Axel Asplund

Sitter på ett kaffehak på Carnaby Street och samlar tankarna efter gårdagen på Emirates Stadium. Utanför fönstret passerade just den svenske artisten Erik Hassle. Jag är mitt i smeten alltså. Namedropping is the shit - och det kan bli mer av den varan i det här inlägget.

Igår tittade jag på Arsenals träning, gjorde ett par intervjuer och kollade på junior Gunners Awards. Det blev två lyckade intervjuer med två omdiskuterade spelare i truppen. Vilka får ni reda på i kommande nummer av Kanonmagasinet.

Det är alltid speciellt att komma så här pass nära spelarna. Då och då kom någan av dem förbi, och många av dem, som Theo Walcott, Johan Djourou och Kieran Gibbs, hälsade glatt. Som om vi var gamla bekanta eller något. Jag kanske övertolkar, men det tyder i alla fall på att det är en ganska avslappnad stämning i Arsenal.

Träningen var inte så mycket att se. Bob Wilson presenterade först spelarna en efter en, där Eboue svarade för den mest flippade entrén. Han rusade ut ur tunneln, tvärstannade och gjorde två handbollsmålvaktshopp framför mittcirkeln innan han avslutade med att glida på knäna. Hälften av spelarna som redan var ute på planen bröt ihop av skratt. Han är kanske inte världens bästa fotbollsspelare, Eboue - men han verkar vara en grymt skön kille. En glädjespridare helt enkelt, och den rollen ska inte underskattas i en trupp.

Spelarna inledde med att jogga i en halvtimme, och därefter blev det fotbollstennis. Jag satt närmast rutan där Cesc, Merida och Song mötte Denilson, Walcott och Wilshere. Merida imponerade med en cykelspark, men i övrigt lyste de mest brutala tekniska numren med sin frånvaro.

Träningen avslutades med The Cross Bar Challenge, där det helt enkelt gäller att träffa ribban på målet. Spelarna misslyckades en efter en, och till och med Arsene Wenger och Ivan Gazidis var med och sköt utan att träffa. Som siste man klev Djourou fram och prickade ovansidan av ribban, till stort jubel.

När intervjuerna var avklarade åkte jag ut till Borehamwood och kollade på en medioker reservlagsmatch. Efteråt snackade jag med ett par av spelarna, bland andra mark Randall. Hans tankar om framtiden kommer också i Kanonmagasinet vad det lider. När jag pratade med honom passerade plötsligt Pat Rice bakom mig och ropade uppmuntrande till Randall - då var det svårt att veta vilket håll jag skulle titta åt.

Nu ska jag slå ihjäl några timmar innan den sega tubresan ut till Hethrow. Det är tur att pubarna har öppnat vid det här laget.

Det mest intressanta med Kolo Toures kommentarer om Arsenals brist på ledarfigurer är hans egen roll i den utvecklingen. När Arsenal var unbeatable var mittbacken en underdog som inte hade något att förlora, och behövde aldrig ta något avgörande ansvar. Det fanns andra spelare som alltid klev fram: Vieira, Henry, Parlour, Campbell och Bergkamp var de stora ledarna i truppen.

Men en gång i tiden var också de spelarna också i stort sett befriade från ansvar. När de kom till klubben fanns det engelska gardet med Tony Adams i spetsen i klubben och de spelarna visade de yngre vad som krävdes för att bli vinnare. Då Tony, Keown, Seaman och de andra lämnade klubben en efter en var Vieira, Henry och Parlour redo att ta över deras roller i truppen, utan att balansen rubbades.

Nästa gång det blev generationsskifte fanns det dock ingen som klev fram tillräckligt mycket. Kolo klagar på att stöttespelarna försvann, men bortser från det faktum att han var en av de som borde ha fyllt tomrummet efter dem. Istället är det en 22-åring som har fått dra det tyngsta lasset, och det har varit för tungt för Fabregas.

