Malin Hägg

Länge har jag funderat på vad det ska krävas för att jag ska orka skriva igen. Det visade sig vara en armbåge i huvudet på Bellerin, obehagliga bilder på honom direkt efter och så det där hopplösa baklängesmålet på Stamford Bridge.

Vi måste prata om det här med domarna. Och inte på det där högljudda, skrikiga, Twitter- och Arsenal Fan TV-kompatibla sättet utan på riktigt. 

Fem dagar kvar till säsongen börjar på riktigt och den välbekanta nervositeten börjar smyga sig på. Vi fick en försmak på det hela redan i helgen när Arsenal slog Manchester City på neutral mark i Göteborg. Eller. Neutral och neutral. Det rådde inga som helst tvivel om att det var rött och vitt som dominerade på Ullevi.

Bloggen lever! Eller, bloggen är nog mer död än levande men jag lever och nu är det dags att skaka liv i det här igen. Och det bästa sättet att göra det på är väl ändå genom att sammanfatta 2015?

Ni vet redan att jag hatar transferfönstret. Det här har väl varit det tystaste på länge men inte var det roligare och stå ut med för det.

Det har knappast undgått någon att Arsenal är det enda av de förmodade Topp 4-lagen som inte förstärkt med en utespelare. Deadline Day har kommit och gått och när vi summerar vår transferaktivitet innebär det att det enda tillskottet till A-laget är Petr Cech.

Terapi.

Det är lite som terapi det här med att blogga.

Man kan väl säga att dagens premiärmatch blev ett rejält antiklimax. Herregud så ointresserade de såg ut. Sömniga. Trötta. Sega. Huvudet inte riktigt påskruvat samtidigt som West Ham var på hugget. Då blir det såhär.

Jag vet inte. Jag har pendlat mellan att vara fly förbannad och bara uppgiven men ska i alla fall försöka bena ut lite tankar:

Augusti har kommit och till helgen drar Premier League igång igen. Det känns konstigt. Sommaren har gått hur snabbt som helst och säsongen drar igång så tidigt att jag knappt ens haft tid att inse att fotbollen är ofta. Man har inte riktigt haft tid med den där galna saknaden. Någon annan som känner samma sak?

Nåja, försäsongen har rullat på och förutom några minuter av matchen mot Everton så hade jag inte sett någonting alls förrän Community Shield i helgen mot Chelsea.

Den här bloggen har legat på min dator i flera veckor, sedan några dagar efter cupfinalen, men pga omständigheter har jag liksom inte kommit så långt att jag har publicerat den. Men bättre sent än aldrig brukar man ju säga. SÅ. Här:

En säsong som verkligen varit både upp och ned men som trots allt slutade med en tredjeplats och ytterligare en FA Cup. Det är liksom svårt att vara missnöjd då - även om det såklart finns en hel del saker vi kunde gjort bättre.

Så kör vi - säsongen 14/15:

Jag såg tyvärr(?) inte matchen i går så jag tänker inte ge mig på någon form av matchanalys, men när jag plöjt matchrapporter och analyser såhär dagen efter är det väldigt uppenbart att det inte hände så himla mycket under själva matchen i och med att allt verkar fokusera på 1) att Cesc blev utbuad och 2) att Arsenalfansen sjöng "boring boring Chelsea".

Landslagsuppehåll.

Detta orimligt tråkiga och onödiga uppehåll när det ska kvalas in till EM. I och med att vi går in i uppehållet med en vinst är det dessutom väldigt tyst från Arsenalhåll. Det har försökt klagas på den andra halvleken mot Newcastle men i och med att vi ändå vann matchen verkar det inte riktigt ta fart.

Sedan var det en tidning som försökte röra upp känslor med rapporter om att Özil setts på en nattklubb i Berlin trots att han inte spelade mot Newcastle på grund av sjukdom. CUE OUTRAGE.

Efter en sådan förlösande seger som den mot Manchester United behöver man ta några dagar att samla tankarna innan man kan få ur sig någonting vettigt.

Jag svävar fortfarande på små molna efter måndagskvällen och det går inte att underskatta vad en sådan här seger faktiskt betyder. Inte bara innebär den att vi ska till Wembley, utan det är också en otroligt viktig seger mentalt. Äntligen fick vi sätta punkt för den där nesliga sviten av förluster på Old Trafford.