Axel Asplund

Jag sörjer inte över att Adebayor nu har lämnat klubben. Efter hans brutalusla match mot Manchester United i andra CL-semin var jag beredd att själv lägga några hundralappar för att han skulle lämna klubben. Och då är inte jag den som strör hundralappar omkring mig (eftersom att jag aldrig har några).

Det finns redan gott om alternativ på hans position i Arsenal, så det är ingen panik att värva någon ersättare. Van Persie, Eduardo, Arsjavin, Bendtner, Vela och Walcott har alla kvaliteter som anfallare, och åtminstone den förstnämnda trion har visat att de håller i de stora sammanhangen. Jag tror inte Wenger ligger sömnlös över vem som ska ta Ades plats på topp, och det finns inget akut behov av att värva en anfallare.

Adebayor säger själv att pengarna inte var avgörande i beslutet att gå till City, men det kan ju vem som helst räkna ut med armbågen att det bara är skitsnack. Han skulle aldrig ha gått dit om han inte hade dubblat sin lön, eller om det som i fjol hade funnits intresse från stora klubbar som Milan och Barcelona. Togolesens uttalande har att göra med att han inte vill uppfattas som girig i Afrika - och det är ju bra, för då finns det i alla fall en världsdel där han inte framstår som pengagalen. I övriga världen har hans sanna jag identiferas för länge sedan.

Det ska bli intressant att se hur Ade tas emot när City kommer till Emirates i april. Det kommer knappast att bli ett Cashleymottagande - men det lär samtidigt inte bli någon hylling a la Pires i våras. Ett första smakprov kommer om inte annat från bortasektionen på City of Manchester Stadium om knappt två månader.

Adebayor gjorde sig omöjlig i klubben och att han nu har lämnat blir nog bäst för alla parter. Dessutom har ju City verkligen utmanat Real Madrid nu i tävlingen om vilken klubb som kan ha flest högavlönade anfallare i truppen.

2-2 mot Barnet. Skandal. Avgå Wenger!

Nejdå. Barnetmatchen är inte till för att vinnas. Den är till för att sätta igång spelarnas träningsslitna kroppar, och ta första steget mot matchform efter semestern.

Jag hade hoppats på att någon av juniorerna skulle, som Wilshere i fjol, verkligen ta chansen och spela in sig i den ”riktiga” truppen. Så blev dock inte fallet den här dagen. Det var ingen som direkt utmärkte sig, även om Barazites mål var tjusigt och Watts framspelning till Arsjavin höll god klass.

Thomas Vermaelen gjorde en ganska slät figur, men det är naturligtvis alldeles för tidigt att bedöma hans kvaliteter. Först en bit in på säsongen kan vi nog börja se belgarens verkliga jag.

Annars är den här matchen något av en hitte på-match. Man har gått i två månader och mer eller mindre medvetet längtat efter Arsenalmatcher igen, och så är det äntligen dags. Men det blir allt som oftast ett antiklimax. Underhållningsvärdet brukar inte nå några rekordnivåer och gårdagen var knappast ett undantag. Samtidigt är den ett konkret bevis på att säsongen börjar närma sig, så det är fel att klaga. Och vad kan man egentligen begära av försäsongens första match?

Det bästa med matchen var att Rosicky var med och spelade igen. Jag hade räknat bort honom som Arsenalspelare, så det är en glad överraskning att han verkar vara redo att spela igen. Kommer han upp till den standard han höll innan han blev skadad tillför han mycket i laget, och det är bara att hålla tummarna för att han håller. Men han måste träna på passningsprecisionen för siktet var inget vidare bra inställt igår. Det kommer dock med matchvanan.

Till sist. Ni har väl sett att detaljerna för Arsenal Swedens årsmöte är spikade? Det kan bli en riktigt trevlig kväll i Stockholm på premiären. Hoppas bara att vi har bättre flyt med resultatet än vad vi brukar vid Arsenal Swedens samlingar.

En välbehövligt bloggpaus senare är jag redo att återigen börja leverera mina mer eller mindre (eller inte alls) genomtänkta åsikter om Arsenal.

Jag var ytterst trött på Arsenal efter Man Uniteds mangling på Emiraten i början av maj. När dessutom Chelsea förnedrade oss på hemmaplan stängde jag av tv:n, och såg inte ens de två avslutande matcherna mot United och Stoke. (Okej, jag erkänner. Jag hade själv matcher då - hade jag varit hemma hade jag naturligtvis kollat.)

