Det är ganska uppenbart att uppdateringar av den här bloggen har lyst med sin frånvaro på sistone. Detta beror på flera saker, men främst på att jag har saknat den rätta motivationen att skriva. Därför har jag nu tagit beslutet att avsluta den här bloggen.
Jag anser att en blogg ska uppdateras varje dag och den ambitionen har av olika anledningar varit svår att leva upp till under hösten. Jag har dessutom en hel del andra åtaganden i klubben som tar mycket tid i anspråk, och jag kommer i fortsättningen att enbart fokusera på dessa. Mitt engagemang i Arsenal Sweden är fortsatt lika starkt och jag har inga planer på att sluta arbeta aktivt för supporterklubben.
Bloggarna på Arsenal.se kommer dessbättre att leva vidare. Magnus Ahldén fortsätter med sin blogg och vi har också värvat två nya förmågor, som har bloggat om Arsenal på fristående sajter, som tar stafettpinnen vidare.
Det har gått så länge sedan vi förlorade att jag nästan hade glömt bort hur det känns. Den där känslan av att världens total orättvisa har riktats mot just mig, och att allting som alla säger to my face eller via SMS under den första halvtimmen efter slutsignalen är vidriga trakasserier och hån. Även om de talar om något helt annat än matchen.
Det är en ilska som jag inte kan få av särskilt många andra saker i livet. Det krävs enormt mycket för att få mig arg, men en förlust av det här slaget kan få mig att totalt tappa fattningen.
Det är tur att den där inledande ilskan släpper efter ett tag, och nu,efter dryga timmar, är jag bara barnsligt sur. Det är tur att jag är hemma i föräldrarnas hus och har FF samtidigt som Sara är iväg och jobbar. Då drabbar inte Surkart-Asplund någon annan i alla fall.
De flesta har nog fått nya numret av Kanonmagasinet. Jag tycker själv att det blev ett bra nummer, samt att Kaj återigen har ett strålande jobb med redigeringen. Jag är stolt över att vi kan producera en sådan här bra klubbtidning - utan att bli allt för kaxig vågar jag nog säga att den är bäst i landet inom sin kategori.
Jag satte ihop en sammanställning över ett gäng filmningar som har uppmärksammats de senaste åren. Här är listan igen, kompletterad med klipp på respektive händelse.
november har aldrig inneburit något positivt. Särskilt inte för Arsenalfans. För några år sedan var det mer regel än undantag att förlusterna under den här meningslösa månaden blev fler än segrarna. De senaste åren har visserligen statistiken förbättrats något, men november är och förblir mardrömsmånaden på alla sätt och vis.
Van Persies skada är naturligtvis årets novembermara. Som tur är, om man nu kan använda termer som tur i det här fallet, att skadan verkar vara mindre allvarlig än vad som först rapporterades. Istället för tre månader upp till resten av säsongen får vi räkna bort holländaren i två månader innan han är tillbaka i bra matchform. Med tanke på hans tendens att komma tillbaka i spel för tidigt får vi säkert lägga på några veckor på de sex veckor som Arsenal.com hävdar att VP blir borta.
Än så länge verkar det som att det "bara" är VP som har skadat sig under det här uppehållet, och jag är mer än nervös att någonting ska hända Arsjavin i ryssarnas returmöte mot Slovenien eller att Cesc ska skadas i Spanings FULLKOMLIGT meningslösa träningsmatch mot Österrike på onsdag.
Så har det hänt igen. Robin van Persie spelar en fullkomligt, och då menar jag FULLKOMLIGT meningslös landskamp och kommer hem till London med en svår skada i bagaget. Det är knappast överraskande att det har hänt, men det gör mig inte mindre irriterad.
Holland spelar sin nästa tävlingslandskamp i Sydafrika i sommar, så jag undrar bara stilla: På vilket sätt gagnar en match i november lagets form om mer än ett halvår? Det är ju som om Arsenal skulle åka till Österrike och möta FC Konsonant från Ungern i februari för att vässa formen inför ligastarten i augusti. Det finns ju ingen vettig tränare som skulle resonera så. Men annan logik gäller tydligen i landslagssammanhang.
Vore det inte mer lämpligt för landslagen att spela ihop sig med någon månad kvar till själva mästerskapet? Då kan man ju plocka bort landslagsuppehållen för träningskamperna och på så sätt förkorta klubblagssäsongen. Sedan kan de som brinner för landslagen få sitt i maj och juni, och så är det bra med det.
