Axel Asplund

I en intervju i Sveriges Radio Jönköping sa Andreas Andersson av misstag att hoppades på att det skulle komma 500 Arsenal Sweden-medlemmar på vår sommarfest på Visingsö. Vi har garvat rätt gott åt detta hela helgen eftersom att vi tidigt insåg att det inte skulle komma fler än 50 personer. Ungefär allt vi har snackat om har slutat med något skämt om 500.

I slutändan kom det cirka 20 personer och vi hade det hur bra som helst. Solen sken och omgivningarna var vackra som en svensk sommardag. Visingsö är verkligen en idyll.

I fredags kände vi lite på tennisbanan på området. Om Rafael Nadal har varig orolig för ökad konkurrens på touren kan han sluta med det. Tennis är fan svårare än vad det ser ut. Ungefär som alla andra idrotter.

På kvällen drack vi öl och tittade på när Sveriges landslag var sämst i världen igen. Vi hade en tipstävling och för första gången i världshistorien tippade jag rätt slutresultat. Vann en fin pott på dryga 200 kronor som jag genast investerade klokt. I baren.

I lördags spelade vi, efter en lugnare förmiddag, fotboll i ett par timmar. Jag var i gula laget som tyvärr torskade med 20-18. Det alla pratade om efter matchen var dock min kliniska glidtackling och brytning mot Brandon på egen planhalva med efterföljande raid på högerkanten som avslutades med att jag gjorde mål bakom Kicken. Årets prestation alla kategorier. Hur kan inget lag vilja värva mig?

Måste även nämna Kickens målvaktsspel i röda laget. Han var som Seaman i sina bästa stunder. Eller så var det vi i gula laget som gjorde honom bra genom att avsluta rakt på honom hela tiden. Särskilt Andreas, som lyckades med konststycket att inte göra ett ända mål. Efter matchen såg vi honom stå inne i ett elvamannamål och köra avslutningsträning därför att "om man står inne i målet är det fan omöjligt att missa".

På kvällen var det allmänt samkväm och en bättre grillbuffé som avrundades med allmänt hålligång. Sent på kvällen analyserade jag och Kicken alla tavlor på hotellet tills man började se dubbelt, så då var det bara att vika ned sig.

Idag var jag "trött" så jag gick och la mig efter frukosten. Lagom till färjan över till fastlandet hade jag dock piggnat till så jag, Lander och Kicken hade en småtrevlig hemresa genom ett junivackert Sverige.

I morgon drar jag och Lander vidare på Arsenal Sweden-turné. Vi ska till Bollnäs, av alla ställen, och kolla in läget på Arsenal Soccer School. Det är en fotbollsskola för yngre förmågor, så mitt deltagande uteblir nog för jag tror inte att jag faller under kategorin "yngre förmåga" längre.

”Vi fotbollsälskare” brukade Tomas Nordahl tjata om till leda på den tiden någon ville betala för att han skulle få tycka till om något. Jag brukade störa mig på begreppet av någon anledning – jag tyckte säkert att det lät töntigt – men jag börjar alltmer inse att fotbollsälskare är just det jag är.

Gårdagen gick helt i fotbollens tecken för mig – trots att Arsenal inte spelade. Jag har besökt föräldrarna i Linköping, och kunde då passa på att gå på Lambohovsvallen, min första hemmaplan som aktiv fotbollsspelare. Min moderklubb IK Östria/Lambohov, som jag för tio år sedan var med och spelade upp i division IV, huserar numera i trean och är ett av Linköpings bästa lag. I mycket blygsam konkurrens ska sägas, för fotbollen på herrsidan i Linköping har alltid varit en skamfläck.

Matchen som sådan var inte mycket att skriva hem om. Östria drog på sig säsongens första förlust, men de nästan 200 i publiken hade nog en trevlig stund ändå i solskenet.

Efter matchen gick jag hem och såg andra halvlek av miljardmatchen mellan West Ham och Blackpool. En vinst i kvalet till Premier League sägs ju vara värd något i den stilen och känsloyttringarna på läktaren efter West Hams segermål i slutet av andra halvlek var fantastiska att se.

