Det blir ingen matchrapport idag heller. Jag orkar inte. Jag orkar inte se det lag jag älskar mer än någonting annat förlora. Jag orkar inte se oss bli förnedrade igen, igen och igen. Förra veckan våldtog hela Manchester United oss. Idag våldtog Drogba hela vårt lag - ensam. Det är ett starkt ord, jag vet, men det finns ingenting som beskriver den hemskhet som vi går igenom bättre än det ordet.

Vissa lag har det värre, det förstår jag, det är bara att se på Liverpool. Men det finns en skillnad där. Liverpool har aldrig varit med i titelracet den här säsongen. De har aldrig lyckats nå den där gränsen där man börjar få hopp, där man börjar tro, där man börjar tänka att det är möjligt. Arsenal har gett oss det hoppet den här säsongen, flera gånger om dessutom, men varenda gång har de tagit det ifrån oss på det mest brutalaste viset.

Vi har blivit bedragna. Vi har blivit förnedrade. Vi har blivit hjärntvättade. Jag har inte gett upp, men jag har det tämligen svårt att se hur i hela friden Arsenal ska lyckas rå på United eller Chelsea nu. Vi visste hela tiden att den här perioden skulle avgöra hela vår säsong och vi visste hela tiden att det skulle bli svårt. Men det känns som vissa aldrig tog det seriöst nog.

Vi har förutom ett extremt (EXTREMT) skadedrabbat lag fått flera långtidsskador. Vartenda lag har alltid mer eller mindre någon som skadar sig en längre tid, men oftast handlar det inte om nyckelspelare, spelare som man bygger ett helt lag omkring. Annars kan vi väl se hur bra det går för topplagen i en halv (nästan en hel) säsong utan Drogba, Rooney och Torres. För sanningen är att vi saknar RvP enormt mycket, mer än vissa tror. Jag har t.o.m dragit slutsatsen att RvP (eller en liknande spelartyp) är ett måste för att Arsenal skall kunna spela 4-3-3. Det fungerar inte annars.

Det finns de som säger att Wenger borde förstått faktum och begett sig ut i transferfönstret och köpt någon. Innerst inne har vi alltid vetat att han aldrig skulle köpa någon (förutom Campbell då...). Han trodde på det här laget, han trodde på det här laget mer än någon av oss någonsin har gjort. Så länge vi inte ställer till med ett mirakel och vinner ligan så har han misslyckats - totalt. Samtidigt är det svårt att kritisera Wenger då det är tillfälligheter som förstört vår säsong. Men han har ju sin del i det hela också. Var det verkligen rätt beslut att ställa upp med ett b-betonat lag i FA-cupen? Var det verkligen rätt beslut att satsa helhjärtat på ungdomar i Carling Cup när vi behövt en titel mer än någonting annat? Var det verkligen rätt beslut att inte köpa in en spelare á la Arshavin i januari?

Sanningen är dock att ett helt skadefritt Arsenal i detta nu skulle leda ligan, eller åtminstone vara hack i häl på Chelsea. Men det känns som Fru Fortunas onda syster ställer till det för oss varje säsong. 06/07 så var det Henry som hela laget var byggt kring som föll. Henry var den säsongen extremt skadedrabbad och var i stort sett borta halva säsongen. 07/08 så var det RvP - som var tänkt att bli Henrys ersättare - som föll. Vad som gjorde det hela ännu värre var skadan på Eduardo som enligt vissa var anledningen bakom den dåliga slutspurten. Inför 08/09 lämnade Silva, Flamini och Hleb laget. Spelare som aldrig ersattes. Lägg där till långtidsskadan på Fabregas och ni förstår själva hur allt gick åt helvete. 09/10 var det då en RvP i glödhet form som blev offret. En spelare som med all säkerhet hållt laget kvar i titelracet just nu - om han vart frisk.

Visst, vi har haft otur med skadorna, men det döljer inte det faktum att det lag som vi ställt upp på plan spelat extremt dåligt på sistone. Nu är det extremt tuffa möten de haft i både januari och februari, men det här laget har inte visat upp den offervilja som behövts. Det här laget ska vara kapabelt nog att slå alla lag de mött, men istället har det blivit smärtsamma förluster och onödiga likaresutat.

Vi har ett enkelt spelschema framför oss (om vi jämför med andra lag), men det finns i mina ögon ingen chans att vi skall kunna gå om Chelsea eller United och vinna, inte i år. Nu måste vi hålla tredjeplatsen säker och se till att inte falla ner på fjärdeplatsen igen. Samtidigt kan vi inte ge upp. Vi har Champions League kvar. En turnering där vi nu måste gå in helhjärtat då det är den enda turneringen som finns kvar att vinna för vår del. Och det är ingen omöjlighet. Liverpool vann Champions League när de kom femma i ligan (2005) och Arsenal gick till final när de haft en bedrövlig säsong och bara kom fyra (2006). Därför finns alla chanser till en lyckad säsong kvar.

Det ska dock mycket till om vi ska lyckas vinna Champions League. Samtidigt kan vi inte ge upp. Vi kan inte lägga oss ner på marken och dö. Hur illa det än ser ut måste vi kämpa på i ligan och se till att gå vidare i Champions League. Helst av allt vill jag bara glömma de senaste veckorna, men jag vet att jag inte lever i en drömvärld. Jag orkar inte komma till med en fin avslutning på dagens inlägg. Jag orkar helt enkelt inte och jag hoppas att ni förlåter mig. Jag ska försöka rycka upp mig och bli allt mer optimistisk, men idag så är det omöjligt, bara omöjligt.

Hope is a good breakfast, but it is a bad supper. - Francis Bacon