Martin Palmér

I fotbollslag finns det många olika typer av spelare. Det finns glamorösa finlirare som står för bländande prestationer. Det finns fysiska praktexemplar som sätter in rungande tacklingar. Det finns speedkulor som drar iväg i blixtrande rusher. Det finns hårdskjutande strikers som bombar in bollar från långt håll. Det finns måltjuvar som petar in bollar från någon meter. Och sen finns det de där som det är svårt att kategorisera, som inte gör nåt speciellt som står ut, som jobbar på i de tysta. Men som ibland, och igår var en sån kväll, får lysa starkast av alla.

Ikväll smäller det alltså. Arsenal debuterar i Europa League, UEFAs andraklassturnering. Efter närmare 20 år i Champions League tar vi nu steget ned. Jag har enda sedan det blev klart velat fram och tillbaka kring det. Ena stunden tyckte jag det skulle bli fantastiskt spännande med en ny turnering och nya motståndare, för att i nästa inte ens vilja låtsas om att vi spelar i Europa League. Champions League har trots all sin glamour varit väldigt repetitiv de senaste åren, men samtidigt är det där man ska vara. Det är där de stora elefanterna dansar och vi står utanför och tittar in.