Sedan blev det några veckor där jag bara halvhjärtat höll koll på vad som hände med laget. Det var ganska skönt att ta en Arsenalsemester och fylla huvudet med allt annat som är viktigt i livet - som lärarexamen, rekreation och Sara.

Men när plötsligt en belgare blev klar, och positiva rykten om att lazy Adebayor och crazy Eboue var på väg bort från klubben började intresset vakna på nytt. Därefter släppte Arsenal årets biljetter och det blev dags att dra igång den verksamheten igen - och då var det inget snack. Nu var jag med i matchen på nytt.

Just nu sitter jag och räknar ner, samt letar stream, till klassiska Barnet-Arsenal. South End-Urban mailade i morse och meddelade att han var på väg till lutande Underhill. Jag hade gärna bytt plats med honom idag.

Idag börjar säsongen. Nu kör vi!

Valencia, Chelsea, Bayern, Barcelona, PSV, Liverpool. Det är bara att lägga till Manchester United till den deprimerande listan. Men jag vet inte vad jag hade hoppats på? Efter den spelmässiga utklassningen i första matchen på Old Trafford var detta den logiska utvecklingen i returen. Jag var nog bara naiv som vågade tro på något annat.

Vilken otroligt antiklimax det blev. Jag tror aldrig jag har hört Emiraten så vibrerande förut - och så hände det som absolut inte fick hända. Dubbelt upp dessutom. Klart att luften gick ur både spelare och publik. Det var lätt att se att spelarna aldrig skulle hämta sig efter chockstarten, särskilt med tanke på de tidigare mentala kollapserna den här säsongen. Sp*rs, Hull, Aston Villa, Chelsea och Liverpool är bara några exempel på det. Det fanns liksom inte en chans att Arsenal skulle göra fyra mål, trots att det fortfarande var 80 minuter kvar att spela.

Jag tycker också otroligt synd om Kieran Gibbs, som var en av Arsenals bästa spelare på Old Trafford. Tyvärr lär han bli förknippad med den här matchen under resten av sin karriär. Frågan är om han alls klarar av att komma tillbaka. Men det ska poängteras att han inte är att skylla för förlusten. Ansvaret ligger helt på Arsene Wenger som har försatt sig i sitsen att lita på 18-åringar i en CL-semi, för nog är risken större att en orutinerad yngling gör ett misstag än att en 27-åring gör det. Det är som att slänga i någon i djupa delen av bassängen innan han ens har tagit Baddaren.

Wenger har en hel del att fundera på under sommaren. Det är uppenbart att hans filosofi håller för att Arsenal ska vara med i toppen, men det är lika uppenbart att den inte håller för att Arsenal ska vinna titlar. I teorin skulle det kunna fungera om han fick jobba med samma grupp spelare under fem år, men i praktiken fungerar det inte så. Vilket blev tydligt när nyckelspelare som Flamini och Hleb plötsligt fick för sig att testa något nytt. Då är allt arbete raserat och man måste börja om från början.

Kanske har värvningen av Arsjavin fått Wenger att tänka om, men jag är inte övertygad om det. Han kommer säkert fortsätta hävda att han tror på truppen och inte köpa några etablerade spelare. Och det kommer bara räcka till att Arsenal blir nästan bäst.

Arsenal minskade avståndet till United förra säsongen, men nu - med två matcher i färskt minne - är det övertydligt hur mycket som skiljer lagen åt. Det ser så klart Wenger. Har han verktygen för att göra något åt det? Envishet och stolthet in absurdum är dock inte ett sådana verktyg.

Det känns sjukt tungt att se slutet av en säsong utan någon chans till en titel. Jag kommer nästan inte ihåg känslan av att vinna något längre, och frågan är om inte det är en stor del av problemet. Det finns ingen vinnarkultur i Arsenal längre och frågan är om spelarna har den tillräckliga tron på sig själva och är tillräckligt stora vinnarskallar för att skapa en sådan igen. Jag vet inte. 

Just nu är det svårt att se något ljus i supportertunneln, men det kommer alltid nya säsonger. Om fyra månader börjar allt om igen och då väcks hoppet igen - hur naivt det än må vara. Jag kommer aldrig ge upp det.

Proud to be a Gooner. 