På kvällen var det så dags för en av fotbollsårets höjdpunkter. CL-finalen mellan Bayern och Chelsea bjöd på så mycket drama som en final ska göra – även om det blev fel segrare. Visst vill jag att Tottenham ska drabbas av så mycket motgångar som möjligt, men inte om det innebär att Chelsea får lyfta Champions League-trofén. Jag trodde inte att jag skulle bry mig särskilt mycket om Chelsea vann, men när de väl stod där med sina guldmedaljer måste jag medge att det sved.

De tre matcherna jag såg igår hade inte mycket gemensamt bortsett från att det var elva spelare i lagen och att det var en boll i fokus. Jag uppskattade dock alla matcherna på olika sätt. Att se fotboll live är kul vilken nivå det än är på, framförallt för att det blir en social grej. Många gånger kan det till och med vara roligare att se matcher på lägre nivå. Jag hade till exempel roligare på Sirius-Väsby United för ett par veckor sedan än vad jag hade på Emirates när Arsenal mötte Chelsea nyligen, men det berodde kanske mer på Siriussupportrarna Västra Sidans sköna ramsor än själva spelet.

Samtidigt är det de stora matcherna som skapar mest glädje eller besvikelse. Det går liksom inte att gå omkring och vara besviken på en förlust i division III. Vissa Arsenalförluster, som Paris 2006, kan jag fortfarande gräma mig över, på samma sätt som jag fortfarande kan glädjas över triumfer som FA-cupfinalen 2002.

Det bästa med att titta på fotboll utan att Arsenal är inblandat är att jag kan se matcherna avslappnat, utan att hela tiden sitta och måla upp olika undergångsscenarior. Jag är i grunden en positiv person, men när Arsenal spelar matcher förvandlas jag till åsnan Ior i Nalle Puh. Då ser jag inte ens glaset som halvtomt – då är det istället trasigt. Igår kunde jag följa med i dramatiken och bara njuta av underhållningen.

I morgon är det dags igen. Sirius-IK Frej i division I norra på Studenternas kl 19.00. Är man fotbollsälskare så är man.

Eftersom att säsongen är slut bör den sammanfattas efter konstens alla regler. Jag har alltid varit övertygad om att alla gillar listor, så därför gör jag min sammanfattning i sådan form. Den är säkert inte fullständig - men den är min.

Då åker vi:

Säsongens…

Spelare 1: Robin van Persie
Spelare 2: Bacary Sagna
Spelare 3: Mikel Arteta
Spelare 4: Chu Young Park

Ögonblick: Thierry Henrys comebackmål mot Leeds
Mål: RvP mot Everton hemma
Prognos: ”Kolla nu när han träffar Club Level” – Axel Asplund strax före Artetas 3-0-kanon mot Aston Villa.
Skratt 1: John Terrys halkning före RvP:s andra mål på Stamford Bridge
Skratt 2: Spursfansens ”Mind the gap”-hån
Skratt 3: Vito Mannones försök till saxning nere i Grekland

Stöld: 2-1-vinsten mot Liverpool, i Liverpool ironiskt nog
Mysterium: De uteblivna straffarna på Emirates
Räddning: Szczesnys straffräddning mot Udinese
Värvning: Lu lu lu Lukas Podolski
Galnaste kväll: Transfer deadline day sista augusti

Fånigaste: Att ”Dubious goals panel” stal Henrys mål i Blackburnmatchen
Mest idiotiska 1: Att det finns en ”Dubious goals panel” men ingen granskning av livsfarliga tacklingar
Mest idiotiska 2: mario Balotelli
Ramsa 1: ”He eats what he wants, Paddy Kenny, he eats what he wants” – Arsenalfansen på Loftus Road
Ramsa 2: ”He scores when he wants, Emile Heskey, he scores when he wants” – Sarkastiska Villasupportar på Emirates
Ramsa 3: “Tottenham – mind the gap, Tottenham, Tottenham mind the gap”
Ramsa 4: “Donnerstag nacht – Channel funf” – Bayernfansens hån när Manchester City åkte ur CL

Ekonom: ‘Arry Redknapp
Oskönaste: Samma som alla andra säsonger – John Terry
Dans: Emirates version av ”The Poznan” efter 1-0 mot City
Lågvattenmärke 1: 8-2 på Old Trafford
Lågvattenmärke 2: 4-0 på San Siro
Lågvattenmärke 3: Samir Nasri

