Davidsson & Mannen

Du som har läst den här bloggen vet att den på många plan vilar på ett emotionellt och relationellt fundament. Att jag, när jag påbörjade mitt skrivande –då med krönikor i Kanonmagasinet, till och med hade fokus på supporterskapet, dvs. relationen till laget Arsenal, snarare än själva laget, klubben eller sporten fotboll. Vissa skulle till och med hävda att jag tenderat att låta känsla gå före tanke, driftsimpulser före förnuft och övertygelse långt före djuplodande analys. Så må vara.

För några veckor sedan gick ånyo vågorna höga kring herrar Sanchez och Özils ännu inte förlängda kontrakt. Kontrakt som går ut sommaren 2018 och därför sätter klubben i ett tämligen oskönt trångmål när de alltjämt förblivit oförlängda. Orsaksbattlandet kring denna situation har under höst och vinter allt mer ökat i tonläge, åsikter blivit till sanningar och rena spekulationer fått någon form av legitimitet, mycket beroende på vem som fört fram dem.

Igår, onsdags, kväll spelade spurs borta mot Southampton på St. Marys. De avgick till slut med en 4-1-seger och om det kan en ju tycka precis vad en vill. Nu vet ju du som läsare redan vad jag anser om spursvinster i allmänhet och antagligen även om vad jag anser om dem när de sker när de debila kusinerna från Middlesex ligger i tabellmässig närhet i synnerhet. Men det är inte deras seger, deras tre tagna poäng och deras högst osköna tabellmässiga närhet som jag idag ämnar avhandla i denna text.

Först och främst vill jag hälsa dig som läsare välkommen tillbaka till bloggen. Välkommen tillbaka du läsare. Sedan vill jag göra detsamma med mig själv. Välkommen tillbaka bloggare D&M. Tack, tack, det var vänligt. Men därefter vill jag nog sätta igång och skriva. För nu är julledighet i antågande och jag har, i princip, min första lediga stund på ungefär ett arbetsår vilken jag såklart vill vika till att skriva Arsenal. Och det kanske främst för min egen skull.

Inför och under denna sommar matade Wenger oss som brukligt med uttalanden om att Arsenal endast handlar spelare av absolut topp-topp kvalité, bara spelare som verkligen kan göra startelvan bättre och att vi visst är villiga att betala stora summor för denna typ av spelare. Vidare att Arsenal inte är en klubb som köper överbetalda breddspelare utan att det är spets och spets allena som attraherar en klubb som Arsenal.

Nu är, eller snare känns, det oerhört länge sedan jag skrev min tack-för-denna-säsong-för-nu-går-jag-på-semester-text och den ledighet som då låg just framför mig är nu passerad för att nu ha gått över i en höst i vardande. Då hade transferfönstret varit öppet i en månad, EM var just avklarat och spelarna var antingen upptagna med att avnjuta behövlig ledighet eller på väg ut i vida världen för att göra sin kugghjulsinsats för Arsenal PR-verksamhet.

En gång i tiden kunde den svenske Arsenalfantasten få sig, i varje fall tre, fyra acceptabelt läsbara blogginlägg per vecka från Redaktör D&M:s sida av bloggkontoret. Sedan kryddades den högst delikata anrättningen ”Att leva med Arsenal adderat till familjeliv” med ett nytt jobb, varefter bloggfrekvensen sjönk som ett Sterling Pund efter en folkomröstning där ”Folket” hade fått säga sitt. Visst kämpade andra Arsenalister med skrivandet här på sidan och visst gjorde många av dem det högst förtjänstfullt men så mycket D&M fick den svenske Arsenalisten inte.

Ute faller regnet tungt mot gatan. Det är mörkt, lite småkyligt och alla paraplyer verkar vara borttappade. Jag låser försiktigt dörren bakom mig, lämnar sovande fru och två sommarlovande barn bakom mig och beger mig till ännu en dag av arbete. Det är tyst, stilla och alla grannar verkar antingen vara bortresta eller kvar i sänghalmen. Jag fäller upp regnkappans kapuschong och kröker nacken för att hålla värmen i hällregnet. Det är fuktigt, rått och lukten av disktrasa. Det är högsommar på den svenska västkusten.

Panic on the streets of London. Panic on the streets of Birmingham, I wonder to myself. Could life ever be sane again? Runt omkring oss skaffar sig våra konkurrenter nya vitalt innovativa tränare. Runt omkring oss köper konkurrenter kompetenta spelare att bygga sina trupper än starkare. Och runt omkring oss spankulerar högresta spenderarbyxor gatorna fram. Pep, Gündugan och Nolito till city. Tokfursten men tillika den borne vinnaren Mourinho har tagit över United.

I många år levde vi Arsenalister med Manchester United som våra största kombattanter. spurs var förvisso alltjämt våra rivaler, men eftersom spurs förblev spurs och därmed höll till i en annan del av tabellen var det Manchester United som var den klubb vi kämpade emot när det gällde titlar och pokaler. Bortsett från att de var den engelska fotbollens svar på Jätten Glufs-Glufs och rent allmänt var att betrakta som sk-tstövlar var deras ständiga egenhet att inkassera orättvisa uddamålssegrar, något vi då tvingades förhålla oss till.