T*ddy Sh*eringh*m sa en gång: "I hate Arsenal with a passion". Han är också en länk som förenar  de två klubbarna som jag "hate with a passion" Sp*rs och Manchester United.

Sp*rs ogillar jag som förening, mest på grund av lagets fantastiskt osköna och bittra supportrar, men den klubben är sällan eller aldrig ett hot mot Arsenal. Manchester United däremot har i allra högsta grad, så länge jag har följt The Gunners, varit huvudkonkurrenten om titlar och alltför många gånger besegrat Arsenal i viktiga matcher.  Så frågan är om inte avskyn mot United många gånger är större än den jag känner mot Sp*rs.

En seger motUnited i en viktig match kan man leva på väldigt länge. Matcher som Old Trafford 2002, FA-cupfinalen 2005 (nej, segern var varken rättvis eller snygg - who cares?)  och Nasris show på Emirates i höstas är varma minnen. På samma sätt sitter förlusterna som tisteltaggar i hjärtat.

Hur det än går i semifinalen är det en match som kommer att bli klassisk. Oavsett slutresultatet. Jag ser United som favoriter, för de har ett mer komplett lag än Arsenal. Samtidigt kan Arsenal slå alla lag på en bra dag, så med en bra dag idag och en bra dag på tisdag så bär alla Arsenalsupportrars vägar till Rom.

Jag är sjukt laddad. Och börjar bli smått nervös. Men mest av allt ska det bli jävligt kul.

Arsenal vann utan att trampa gasen i botten - och Cesc fick äntligen näta igen.

Det var en ganska avslagen match idag och det var ju också väntat. Efter Chelsea och urladdningen mot Liverpool på fyra dagar och med säsongens tyngsta bortamatch i horisonten, är det klart att en tråkvanlig ligamatch mot Boro inte blir så spektakulär. En mellanmatch helt enkelt.

Därmed inte sagt att Arsenal inte tog uppgiften på allvar. Spelarna gjorde professionellt det som krävdes för att vinna komfortabelt och det var aldrig tal om något annat än tre poäng. Därmed är fjärdeplatsen sånär säkrad - det krävs en seger till på fyra matcher. 

Jag tror att det var skönt för Cesc Fabregas att göra mål igen. Han har inte hängt sedan nicken mot Sunderland i oktober, så det var nog viktigt för hans självförtroende att avgöra den här matchen. Och allt som gör Cesc bättre gör Arsenal bättre.

Jag tycker även att Eboue har varit riktigt bra i de senaste matcherna. Ivorianens insatser under vintern lämnade mycket att önska, men idag var han felfri som högerback liksom i matcherna mot Villarreal och Chelsea. Det blir intressant att se hur Wenger resonerar inför United-matchen, med Sagnas horror-show mot Liverpool i färskt minne. Petar Le Boss plötsligt fransmannen?

Jag vill passa på och berömma Nasri för hans defensiva arbete idag. Cesc, Walcott och Arsjavin låg väldigt högt i banan, och det gjorde att Nasri fick ta mycket ansvar bakåt tillsammans med Denilson. Jag tycker att han gjorde det riktigt bra, och läste spelet på ett utmärkt sätt.   

Till sist. Med Almunia målet kändes försvarsspelet långt mycket mer tryggt, än vad det har varit med Fabianski. Det är också oerhört viktigt inför onsdagen.

Fyra mål på Anfield! Det har man ju inte sett maken till sedan... Julio Baptista!

Vilket sjuk match det var. Ingen kan påstå att Arsenal var det bättre laget, men när Liverpoolförsvararna gör sådana hårresande misstag är det bara att tacka och ta emot. Arsjavin visade upp elak effektivitet, och tänk att Arsenal faktiskt fick ett mål felaktigt bortdömt också. För inte var Bendtner offside där i andra halvlek.

Jag är inte besviken på att Arsenal inte lyckades vinna, och detta trots att vi ledde vid tre tillfällen. Med det försvarsspelet Arsenal visade upp idag ska vi skatta oss lyckliga att Fabianski spikade igen i första halvlek.  Silvestre var riktigt dålig igen, och vad var det med Sagna? Var han full? Det var uppenbart att han inte var redo för spel efter sjukdomen. Att Liverpool skulle kvittera var det ändå aldrig något tvivel om - det förvånande är att laget aldrig avgjorde matchen.