Caps lock: KICKEN PÅ TWITTER
Invasion: Dortmundfansen på Emirates
Resa: Köln away
Pub: The Tollington
Frisyr: Utgår efter protest mot Arsenaltruppen från Internationella Frisörkommittén  

Citat 1: ”He’s the main man” – Ray Parlour om Axel Asplund (det finns inspelat!)
Citat 2: “Verry good win gays!!!” – Andre Santos på Twitter efter 3-0 hemma mot WBA
Citat 3: "We can win the league" - 'Appy 'Arry
Genombrott: Alex Oxlade-Chamberlain
Mest förutsägbara: Att Gervinho inte skulle bidra med någonting efter Afrikanska Mästerskapen
PR-succé: Liverpools hyllning av Luis Suarez, senare avstängd åtta matcher på grund av rasistisk kommentar

Monument: Statyerna av Herbert Chapman, Tony Adams och Thierry Henry utanför Emirates
Renässans: Tomas Rosicky
Overkligaste: Att åka bil med Parlour
Saknaden blev inte så stor: Cesc Fabregas
Tackling: Kieran Gibbs i säsongens sista minut mot WBA

Internskämt: ”När spelar Man United egentligen?”
Livsnjutare: Andre Santos
Bästa spelare genom tiderna: Gareth Bale
Poängkung: Stewart Downing
Mest frustrerande: Andrej Arsjavin

Höjdare 1: Chelsea-Arsenal 3-5
Höjdare 2: Arsenal-Spurs 5-2 (Shall we make a DVD?)
Hyllning: Av Pat Rice efter sista matchen
"Där ser man vad rutin betyder för ett lag": Yossi Benayoun
Fråga: När börjar nästa säsong?

Det var en passande avslutning på säsongen. En säsong som har bjudit på så höga berg och djupa dalar att Gröna Lunds attraktionsingenjörer redan har börjat projektera för en kopia på Djurgården. Självklart skulle också den sista matchen för den här våren bjuda på drama värdigt Strindberg.

Det står i lagen att Arsenals fotbollslag aldrig ska ta den enklaste vägen till framgång. Finns det en enda liten möjlighet att ställa till det för den egna klubben, då är spelarna skyldiga att ta den. Jag är rätt övertygad om att det är så, för varför skulle vi annars utsätta oss för dessa situationer om och om igen?

Arsenal-Norwich förra helgen var den mest ångestladdade matchen som Arsenal har spelat sedan CL-kvalet mot Udinese i höstas, och slutresultatet i den matchen gjorde mig så upprörd att jag först var tvungen att gå och ut och gå jätteargt för att sedan besöka hälften av Uppsalas studentnationer i ren ilska. Därför var jag ända fram till i lördags ganska säker på att jag skulle strunta i att kolla på ligafinalen – för en sådan nervpärs till var jag rätt säker på att jag inte skulle klara av.

Men det är klart att jag tittade på matchen – fick en inbjudan till verksamhetschef Lander. Det finns ju någon morbid längtan efter matcher som dessa hos oss fotbollsfansfakirer. Om det var lika jobbigt som förra helgen? Självklart. Det var ju lika givet som en straff till hemmalaget på Old Trafford.

Första halvlek tog jag med relativ ro, när jag inte skällde ut försvararna och/eller det defensiva jobbet på mittfältet. I andra halvlek – när vi plötslig skulle försvara en mycket ömtålig 3-2-ledning – var det desto svårare att behålla lugnet. Sista kvarten, inklusive de osannolikt många minuterna av Fergie Time, kunde jag inte ens sitta ner längre. Var jag inte ute på balkongen så var jag inne i Arsenal Swedens souvenirlager/Landers sovrum eller på väg ut till en taxi som kunde ta mig raka vägen till psykakuten.

När Gibbs gjorde sin episka brytning med bara ögonblick kvar höll jag på sönderfalla inifrån, för jag hann se nätet rassla bakom Szczesny hundradelarna tidigare. Den glidtacklingen förtjänar sin plats i den arsenalska folkloren.

