecka 44 (vi jobbar med veckor i skolvärlden, inte datum) utgör. Om jag ska orka veckan ut kräver jag ett bra resultat mot Schalke på onsdag. Det kan väl knappast vara för mycket begärt?

Den kanske bästa stunden under Arsenal Sweden-året är det ögonblick då medlemsresan officiellt inleds. Då har ett femtiotal svenska Gooners samlats på en pub någonstans i London – och förväntningarna brukar lysa i ögonen på folk. Sådär som det bara kan göra på första dagen av en länge efterlängtad resa. Förväntningar på segrar, nya bekantskaper att snacka Arsenal med och på London med allt vad det innebär. Den bilden kan jag lätt fiska fram de här regntunga oktoberdagarna när ungarna i min klass blir alltför tonåriga och rättningstraven alltför hög.

Jag har oräkneliga toppenminnen från alla dessa medlemsresor vi har arrangerat i supporterklubben. Som glädjescenerna i ösregnet på North Bank, Highbury efter att Henry hade borrat in den där pärlan i krysset framför oss på när Arsenal slog Manchester City 2004. Eller den gången vi överraskade ägarna på The Auld Triangle genom att släpa in 40 personer där en stendöd torsdagskväll eftersom att Gunners Bar, där vi hade tänkt ha medlemskvällen, var abonnerat. För att inte tala om tågresorna till och från Manchester och Newcastle och på olika sätt minnesvärda bortamatcher.

Det bästa med dessa resor är dock inte matcherna, rundturen på arenan eller att vakna morgonen efter medlemskvällen (ugh). Det bästa är att träffa en hel rad av nya profiler. Många gånger har jag fått för mig att Sveriges humorelit är med i Arsenal Sweden, för så mycket skratt som en medlemsresa brukar bjuda på kommer i alla fall jag aldrig hitta på Norra Brunn eller någon annan Stand Up-klubb.

Det är också extremt värdefullt för oss som sitter i styrelsen att träffa medlemmar på ett otvunget sätt, och på så sätt få reda mer i detalj vad man vill ha ut av sitt medlemskap. Jag har inte möjlighet att åka på mer än max tio matchträffar i Sverige på ett år, och då är folk i regel, vilket också är högst naturligt, mer intresserade av att titta på matchen och diskutera den än att lyfta något man har tänkt på angående supporterklubben. På medlemsresorna brukar snacket på ett mer naturligt sätt glida över i det som rör klubben efter några dagars umgänge. Det blir enklare att komma med en åsikt om man har börjat lära känna varandra.

I år talar allting för ytterligare en grym medlemsresa (info finns här och anmälan skickas till medlemsresa01@arsenal.se). Upplägget är väl beprövat och brukar alltid fungera klockrent. Matchen mot Villa på lördagen kommer också att bli en höjdpunkt. Att åka på en bortamatch, och att dessutom sitta – eller snarare stå – på bortasektionen och fullkomligt sjunga halsen hes är på något sätt min idealbild av supporterskapet. Det är då jag på allvar känner att jag har möjlighet att faktisk vara ett stöd – support – till laget, och också i någon liten mån påverka det som händer på planen. Framför teven kan liksom ingen annan än grannarna höra mig skrika.

Jag ser fram emot att bjudas på nya skratt och nya upplevelser i god Arsenal Sweden-anda i höst. Den 21 november kommer jag ännu en gång drabbas av ögonblicket då medlemsresan precis har börjat. Det finns fortfarande platser kvar, så du som läser detta har alla möjligheter att dela det ögonblicket med mig och 48 andra förväntansfulla Arsenal Sweden-medlemmar. Du kommer inte ångra dig om du tar chansen.

Det är tur att man inte är världskändis, för då hade man varit rejält orolig just nu. Det bör man ju vara när Aaron Ramsey hittar målet.

Jag tycker att walesaren var värd att näta, för dels tycker jag att han fick orättvist mycket kritik under förra säsongen och dels har han varit bra i de matcher han har spelat i under hösten. Framförallt har mittfältaren föredömlig inställning, vilket till exempel en spelare som Theo Walcott kan lära sig mycket av. Ramsey hade på många sätt en tung fjolårssäsong men det många glömmer är att han klev fram och tog extremt stort ansvar när Fabregas och Nasri försvann, och det trots att hans brist på rutin och att han just hade kommit tillbaka efter en svår skada. Jag hoppas och tror att han är redo att ta nästa steg den här säsongen.

Ett annat glädjeämne från matchen ikväll är att Gervinho och Lukas Podolski fortsätter göra mål. Det kan inte understrykas nog hur viktigt det är med pålitliga målskyttar, och pålitliga målskyttar skaffar sig just den egenskapen tack vare bra självförtroende vilket i sin tur byggs om man börjar hitta målet. Detta innebär att Arsenalduon nu börjar komma in i en positiv spiral, där självförtroende byggs och stärker tron på att nya mål väntar i nästa match. Nu gäller det bara att Giroud dras in i den spiralen.

Det var dock inte bara glädjeämnen som lever kvar i minnet efter den här matchen. Försvarsspelet var inte övertygande, och vid tillfällen var det mer än lovligt darrigt. Hur var det nu med Bould-effekten?

Olympiakos mål tycker jag var en genomklappning i Arsenalförsvert. Pressen var obefintlig när inlägget slogs och Vermaelen och Koscielny misslyckades totalt med att plocka bort Mitroglou som fick fritt spelrum att nicka. Samma mittbackspar spelade mot Chelsea och då fanns det också frågetecken för organisationen med tanke på hur målen kom tll då. Hur har Wenger resonerat när han har valt att peta Per Mertesacker, som var matchens lirare mot Manchester City? Jag utgår från att tysken är tillbaka i startelvan på lördag mot West Ham.

Passningsspelet kan också förbättras. Ikväll var det visserligen ogynnsamma förutsättningar i och med det monsunregn som såg ut att falla över Emirates inledningsvis, men det slogs bort alldeles för många enkla passningar för att vi ska vara nöjda. Det var samma tendens i lördags, och då Arsenals spel bygger så pass mycket på passningsspelet är det något som måste stämma.

Jag är dock mycket nöjd med tre nya poäng, och ibland är det faktiskt det som är viktigast. Nu har Arsenal skapat mycket goda förutsättningar för att kunna avancera till utslagsrundan, och detta utan att Wenger fanns med på bänken. Det är också skönt att vara tillbaka i vinnarspåret efter missräkningen mot Chelsea.