Men vilken prestation av Arsjavin. Det finns inga ord för det han gjorde idag (Baptista-klass kanske? I think not...) och det här kommer The Scousers drömma mardrömmar om när United lyfter bucklan. Hans andra och fjärde mål var riktiga strikeravslut, och det är få i världen som klarar av att göra sådana mål på den här nivån. Det skulle vara Torres i så fall - en komplett anfallare. Efter den här insatsen framstår det dock som ännu märkligare att Wenger bänkade Arsjavin i lördags.

De enda som är riktigt nöjda med det här resultatet är väl Manchester United-fansen. Samtidigt är ligan ännu inte helt och hållet avgjord, så United lär inte våga vila alltför många spelare i ligan inför CL-semifinalerna.

Men ikväll tänker vi inte på CL. Ikväll tänker vi på Arsjavin - kung av Liverpool. Han går på The Mersey!

Sur-Alex kritiserar Mike Riley. Det är nästan så att man tror att Killinggänget har ett finger med i spelet.

Med ett dygns perspektiv på semifinalen är jag bara lite besviken. Visst var Wengers laguttagning märklig, men jag tycker att Chelsea var det bättre laget från kvitteringen och framåt. Arsenalspelarna var inte tillräckligt  spetsiga, och hade antagligen problem med att ladda om efter CL.

Igår kväll, när jag satt och deppade ihop, kände jag mig helt säker på att det har laget inte har det som krävs för att vinna några titlar. Det är för få spelare i dagens trupp som är extrema vinnarskallar, och för få spelare som kan avgöra de stora matcherna. Så gick mina tankar.

Idag är jag dock inte lika negativ. Det är självklart för tidigt att döma ut Arsenals chanser i Champions League. Manchester United är inte oslagbart - det har inte minst Arsenal bevisat den här säsongen - och kan mycket väl förlora semifinalen. Jag tänker alltså inte ge upp våra chanser till en titel den här säsongen. Inte så länge vi har chansen. Först efter säsongen kan vi utvärdera laget och dess vinnarmentalitet, eller bristen på detta.

Klart är dock att allt fokus ska ligga på Champions League under avslutningen av säsongen. Jag kan inte se hur Arsenal ska tappa fjärdeplatsen till Aston Villa eller Everton - inte ens om The Gunners förlorar mot Liverpool, Chelsea och United i ligan. Inte för jag tror att vi inte kommer att ta några poäng i dessa matcher.

Vi kan glömma en retur till Wembley. En retur till Rom finns dock fortfarande inom räckhåll.  

Det har tagit alldeles för lång tid, men nu är det äntligen dags för Arsenal att äntra nya Wembley för första gången. Jag har besökt gamla och åtminstone sett nya från utsidan, och det är en speciell upplevelse att vara där. Där kan man verkligen känna historiens vingslag, för att tala i klyschor.

Arsenals chanser i morgon får väl ses som goda. Formen är bra och de skadade (offensiva) nyckelspelarna har kommit igång på ett alldeles lysande sätt efter skadefrånvaron. Dessutom har Chelseas defensiv darrat ovanligt mycket i de senaste matcherna, så när Cesc, Arsjavin, VP, Adebayor och de andra sätter fart blir det intressant att se hur Halkskydds-Terry och de andra klarar sig. 

Däremot känns Arsenals försvarslinje inte alltför betryggande. Mot Villarreal klarade den sig i och för sig bra, men alla vet vad Drogba brukar göra mot Arsenal. Fast nu är å andra sidan inte Senderos med, så det är kanske lungt. Den stora frågan rör vänsterbackspositionen om Gibbs inte kan spela. Jag antar att Song får spela mittback och Silvestre ytterback om så blir fallet, men det skulle innebära en ny backlinje för fjärde matchen i rad. Inte ultimat.

Arsenal och Chelsea har en lång historia i FA-cupen, särskilt på senare år. I början av 2000-talet möttes lagen i princip varje säsong i cupen, och Arsenal stod i regel som segrare. Jag minns särskilt en omspelsmatch på Stamford Bridge där Terry gjorde självmål och, naturligtvis, finalen 2002. Då när Ray och Freddie gjorde sina mål och firades av av tiotusentals Arsenalfans med röda slingor i frisyrerna. 

Låt oss hoppas på ännu en klassisk FA-cupmatch mellan Arsenal och Chelsea. We're the famous Arsenal and we're going to Wembley!