Artisten Säkert har skrivit en låt som heter Isarna, och i refrängen sjungs det ”En timme tar en vecka här”. Jag är övertygad om att den låten inte handlar om söndagens match, för då hade det mer varit ”En minut tar en vecka här”. Sista minuten på The Hawthorns kändes exakt så lång. Om ett barn hade fötts i 90:e minuten hade hon hunnit konfirmera sig när domare Jones blåste av.

Det var några långa minuter med andra ord.

Känslan efter matchen var inte som att vinna en titel, men det var likförbannat extremt tillfredsställande. All den oro jag har känt över Champions League-platser och klubbens ekonomi var därmed bara ett vagt minne. Efter fem minuter tog dock Lander upp Robin van Persies kontrakt, så då var det bara att börja oroa sig igen. Men det var en fin stund där just efter slutsignalen i alla fall!

Idag på jobbet har jag ägnat mig åt att le överdrivet mycket åt elever som håller på Spurs och Manchester United. Det kan de gott ha efter allt hån jag har fått ta emot den här säsongen.

Till sist skulle jag i efterhand vilja önska er alla en trevlig St Totteringham’s day. Vi gör väl om det firandet nästa år?

Innan Silly Season ens hade börjat kunde Arsenal presentera ett riktigt kvalitetsnyförvärv i Lukas Podolski, och dessutom ryktas Yann M'Vila vara klar. Det är mer än vad jag hade önskat mig. Inte för att vara girig, men jag skulle vilja få en önskning till uppfylld innan transferfönstret öppnar.

Att Silly Season aldrig börjar.

I Arsenal Swedens stadgar står det bland annat att vi ska vara en förening som främjar intresset för Arsenal i Sverige, och i det ingår att anordna arrangemang där medlemmar kan träffas, snacka Arsenal och knyta nya bekantskaper. Dessa behöver inte nödvändigtvis vara i samband med en match, utan det kan vara en golftävling, pokerturnering eller femkamp på Lisberg. Nu är det dags igen för ett sådant arrangemang.

Ni har säkert redan noterat här på sajten att vi nu har gått ut med information om den förhoppningsvis årliga sommarfesten, och jag hoppas att så många som möjligt ansluter mellan den 15-17 juni.

Vår tanke är att vi under lättsamma former lirar fotboll, hånar varandras teknik (hyllar om det rör sig om min), tittar på EM och har ett par riktigt trevliga kvällar. Ett annat syfte är att hitta fler sätt att skapa större gemenskap i den här stora supporterklubben, så att till exempel vi som sitter i styrelsen kan få höra tankar och idéer från fler om verksamheten samt ge de aktiva inom lokalverksamheten chansen att utbyta erfarenheter.

Jag hoppas att alla de stora städerna kan få ihop ett lag, och att vi sedan fyller på med andra konstellationer. Har man inte möjlighet att få ihop tillräckligt med folk på egna orten är man välkommen ändå, för vi hjälper i så fall till med att skapa fler lag eller placera in någon i ett redan existerande lag.

Det är dock inget krav att man ska vara med och spela fotboll, om man nu anser sig vara mer av ett läktarproffs, utan alla medlemmar är lika mycket välkomna.

Det här kan mycket väl bli en av sommarens höjdpunkter, så tveka inte att anmäla dig.

Nej, det är inte vinnarkultur om någon trodde det av min mycket medvetet provocerande rubrik. Vinnarkultur har inte existerat i Tottenham på den här sidan månlandningen, och ingenting talar för att vi kommer att få uppleva det på den här sidan marslandningen. Jag talar inte heller om förmågan att sumpa gyllene tillfällen att faktiskt någon gång få smaka på lite glory (The game is about glory, som det så ironiskt står inne på White Hart Lane) när chansen har funnits.

Det jag syftar på är att inte ta ut segrar i förskott.

I januari var Spurs vid ett tillfälle 13 poäng före Arsenal i tabellen, och hade jag inte haft skygglapparna på eller sedan länge betackat mig för djupare vänskapsrelationer med Tottenhemsupportrar hade jag kunnat läsa "Mind the gap" signerat valfri Spursfan över hela nätet.

