Nu är inte jag någon Sören Holmberg när det kommer till att rapa historisk statistik och dess betydelse, men jag vågar ändå påstå att den här helgen var unik. Det uppenbara, att de övriga förväntade topplagen förlorade eller tappade poäng samtidigt som Arsenal vann, behöver jag knappast tala om för någon. Men det faktum att samtliga lag som slutade på den övre halvan av tabellen efter förra säsongen - utom Arsenal - tappade poäng under helgen borde få en och annan att lyfta på ögonbrynen. Det är svårt att se hur resultaten skulle ha kunnat vara bättre ur ett Arsenalperspektiv.

I helgen hade Arsenal Swedens styrelse styrelsemöte. I normalfallet håller vi möten på Google Hangout, då den geografiska spridningen på våra hemorter och det faktum att vi alla har jobb att sköta gör det praktiskt omöjligt att ses varje månad. Den har gången träffades vi dock IRL, vilket ändå är att föredra. Vid fysiska möten har vi mycket större möjlighet att genomföra längre sittningar, och då finns dessutom förutsättningar för informellt snack över en öl eller två.

Fenomenet Deadline Day har under den senaste femårsperioden spårat ur till något som i en del kretsar nästan är viktigare än en cupfinal. Det är tv-sändningar och livebloggar och på sociala medier hamras inläggen ut i en sådan frekvens att det ger utslag på richterskalan. Jag förstår någonstans att det blir så, för rent dramaturgiskt påminner dagen om FA-cupfinalen.

Ett dåligt genrep ger en bra premiär säger man i teatervärlden. För Arsenals del gällde det omvända då genrepet i Community Shield (tolv år efter namnbytet har jag äntligen fått in i skallen att den inte längre heter Charity Shield) mot Manchester City för en vecka sedan stundtals var riktigt bra, medan insatsen i ligapremiären på lördagen var blekare.

Ni får ursäkta mig om jag är mindre sammanhängande än vanligt i det här inlägget, för hjärnan är halvt om halvt satt ur spel på grund av jetlag efter hemkomsten från New York. Jag menar, i natt drömde jag att Yaya Sanogo gjorde fyra mål i en match…

Under flera år har jag varit sugen på att åka till New York. Inte bara för att jag är nyfiken på staden, utan också för att jag knappast kan kalla mig helgjuten engelsklärare om jag aldrig har varit i staterna (även om dryga 50 besök i England väger upp något). Jag har dock, av olika anledningar, aldrig kommit iväg.

Det är ögonblick som det när Aaron Ramsey gjorde 3-2 som gör det värt det. När nio års frustration släpptes ut i en glädjeexplosion fanns inga besvikelser längre. I det läget var alla de mörka stunderna glömda. Paris 2006. Cardiff 2007. Och Wembley 2011. 1-2, 1-2, 1-2. Äntligen räcker inte till för att beskriva känslan.

Sången rullade bland supportrarna både före och efter matchen:

We’re the famous Arsenal and we’re going to Wembley!

Men däremellan – och detta brukar jag inte erkänna – jag var orolig. Rejält orolig. Historien från mitt första och fram till i lördags enda besök på Wembley för 15 år sedan var på väg att upprepa sig. Arsenalspelarna tog sig dock som bekant samman och gjorde istället detta till en av mina stora fotbollsupplevelser.

Hur ska Arsenal Sweden utvecklas? 

Den frågan var aktuell när klubben grundades 2001 och den är fortfarande aktuell. Nu är vi framme vid ännu en brytpunkt.

När vi valde att anställa Jocke Lander för tre år sedan hade föreningen i dess dåvarande form nått vägs ände. Det gick inte längre att driva en så pass stor förening på kvällar och helger och samtidigt ha utrymme för något annat på fritiden för oss som då var inblandade i klubbens styrning. Det blev alldeles för krävande och glädjen i att arbeta med klubben var på väg att försvinna.

Tillbaka i vardagen efter att Arsenal Swedens andra medlemsresa för säsongen har genomförts kan jag konstatera att beslutet att vara ledig även på måndagen kan vara bland de bästa jag har tagit i år. Det är skönt att komma till jobbet och inte må och se ut som Vasaskeppets mindre välrestaurerade lillebror ännu en gång efter en Londonresa. Äntligen börjar nog även jag inse att jag inte är 20 längre, så en lugn söndag och måndag var precis vad som behövdes efter två inte särskilt lugna matchdagar i norra delarna av Englands huvudstad.