Nu säger jag inte att Kolo har misslyckats som spelare, tvärtom, han är en av dem jag har gillat mest under de senaste fem åren. Han nådde dock aldrig upp till exempelvis Vieiras nivå när det gäller att vara en ledare i truppen, och det har påverkat Arsenals prestationer.

Så istället för att peka på de ledarfigurer som har lämnat Arsenal borde Kolo rannsaka sig själv, och fråga sig varför han aldrig blev en av dem. 

Två dagar med härlig fotboll från Emirates är över. Arsenal har imponerat och även om det fortfarande bara rör sig om träningsmatcher utan riktig anspänning har mina förhoppningar inför säsongen stärkts något.

Igår tog det ett tag för Arsenal att få fart på bollen, men när Wilshere, Cesc och Arsjavin kom in och var så pass spelsugna växte The Gunners som lag.

Mot Rangers fick trion starta, och det var också de som låg bakom drömöppningen framför en massivt blå kurva med skottar. Det var ett riktigt vackert anfall, och som taget ur Arsene Wengers fotbollsdagdrömmar. Även de andra två målen andades klass, och både Eduardos och Wilsheres avslut var grymt skickliga. Spelarna fick det att se ut som den enklaste saken i världen att sätta dit bollen.

Den som har imponerat mest på mig under Emirates Cup är  Jack Wilshere. Han har definitivt tagit ett steg i utvecklingen sedan han svepte in som en spretig tornado på Underhill för ett drygt år sedan. Det är en sak att imponera mot League II-spelare och halvamatörer i Österrike, en annan att göra det mot det skotska mästarlaget. Idag var han stundtals outstanding, och jag är säker på att vi kommer att få se fler stormatcher av engelsmannen. Om inte den här säsongen, så nästa förutsatt att han fortsatt utvecklas i samma takt.

Men jag ska inte rusa iväg och dra allt för avgörande slutsatser efter den här helgen. Träningsmatcher är träningsmatcher och ganska långt från tävlingsmatcher. Eldprovet kommer inte mot Valencia nästa helg, utan det är först mot Everton i ligapremiären vi vet var Arsenal står 2009.

Till sist. Igår på O'Learys Uppsala hörde jag veckans citat. Jag visade upp mitt Arsenal Sweden-medlemskort för att få rabatt på min storstark, och tjejen bakom bardisken vände sig mot sin kollega:
- Är det tio eller femton procents rabatt på de där?
Den andra tjejens svar var balsam för ett par Arsenalöron:
- Det är femton. Tottenham har tio.
Till och med på O'Learys är Sp*rs steget efter.

När jag var 13-14 år och på allvar trillade dit i Arsenalmissbruket var en spelare som listades under "The Squad" på Arsenal.com (då med svart bakgrund, minns någon det?) per definition en hjälte och en legendar. Det räckte med att en spelare bar den berömda röda tröjan med de vita ärmarna för att jag skulle hylla honom som om han var självaste Dennis Bergkamp.

Idag är mina krav för vem som ska hyllas något högre. Spelaren bör under en längre tid ha gett allt för klubben, och dessutom gärna bidragit till någon av De Stora Segrarna.

Dessa kriterier stämmer bra in på nu flyktade Kolo Toure. Han har spelat med hjärtat utanpå tröjan från det att han kom in som en "headless chicken" i ligapremiären mot West Bromwich i augusti 2002, tills att han gjorde sin sista match nu i måndags. Hade en spelare som Adebayor visat hälften av den inställningen under den senaste säsongen skulle han ha lämnat klubben med lika bra rykte som Kolo.

Det är ingen hemlighet att Toure har varit en stor personlig favorit under de senaste sju säsongerna, det visar om inte annat min presentationsbild här ovan. Mycket tack vare hans attityd på planen, men också tack vare den värme och vänlighet han visade när jag intervjuade honom för två år sedan. Nästan alla andra Arsenalspelare jag har träffat har varit ganska reserverade, men Kolo var ett enda stort leende under hela intervjun. Sådant sätter så klart spår.