Vad som har hänt sedan Bac Sagna gjorde 1-2 i The North London Derby känner alla till. Tottenham har knappt vunnit en match och Arsenal har radat upp segrar. Då, när saker och ting var som vanligt igen i maktbalansen mellan klubbarna, var det vår tur att håna lillebror. Högst naturligt i och för sig, men frågan är om vi ropade hej för tidigt.

Matchen igår mot Wigan visade med otäck tydlighet att det inte finns några givna matcher i Premier League - om det nu var någon som fortfarande trodde det efter tidigare förluster mot nykomlingarna Swansea och QPR tidigare under 2012. Årets Premier League, åtminstone vad gäller Champions League-platserna 3-4 i tabellen, kommer inte vara avgjord förrän efter omgång 38 den 13 maj. Trots att tredjeplatsen kändes säkrad redan innan Wiganmatchen var spelad.

Jag tänker vara försiktig under den knappa månad som återstår.

Försiktig, för att göra en Melodikryssetövergång, måste jag också vara i helgen. Jag ska över på Chelseamatchen, och vår bloggare Kicken har lovat att stå för upplägget. Efter ha läst om hans utsvävningar i London och annorstädes under den här säsongen är det med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot helgen.

Det kan sluta exakt hur som helst. Vi hörs om jag kommer tillbaka.

För elfte året i rad har Arsenal Sweden vuxit jämfört med den föregående säsongen. Det gör mig stolt och är det tydligaste kvittot som vi som har varit delaktiga i detta kan få på att vi har gjort mycket rätt. Jag skriver inte allt, för visst har vi gjort misstag längs med vägen, men inte utan att ha analyserat och försökt att lära av dem.

Vi har nått en storlek som många svenska supporterklubbar bara kan drömma om och har mer än dubbelt så många medlemmar som exempelvis Black Army och Änglarna. Enligt Wikipedias sida om Bajen Fans (tänk på källkritiken, brukar jag säga till mina elever) hade Hammarbys fristående supporterorganisation drygt 6000 medlemmar i fjol, och var därmed, enligt sajten, den största svenska supporterklubben någonsin. Vi ska kanske ta de uppgifterna med en nypa salt, men om de stämmer är Arsenal Sweden sannolikt den största supporterklubben för ett utländskt lag som har existerat i det här landet.

Samtidigt är det inte ett självändamål för mig av klubben ska öka i antal medlemmar, utan det gäller att vi växer i en takt som vi klarar av att hantera. Sedan 2003-04 har vi ökat med mellan 500 och 1000 medlemmar i princip varje säsong, och det ledde hela tiden till en ökad arbetsbörda för oss som jobbade med föreningen. Det innebar i sin tur att allt arbete lades på att hålla verksamheten flytande, och att vi inte orkade komma med särskilt många nya satsningar eller initiativ.

Sedan ett år tillbaka sköts dock mycket av den tidsödande verksamheten av Jocke Lander i och med heltidsanställningen av honom. Det har inneburit att vi som sitter i styrelsen har fått större möjligheter att fokusera på utvecklingsarbete än på att sköta administrativa sysslor.

Det har tagit tid för styrelsen att landa i dessa nya förutsättningar men jag tycker att vi mer och mer börjar komma på rätt spår när det gäller föreningens framtid. Vi jobbar med lösningar för att effektivisera styrelsearbetet, men också för att ge fler medlemmar chansen att påverka. Det kommer leda till att Arsenal Sweden utvecklas, och det ger i förlängningen nya medlemmar.

Vi har alltså goda möjligheter att bli ännu större, men samtidigt finns det ett tak för vad dagens organisation klarar av. En alltför stor ökning på för kort tid leder till växtvärk och skulle påverka den service medlemmarna får idag.

Min förhoppning är att vi fortsätter växa i den takt vi har gjort under de senaste åren så att vi klarar av att göra medlemmarna nöjda men samtidigt får större möjligheter att investera i verksamheten. Det är en balansgång som vi måste klara av.

Det finns bilresor jag minns bättre än andra. En gång fick jag till exempel skjuts av handbollslandslagets målvakt Tomas Svensson mellan Linköping och Eskilstuna. En annan minnesvärd biltur är min uppkörning då jag nästan krockade, men ändå fick mitt körkort. För att inte tala om den där gången jag fick skjuts av fulla raggare till en mack på E4:an efter en olycklig soppatorsk utanför Nyköping.

