Davidsson & Mannen

Jag förstår om några kommer att tycka at detta framstår som en högst märklig anakronism, som någonting så främmande att det nästan inte går att förstå eller som ett osnutet kärleksbarn framavlat av Barnen från Frostmofjället och Den Lilla Flickan med Svavelstickan. En metamorfos som med darrande underläppar skapats i en stinkande skurhink till bredden fylld av jämmer och elände. Men när jag växte upp var all daglig barnanpassad Tv-underhållning som en unge fick, 30 minuter barnprogram efter en kvarts Språka på serbokroatiska.

Du hör gruskornen knastrandes förflyttas under tyngden av din fot, du tar ett steg till och hör samma stillsamt lugnande ljud igen. Bakom ryggen hoppar en katt fram genom det höga gräset, drar med sig en svala i farten och hoppar vidare in i en buske för fortsatt jakt. Du tar nya steg vägen fram, slår in på en stig in i lövskogen och du stannar till för att lyssna till ljudet av trädkronors susande. En total tystnad till bredden fylld med ljud, om du bara står still, om du bara pausar, om du bara vinnlägger dig.

Utanför fönstret viner hårda vindar av virusvarningar, domedagsprofetior och Armageddon. Du sticker ut näsan utanför dörren, ryggar tillbaka och känner efter. Jag tror att jag känner mig lite sjuk, jag måste nog vara hemma från jobbet idag. En vill ju inte smitta någon, eller hur? Du refererar till andra men tänker …också på andra. Vår lilla värld blir än mindre och i den lilla, lilla världen får versaler, utropstecken och imperativ ofantliga storlekar. Jorden håller på att gå under och du med den.

Jag har egentligen aldrig varit speciellt intresserad av dikter eller poesi. Trots att jag kan älska vackra formuleringar, snärtiga meningsuppbyggnader och målande metaforer i böcker jag läser, har jag liksom aldrig haft tålamodet eller sökandet i mig utan alltid föredragit romaner och biografier framför lyrik. Liknande är med musik där en bra låt kan bli underbar med rätt text men där en dålig låt kan aldrig kan räddas tack vare texten. Även om jag gillar att knåpa med ord, så blir det ibland bara en ström utan sammanhang, utan kontext.

Ni vet alla dessa stunder, alla dessa timmar och alla dessa många, långa veckodagar inför. All tid, alla år. Alla år av att både hoppas, tro och hysa tonvis med rädsla i en och samma stund, i ett och samma steg. Kanske inte älska och hata men ändå älska och tvivla? Att både vilja ha men ändå önska sig slippa behöva. Att en hade gjort ett annat val för sisådär hundra år sedan, ett val som hade skapat en annan person, som format ett annat fan-skap och som givit en ett läge att bara behöva vandra i ett enda känslomässigt spår.

Även om jag har förändring och utveckling som dagligt värv så tror jag i mångt och mycket att vi är de vi är. Jag har levt så pass länge att jag börjat acceptera den jag är, med de fel och brister jag har och med de kompetensområden (nåja) som jag förhoppningsvis välsignats med. Jag vet ungefär hur jag hade velat att jag skulle agera i olika sammanhang, ungefär hur jag brukar och jag lyckas för det mesta förlåta mig för när det är allt för stor skillnad mellan dessa två.

Jag skall inte säga att jag varit med jämt, ständigt och all tid i världen. Jag skall inte säga att jag varit Arsenal sidan kuvösen och jag skall definitivt inte ens säga att jag ständigt varit närvarande i mitt supporterskap. I yngre år följde jag mitt svenska favoritlag närmre, jag var oerhört inne på hockey och hade liksom jämntjocka tentakler ute för allt vad bollsport hette och innebar.

En vanlig sketen tisdagskväll i hamnindustristaden Göteborg och även om regnet för stunden håller sig undan viner vinden i våra knutar och sätter stadens alla flerfamiljshus i avsevärd gungning. Människorna som tvingats utomhus kryper ihop, stålsätter sig och pressar sig framåt mot nästa avkrävda måste och hösten, den kommer att bli kall, hård och väldigt, väldigt lång. Själv ligger jag nedbäddad i hörnsoffans kungsplats, hemmets tron, till tänderna preparerad med Alvedon och bubbelvatten.

Jag är smärtsamt medveten om att vi lever i ett tidevarv där en stark vilja är en odelat positiv egenskap. Att med bestämdhet kunna tycka något, det är någonting riktigt bra det. Att vara säker, att känna väldigt starkt för något och att vara övertydlig på gränsen till rabiat. För idag avskyr vi nyanser, vi blir nervösa och irriterade av fundersamhet och vi tämligen förskjuter den eventuellt villrådige. Den som tvekar, den som funderar och den som behöver lite mer tid på sig.

Vilken sommar. Vilken semester. Vilken ledighet. Vilken njutning, avkoppling och rekreation. Sol, värme och bad, god mat, dito dryck och en frihet från rutiner, krav och måsten. Bara vara, inte tänka, inte oroa sig. Ah…