Davidsson & Mannen

Sedan drygt fem veckor tillbaka hoppar jag på kryckor efter att ha korrigerat en fraktur jag haft i många år. Därför har jag fått bli varse om vad många andra har som sin permanenta vardag. Att sakna samma rörelseförmåga som stora merparten av andra har. Att vara lite mindre oberoende och lite mer beroende av andra. Och då har jag ändå bara hoppat på kryckor, inte suttit i rullstol eller framfört permobil. Och jag gör det bara under en kort period av mitt liv. Ändå har jag lärt jag mig så mycket.

Jag försöker faktiskt driva verksamhet här, försöker få trötta och sjuka medarbetare att komma tillbaka i produktion och att få rätt antal pinnar in i ett plan- och styrredskap. Få möten till stånd, beslut att fattas och planer att antas. Försöker få problem att bli till möjligheter, utmaning finna sina lösningar och att plana ut de pannor som legat i för djupa veck på tok för länge. Försöker korta en tapetrulle-lång to do list något, driva någon form av utveckling och få människor att växa till någonting mer än summan av delarna.

Du såg det på gamla Three Point Lane, du ser det på den nya The Toilet Stadium. tofspurs lika klämkäcka som urlöjliga slogan. Den som vågar vinner. Och jag småflinar för mig själv varenda gång jag ser den. Jag småflinade då, jag har småflinat många gånger genom åren och jag småflinar än idag. För det är ett rätt ordentligt löjligt motto och det är än mer löjligt att slå på stora trumman med det. Men den smärtsamma sanningen är att de sparkade sin tränare efter en 10 matchers knackig säsongsinledning och de ligger nu två poäng före oss med en match mindre spelad.

Som att sakta vandra i en lövskog, just när åskvädret dragit över efter veckor av tryckande hetta och äntligen få andas hög syresatt luft, fri från trycket. Eller som att få känna din älsklings varma hand när stormigt bråk följts av förlåtelse. En lite för tidig försommarmorgon då daggens droppar smeker dina fötter och du sträcker dig som en nyvaken katt. En gammal träta, som tyngt dig i så många år, plötsligt välter över i försoning. Eller när ens barn kommer hem och säger att de haft det bra i skolan och tycker livet är härligt.

Jag vet att vi har varit här förut, grävt ned oss i olika skyttegravar och kastat versaler mot varandra, så många gånger förr. När Wengers tid för länge sedan var över, när Emery inte bara gav bort en Champions Leagueplats i form av en Europa Leaguefinal utan också helt tappade greppet om truppen i slutet av sin inledande säsong. Och nu är vi där igen. Denna gång är det nuvarande huvudtränare, tillika manager Mikel Arteta som är föremålet för ett verbalt krig av ins, outs och allehanda imperativ kastandes över nejderna.

Jag vill ha hamburgare, pommesfrites och tonvis med vinäger. Jag vill ha stout, lager och bitter. Ett tunnelbanesystem från himlen sänt, människor precis överallt och den sötsura lukten av sopgubbars hårda arbete. Jag vill ha oresonliga växelkurser, obegriplig rotvälta från någon av de östra förorterna och gentlemän i rundade huvudbonader. Fasansfullt översminkade kvinnor med total avsaknad av klädsmak, ojämna tandrader i alkade medelålders mäns levnadskantstötta ansikten och varumärken jag ändå inte har råd att införskaffa plagg med.

Jag vill ha London.

Jag måste erkänna att jag inte är så värst förtjust i söndagsmatcher. Eller ja, jag älskar att kunna titta på brittisk fotboll även på söndagarna men Arsenals matcher skall spelas på lördagar, allra helst under dess eftermiddag. För annars måste en gå hela helgen för att kunna avgöra om den varit bra eller inte, och till det adderas risken för den sömnlösa natt som i princip alltid kommer efter en förlust. Så du förstår hur läget är för mig just nu.

För några veckor sedan skrev jag om att vinna är sådant en klubb som Arsenal gör. Jag tog avstamp i Freddies ord just efter FA-cupvinsten och förde dem vidare över i den feelgoodighet vi gungades runt i när den segern följdes upp med segern i Community Shield. Och jag säger inte att vi hux-flux har blivit titelutmanare. Jag skulle aldrig sticka ut min gråklätt behårade haka och hävda något sådant, för av nederlagens danande erfarenheter har jag tuktats att veta bättre än så. Men vilken vändning. Vilken U-sväng. Vilket state of intent. Vilken avsiktsförklaring.

Nu är sommaren över, hösten står i form av en nyanländ september för dörren och vanligtvis är säsongen redan igångsparkad för länge sedan. Transferfönstret brukar vara tillbommat för denna gång, trupperna satta och en i varje fall relativ koll på läget brukar ha infunnit sig. Men tja… 2020 hände, allt blev omkullkastat och vår smala lycka gör att ligaspelet nu bara är försenat och varken uppskjutet på obestämd framtid eller inställt för denna gång.

”We have to learn. When you play against this opposition, when you have them, you have to kill them off. That’s the fourth time that we’re had to play with 10 men. It’s not possible for that long against this opposition. And I didn’t like the goal we conceded”. We have to learn.