Jag tycker att det är trist att han nu har lämnat klubben, särskilt som att han har ett stort Arsenalhjärta. Så sent som i maj sa han att Arsenal är den klubb som betyder mest för honom:
- Folk vet att jag älskar Arsenal, ingen kan påstå någor annat. Jag tror att man bara kan verkligen älska en klubb i sin karriär, och min klubb är Arsenal.

Det är också negativt att en spelare med mycket rutin försvinner i och med att Arsenals lag knappast är mättat av sådan. Vi har många gånger ropat efter mer rutinerade spelare, även om många av de unga spelarna börjar bli riktigt rutinerade trots att de bara är 23-24 år.

Samtidigt börjar jag alltmer förstå Arsene Wenger. Toure har inte varit samma energiska spelare under de senaste två säsongerna som han var för tre-fyra år sedan. Dessutom är det återigen Afrikanska Mästerskapen i vår, och då hade han försvunnit i nästan två månader. Och 200 miljoner kronor för ett mittback är en oerhört stor summa. Skälen till en försäljning blev till slut tillräckligt övertygande, och jag litar på att Wengers fingertoppskänsla när det gäller att släppa spelare i rätt tid återigen visar sig från sin bästa sida.

Kolo kommer att räknas som en av de stora Arsenalspelarna och han kommer att mötas av ett helt annat mottagande än Adebayor när City kommer till Emirates. Jag unnar dessutom honom all personlig framgång i City, men naturligtvis inte så mycket att det drabbar Arsenal. Nu är han dock historia och det finns ingen anledning att leva i den - det är bara att titta framåt istället.

Presentationbilden får vara kvar ett tag till, men jag lovar att byta före säsongspremiären. Jag kan ju inte ha en bild på en City-spelare på en Arsenalblogg.

- Jag skulle ALDRIG råda någon att gå till Tottenham, säger Thierry Henry.

Det har ryktats att Arsenallagendaren Henry har sagt till Vieira att det skulle vara ett bra steg för honom att gå till Sp*rs. Skönt att Barcaspelaren nu tar går ut och säger hur det egentligen ligger till. Jag gillar när tidigare spelare, som TH14 nu och Robert Pires i våras, visar att de fortfarande bryr sig om klubben.

Bara för att man byter klubb behöver man alltså inte snacka skit om klubben man lämnar. Det var det visst ingen som talade om för Adebayor.

Själva kärnan till ryktet låter ju för otroligt för att vara sant. Jag kan inte för en sekund tänka mig att Vieira skulle signa för den hopplösa klubben från N17. Fast konstigare saker har ju hänt.

Men nej, det kommer inte att hända.

De mest ihärdiga ryktena rörande Arsenal för tillfället talar om spelare som är på väg bort från klubben. Visst skulle jag knappast gråta blod om Eboue försvann, men om även Kolo och Senderos skulle lämna klubben börjar situationen bli problematisk. Truppen är inte alls särskilt bred som situationen är nu och skulle de två ivorianerna lämna London är plötsligt Arsene Wenger tvungen att snabbköpa ersättare. Och alla som har lex Silvestre i minnet vet hur det kan sluta.

I Arsenals ledning är det av tradition få personer som släpper kommande köp till pressen, men det är sällan så här tyst. Det här påminner alltför mycket om förra sommaren, då vi bara gick och väntade på ett nyförvärv för att sedan kamma noll när transferfönstret stängde.

Frågan är om Wenger helt har valt att vända ryggen mot hela den galna transfercirkusen. Det är uppenbart att han inte tror på pengarullandet, men jag undrar om han tror på att värva överhuvudtaget. Ibland känns det inte som det i alla fall.

