Sitter sådär tröttnöjdsliten i soffan, som man bara kan vara efter en riktigt lyckad helg i London. Jag vet inte hur jag ska komma upp och jobba i morgon - men nu ska jag inte göra morgondagens problem till dagens.

Matchen i går var visserligen ingen hundraprocentig tillställning, om vi bara ser till Arsenals spel. Det gör dock inte så mycket när man möter ett Sp*rs som spelar mer stereotypt än vad Hammarby gjorde när laget vann SM-guld. Långa bollar på Crouch som nickade ner till ingen. Det är klart att Arsenal inte släpper till så många chanser när bortalaget använder den taktiken.

Ser vi till inramningen hade det faktiskt också kunnat vara bättre. Det var bra fart på sångerna i en kvart, men i takt med att Diabys och Bendtners felpassningar kom allt tätare blev Emiraten alltmer lik sitt vanliga tysta jag. Men det var fram till explosionen strax före halvtid. VP krånglade in ettan och vi hade knappt hunnit förstå vad som hade hänt, så kom Cesc plötsligt fri. Och tvåan var ett faktum.

Det har gått hela matcher när man inte får se ett enda mål, men nu fick vi måljubla två gånger på 30 minuter.

Och så ytterligare en gång efter en kvart när VP återigen använde högern för att näta.

Medan folk runt omkring mig började visa tecken på avslappning satt jag dock fortfarande på nålar. Allting var alldeles för likt den där jävla 4-4-matchen som jag fortfarande kan få ångesthugg av. Arsenal var överlägset, Spursfansen började smyga ut, Arsenal brände frilägen. Tänk om det skulle hända igen.

Jag försökte dock hålla mig lugn genom att använda mig av Tage Danielssons argumentationsteknik. Det som hände i fjol var så osannolikt att det egentligen inte borde ha hänt, och därför är det ännu mer osannolikt att det ska hända igen - i alla fall inte på Emirates. Den risken är försumbar. Det vill säga så liten att den inte finns, fast bara nästan.

Men det hjälpte inte. Jag kunde inte slappna av och tittade ideligen på klockan. Samtidigt var Song kung på mittfältet, Vermaelen och Gallas höll tätt bakåt och Almunia gjorde ett stabilt intryck. Ändå vågade jag inte intala mig själv att vi skulle vinna förrän Ramsey kom i sin löpning i 93:e minuten, men sedan slarvade bort läget. I speluppehållet som följde andades jag ut. Äntligen var demonerna från i fjol försvunna.

Det har varit en trevlig helg, och jag har stött på flera nya och gamla bekanta från flera olika länder runt om i Islington. Jag är mycket nöjd, och annat kan man inte vara efter vår första seger mot Sp*rs på nästan två år. Ja, det är faktiskt så länge. Det må låta hur osannolikt som helst.