Det har gått så länge sedan vi förlorade att jag nästan hade glömt bort hur det känns. Den där känslan av att världens total orättvisa har riktats mot just mig, och att allting som alla säger to my face eller via SMS under den första halvtimmen efter slutsignalen är vidriga trakasserier och hån. Även om de talar om något helt annat än matchen.

Det är en ilska som jag inte kan få av särskilt många andra saker i livet. Det krävs enormt mycket för att få mig arg, men en förlust av det här slaget kan få mig att totalt tappa fattningen.

Det är tur att den där inledande ilskan släpper efter ett tag, och nu,efter dryga timmar, är jag bara barnsligt sur. Det är tur att jag är hemma i föräldrarnas hus och har FF samtidigt som Sara är iväg och jobbar. Då drabbar inte Surkart-Asplund någon annan i alla fall.

Jag kan också konstatera att jag omöjligen kan titta på matcher själv. När jag ser ihop med någon annan kräver samhällets sociala normer att jag beter mig något sånär värdigt, men när jag ser själv på matcher och det inte går som jag vill kan jag leva om som en bokstavskombinationshögstadieelev. Det är inte normalt att i någon form av rage against the machine stå och skrika på en tv, ensam i ett vardagsrum i Lambohov, Linköping. 

Jävla lag att påverka mitt humör så förbannat. Men jag antar att jag inte är ensam en dag som denna.

Det värsta är att man kommer att påminnas om den här förlusten under resten av helgen. Ikväll kommer Sara, i all välmening, fråga hur matchen gick. Varenda nyhetssajt kommer ha nyheter om Arsenals förlust. Han med mustaschen, som jag delar lägenhet med i Uppsala, kommer garanterat prata om matchen när jag kommer hem i morgon kväll. För att inte tala om de hånfulla SMS folk kan få för sig att skicka, även om de har blivit färre sedan jag började radera hånarnas nummer, samt göra kompisslut - att jag sedan får mindre kompisar får jag acceptera i det sammanhanget.

Och det är inte över där. På måndag kommer alla fotbollsintresserade på skolan där jag jobbar - både lärare och elever - att på något sätt kommentera förlusten. Det är helt klart två hunddagar jag har framför mig. Jag skulle tro att det är första gången jag längtar efter en tisdag och Liegematchen. Tisdag, som annars brukar vara veckans mest hopplösa dag.

Analys av betydelsen av den här förlusten och spelarkritik får någon annan ta hand om. Jag har en deppkväll att klara av här.