Davidsson & Mannen

Igår, måndag, färdigspelades den engelska förstaligans 36:e spelomgång. Ett Arsenal som jagade ett fastare grepp om fjärdeplatsen mötte ett Newcastle United som, vad det verkade, jagade mest ingenting alls. Inför matchen stack jag, vilket är oerhört olikt mig, ut hakan och hävdade att Arsenal skulle vinna denna match åtta dagar i veckan och så blev, i varje fall igår, fallet.

Ojojoj. Nu är jag, efter att ha firat påsk i England, åter i Sverige, i arbetslivet och i det närvarande föräldraskapet. Jag är fortfarande lätt omtöcknad av alla intryck, av det ackumulerade sömnunderskottet och av det tämligen ymniga intaget av brittisk mat och dryck. Man är ju, som det heter, inte tjugo längre. Men även om jag lämnat England för denna gång, rullar den engelska fotbollen i allmänhet och Arsenals jakt på The Wenger Double i synnerhet, vidare.

Ja, jag vet. Den var riktigt hemsk. Någon form av djävulens kompromiss mellan en lallande skvalradiokanals stela öra-till-öraleende och stanken av fränt sillluktande så kallat gô götebosshumor. Och jag är den till detta grova brott skyldige. Banna den som bannas bör, banna mig. Men förlåt också den som förlåtas bör, det vill säga mig. För jag har mina skäl.

Igår, tisdag, tog Arsenal emot West Ham på Emirates gröna matta. Runt om på läktarna gapade tämligen många stolar tomma, tomma verkade även spelarna vara på energi och vi behövde ett mål i baken för att över huvud taget komma igång i någon form av rörelse. Arsenal som så många gånger denna säsong har tvingats studsa tillbaka, skulle nu återhämta sig från 120 spelminuter + straffsparkar mot Wigan, men även visa att det gick att hämta någon kraft, något positivt och något bärande från denna semifinalseger.

Jag vet egentligen inte var man skall börja, med vad man skall börja och hur man skall börja. Jag är egentligen mest tom, ursköljd och slutkörd. Vi stod där och vickade på randen till undergången, till imploderingen och till den negativaste av självbekräftelse. Men då kom en tysk, samma tysk som hade kommit på mellis och givit dem straffen. Han kom, vår store dj-la tysk, och räddade oss genom en sen kvittering. På pass från evighetsmaskinen Oxlade-Chamberlain, efter ett tillbakaspel från First Touch Sanogo.

Nu har Arsenal förhoppningsvis nått den absoluta botten, vänt och tagit ny fart uppåt. Jag var, i veckan, inne på tre punkter på vilka vi samtliga brast, totalt, i mötet med Everton. Punkterna eller slutsatserna utifrån dessa var; truppens bredd håller inte tillräckligt hög kvalité, truppens moral har nått ny bottennivå och Wenger har inte längre förmåga att optimera det spelarmaterial han har att tillgå.

Nu har timmarna gått, lite utebliven nattsömn har avlagts och i avståndet till förnedringen mot Everton, att lägga till de tidigare avhandlade mot chelsky, shitty och foolsen, kryper en viss möjlighet till analys fram ur det mögelfuktiga mörkret. En analys som i varje fall jag var helt oförmögen att framverka i anslutning till matchen. För då var jag bara ledsen, uppgiven men också färgad av ren och skär ilska. För vi hade inte behövt förlora så uppenbart chanslösa, det hade inte behövt gå som det gick och vi hade inte behövt stå ut med ännu ett förödmjukande fiasko.

Inför denna match ställde jag mig frågan om Vermaelen skulle vara något för vår backlinje eller förste gubbe ut i bussen. Jag undrade hur Arteta skulle klara sig mot den press som Everton, såklart skulle sätta på Arsenals centrala mittfält. Och jag funderade kring om Wenger kunde dra fram något taktiskt ess av cynisk art ur ärmen för att segra i en av de svåraste bortamatcherna under säsongen.

Jag har vid ett flertal tillfällen använd den så kallade falska matematiken som referens här i bloggen. Jag skall inte göra det ännu en gång, men när vi nu skall åka till staden Liverpool och möta stadens blåa lag, så dyker en matematisk referens upp i mitt huvud. För efter en fotbollsvecka som färgats svart av dråp, av våldsamma bortafans, av romantiserande av bengaler och av allmänt sammelsurium, vill jag återgå till Arsenal, till glädje och till kärlek.