Samtidigt har Le Boss sagt att han ska värva en eller två spelare till, och så länge han inte fortsätter att sälja av ordinarie spelare har Arsenal ett riktigt slagkraftig startelva. Det är fortfarande för tidigt för tvivel. 

Ett av de stora problemen, men knappast det enda, förra säsongen var att Arsenals försvarsspel i många matcher var flera snäpp för dåligt. Som exempel kan vi ta den galna matchen på Anfield, där Arsenal trots Arsjavins fyra mål inte lyckades vinna. Flera av Liverpools mål förgicks av skrattretande dåligt defensivt arbete, och det ska inte kunna inträffa gång på gång på den här nivån.

Även under hösten höll backlinjen inte måttet stundtals. Aston Villa och Hull tilläts vinna på Emirates, Stoke överlistade försvaret med sitt enda inkastvapen och Sp*rs fick göra fyra mål framför ögonen på en chockad hemmapublik.

Vad detta berodde på har säkert flera anledningar, men en given är att Wenger aldrig hittade något vinnande innerbackspar under säsongen. Gallas och Toures samarbete har många gånger inte stämt, även om det blev mycket bättre under våren då Gallas fick koncentrera sig på att enbart spela mittback och inte på att vara lagkapten. Wengers oförklarliga satsning på Silvestre hade också del i detta. Han var, tillsammans med Sagna, den gemensamma nämnaren i backlinjerna mot Sp*rs och Liverpool och jag tycker att det säger en hel del om hans förmåga.

De defensiva problemen kan också förklaras med att Clichy och Sagna inte har varit lika stabila som tidigare. Särskilt Clichy slarvade oerhört mycket jämfört med tidigare säsonger, och det har han inte råd med.

Det är inte bara backlinjen som ska ta ansvar för försvarsarbetet. Defensiven börjar redan hos anfallarna, som måste styra motståndarnas uppspel på ett för Arsenal fördelaktigt sätt. Mittfältet måste också hjälpa backlinjen genom att följa med motståndarnas mittfältare i löpningar framför mål. Detta kan också vara en orsak till fjolårssäsongens svaga försvarsfacit. Anfallarna, med Ade i spetsen, jobbade inte tillräcklig hårt för att störa uppspel och mittfältarna tog kanske inte så stort ansvar bakåt som de borde ha gjort. Det var detta som Flamini gjorde så bra för två år sedan, men som Denilson inte riktigt har klarat av fullt ut.

Wenger är naturligtvis medveten om problemet och har också värvat Thomas Vermaelen. Jag vet inte om han är svaret på frågan om innerbackarnas sammansättning, men det lär vi bli varse under hösten. Det hade varit mycket intressant att se hur mycket man fokuserar på försvarsspelet i Österrike den här veckan. När jag var där 2005 var det i princip bara anfallsspel som prioriterades, men efter förra säsongen borde det vara defensivt arbete som gäller i år.

Arsenals offensiv håller världklass när den fungerar, men fotboll består som bekant av mer än så. Nyckel till en framgångsrik säsongen ligger därför i att försvarsspelet håller mycket högre klass nu än vad det gjorde i fjol.

Vet egentligen inte varför jag reagerar på detta. Cashley Cole har uttalat sig om Man Citys överdådiga spenderande och passar då på att visa vad han tycker om Arsenal. Han säger att han hoppas på att City ska slå sig in bland de fyra bästa - på bekostnad av Arsenal.

- I hope they do. I have friends there and I hope they do really well - and that they finish above Arsenal.  

Kände han att han inte redan var tillräckligt avskydd på Emirates? Fanns det någon som helst heder i den där bortskämde mannen skulle han strunta i att överhuvudtaget uttala sig om Arsenal. Klubben som gjorde honom till det han är idag, och som var förutsättningen för hela hans karriär.

Men vid det här laget har det stått klart sedan länge att Cash inte har någon heder alls i kroppen. Så jag vet inte varför jag reagerar. Men det gör jag, och det stör mig att jag gör det.