Men svängen jag fick uppleva i fredags slår allt. För via lyckliga omständigheter i Arsenal souvenirbutik The Armoury fann jag mig plötsligt i baksätet av Ray Parlours flådiga Audi, och medan hans bror John styrde oss mot den restaurang där den förre Arsenalspelaren skulle underhålla oss tillresta svenskar satt jag och Willner och bara skakade på huvudet. Där satt vi och lyssnade på Rays historier som om det var den mest naturliga sak i världen.

På restaurangen fick jag äran att bjuda honom på första pinten, och därefter intervjua honom på scenen. Han bjöd på sköna historier om alla från Martin Keown till Pizza Huts brandsläckare samt passade på att såga några Arsenalspelare jäms med hålfotsinläggen. Men det får ni läsa om i Kanonmagasinet längre fram i vår.

Bara kvällen med Ray gjorde den här resan alldeles, alldeles underbar. Men den blev inte sämre av att allt i övrigt höll första klass. Vädret: Tropiskt. Matchen: 3-0 till Arsenal. Sällskapet: En brokig, men fantastiskt trevlig skara Arsenal Sweden-profiler där alla bjöd på sig själva och bidrog till stämning i Hysénklass.

Tack till alla som var med och gjorde den här resan oförglömlig. Vi ses på tennismatchen mellan Jocke Lander och Lasse Larsson i Grycksbo i sommar.

I morgon onsdag kommer Arsenal Ladies till Göteborg för att bygga vidare på 3-1-segern i London förra veckan. När jag skriver detta är 80 svenska Gooners anmälda för att se matchen, så lita på att Arsenal Sweden kommer att stötta de rödvita damerna. Men det var väl ingen som trodde något annat? Arsenal Sweden och Arsenal Ladies har en lång historia vid det här laget.

Första gången vi arrangerade en supporterträff i samband med en dammatch var våren 2004. Arsenal mötte Djurgården/Älvsjö i Women’s Cup som turneringen hette då, och vi var ett 30-tal Gooners på Stockholm Stadion. När Haley Kemp (jag behövde inte ens kolla upp målskytt, jag behöver nog vård) gjorde 0-1 sjöng vi ”One-Nil to the Arsenal” så att det ekade in i SVT:s Sportnytt och Chris Härenstam kallade oss ”den tillresta Arsenalklacken” i sändningen. Efter matchen kom damerna fram och tackade oss på läktaren – några av dem tog till och med i hand.

Sedan dess har vi arrangerat ett antal supporterträffar när Arsenal Ladies framgångssaga har nått Sverige. Vi har haft Arsenal Sweden representerat i Umeå, Åtvidaberg och till och med i Danmark. Supporterklubbens favoritmålvakt Emma Byrne har flera gånger berättat om hur mycket hon uppskattar oss svenska supportrar.
- Vi har bättre stöd här än hemma, sa hon till Kanonmagasinet för ett år sedan efter matchen mot Linköping i Åtvidaberg.

Mitt bästa minne är dock när vi bjöd hela laget, inklusive dåvarande managern Vic Akers på middag efter matchen mot Djurgården/Älvsjö på Råsunda. Det var en episk kväll, som ungdomarna säger, och skrönorna från den är många. Jag ska inte dra dem här, för jag misstänker att Johan Luks är trött på att höra om Angela Banks samt att han som somnade under middagen kanske inte vill bli uthängd för det. Då får han nog gå och ta en Alvedon.

Jag då? Ja, bortsett från att jag sjöng vår ramsa till Byrne inför hela sällskapet så minns jag att jag fick Haley Kemps telefonnummer (ah, det är därför jag kommer ihåg henne) av reservmålvakten, och att min bordsdam var Faye White som då var lagkapten för England. Om bara morgondagens samling blir hälften så lyckad så kommer ni som har möjlighet att vara på plats att få en kväll att minnas. Jag själv hade ingen möjlighet att ta semester för att åka ner till västkusten, men jag litar på att ni sjunger fram Arsenal till en seger.

Till sist. Jag ringde faktiskt till Miss Kemp, men det var aldrig någon som svarade. She was the one who got away.