Nu är den klar. Spellistan med Arsenal Swedens Londonlåtar. Det är en helt klart, eh, intressant blandning med allt från Iron Maiden till Pernilla Wahlgren. Att jag personligen inte gillar varken den ena eller den andra av dem spelar sedan mindre roll. Det här är en kollektivt lista - alla ska med, så att säga.
Några av låtarna som kom upp på förslag fanns dock inte på Spotify, så de får ni klara er utan. En av dem vill jag dock inte undanhålla er. Nämligen den bästa hatlåten mot Londons tunnelbana som har gjorts. Se nedan.
I den begränsade sikten i backspegeln kan jag ibland glömma Thierry Henry att han i vissa matcher under sin Arsenalkarriär var totalt osynlig. Det kan man visserligen beskylla många spelare för, men skillnaden mellan den vanlige spelaren och TH14 var att fransmannen kunde avgöra matcher även när han hade en dålig dag på jobbet. Några ögonblick av briljans och motståndarmålvakten fick kröka rygg. Sedan kunde Henry återgå till att se ointresserad ut.
Igår såg jag matchen med lägenhetskompisen med mustaschen, och i första halvlek konstaterade vi att Andrej Arsjavin inte direkt gjorde sitt livs match. Han var snarare osynlig. En halvtimme senare hade han gjort tre assist och var högst delaktig i att Arsenal i princip är klart för utslagsrundan.
Jag tyckte att det blev en rolig tvist på kommentarerna i mitt inlägg inför förra helgens Londonresa. För er som inte såg det började folk lista låtar med Londonanknytning, och det tycker jag att vi kan spinna vidare på medan vi väntar på kick-off på Emirates.
Hittills har vi dessa på playlisten:
Frida Hyvönen - London!
The Fine Arts Showcase - London, my town
The Pogues - A rainy night in Soho
The Clash - London Calling
The Pogues - White City
Name The Pet - London
Ralph McTell - Streets of London
The Jam - Carnaby Street
The Kinks - Waterloo Sunset
Gerry Rafferty - Baker Street
Warren Zevon - Werewolves of London
Det fanns också ett förslag på Fergies smurfhit London Bridge, men det väljer jag att ignorera.
Sitter sådär tröttnöjdsliten i soffan, som man bara kan vara efter en riktigt lyckad helg i London. Jag vet inte hur jag ska komma upp och jobba i morgon - men nu ska jag inte göra morgondagens problem till dagens.
Matchen i går var visserligen ingen hundraprocentig tillställning, om vi bara ser till Arsenals spel. Det gör dock inte så mycket när man möter ett Sp*rs som spelar mer stereotypt än vad Hammarby gjorde när laget vann SM-guld. Långa bollar på Crouch som nickade ner till ingen. Det är klart att Arsenal inte släpper till så många chanser när bortalaget använder den taktiken.
Ser vi till inramningen hade det faktiskt också kunnat vara bättre. Det var bra fart på sångerna i en kvart, men i takt med att Diabys och Bendtners felpassningar kom allt tätare blev Emiraten alltmer lik sitt vanliga tysta jag. Men det var fram till explosionen strax före halvtid. VP krånglade in ettan och vi hade knappt hunnit förstå vad som hade hänt, så kom Cesc plötsligt fri. Och tvåan var ett faktum.
The Clash har spelat ut sin roll. London Calling är en alldeles för sliten låt att ta till när det är dags för Londonresa. Numera är det Frida Hyvönens London! som gäller som uppladdningslåt. Den var perfekt när jag rullade in till To**enh*m Court Road när jag var över i augusti och gjorde intervjuer - och den kommer att bli perfekt i morgon.
För då bär det av. Jag och "Hedemora" lämnar gråkalla Uppsala för ett London som enligt prognoserna lockar med 17 grader och sol och Arsenal-Sp*rs på lördag. Målet med resan är att ta revansch för fjolårets chockartade 4-4-match. Samt att njuta av allt som är den engelska huvudstaden.
Dagens match blev en bra startpunkt på resan. Det var visserligen som att kolla på en reservlagsmatch, men det bjöds på en hel del fint spel och tre riktigt snygga mål. Meridas stänkare i första halvlek är ju ett av säsongens mål så här långt. Jag sa faktiskt till honom att skjuta mer när jag intervjuade honom på Underhill 2007.