Det är dock befriande att ytterst få personer som bryr sig om fotboll respekterar vänsterbacken.

Det har väl inte direkt utkristalliseras några tydliga tendenser ännu, efter bara två träningsmatcher. Syftet med dem är som Wenger sa efter matchen igår att få ett bra träningspass, hantera närkamper och smällar samt få till linjerna i laget. Då är resultat och spelkvalitet sekundärt.

Jag tycker mig dock se mycket positivt i Andrej Arsjavins spel så här långt. Han är väldigt delaktig i spelet, både i uppbyggnadsfasen och som avslutare. Ryssen verkar också redan ha fått en ledarroll i klubben och jag tror att många av de yngre spelarna har mycket att lära av honom. Dels spelmässigt, men också inställningsmässigt.

Dessvärre verkar Arsjavin ha tagit till sig en osexig Arsenalegenskap: Att slå dåliga hörnor. Men det kan förhoppningsvis bli bättre framöver.

Det känns bra att han har fått ett halvår till att anpassa sig till spelet i Arsenal och England, och det vi såg i våras var nog bara en försmak av vad som komma skall. Han och Cesc hittade varandra bra i slutet av förra säsongen, och i lördags - jag kanske såg vad jag ville se i och för sig - fanns ett embryo till ett vinnande östeuropeiskt samarbete i form av Arsjavin och Rosicky. Vågar man drömma om att treenigheten Cesc-Arsjavin-Rosicky lyfter Arsenal i höst?

I övrigt gav inte gårdagens match så många svar om den kommande säsongen. Det lär bli tydligare mot Hannover och i Emirates Cup.

Till sist. Almunia har nog lärt sig en viktig läxa nu. Det fungerar inte att vara okoncentrerad som målvakt. En miss och du straffas direkt - det kvittar hur svagt motståndet är.

Jag undrar om Arsene Wenger någonsin har haft en helt skadefri trupp att tillgå. Det kan knappast ha hänt under de senaste tio åren i alla fall. Arsenal tycks alltid vara mer skadedrabbat än toppkonkurrenterna.

Nu kommer alltså Samir Nasri att missa större delen av hösten, och med tanke på hur långsamt Arsenalspelare brukar komma tillbaka efter skador så är han väl inte tillbaka förrän till nyår. Givetvis ett hårt slag för fransmannen själv, men det är också en rejäl motgång för Arsene Wenger. Plötsligt har han tappat en yttermittfältare, och då Rosicky fortfarande är ett mycket osäkert kort är vi tillbaka i den situation där vi var innan Arsjavin anlände.

Kanske är inte Arsenal mer skadedrabbat än Man United, Chelsea och Liverpool, men då dessa lags trupper är bredare än våran drabbas de inte lika hårt av en skada på en startspelare. Det finns i regel en fullgod ersättare att slänga in då det inträffar. I Arsenal finns sällan naturliga ersättare då en ordinarie spelare blir skadad, utan andra spelare blir inkastade på för dem ovana positioner. Vilket får till följd att spelet blir sämre.

Nu är visserligen transferfönstret öppet en och en halv månad till, så Wenger har naturligtvis tid på sig att agera. Men med tanke på hur han brukar göra, samt att han ännu inte har förändrad särskilt mycket i den trupp som var för svag under förra säsongen talar inte särskilt mycket för att han kommer att göra annorlunda nu.

Arsenalmanagern kommer säkert att börja prata om att ersättare för Nasri redan finns i klubben, och att det inte finns något behov av att köpa någon spelare. Det är troligt att det blir enda reaktionen på mittfältarens skada. Men jag hoppas att det inte blir så, utan att detta blir en varningsklocka om att truppen behöver breddas. Det är ändå uppemot 60 matcher som ska spelas innan säsongen summeras i maj nästa år. Att redan nu börja fundera i termer av "nu får det inte bli några fler skador" känns oerhört bräckligt.