Nu är den klar. Spellistan med Arsenal Swedens Londonlåtar. Det är en helt klart, eh, intressant blandning med allt från Iron Maiden till Pernilla Wahlgren. Att jag personligen inte gillar varken den ena eller den andra av dem spelar sedan mindre roll. Det här är en kollektivt lista - alla ska med, så att säga.
Några av låtarna som kom upp på förslag fanns dock inte på Spotify, så de får ni klara er utan. En av dem vill jag dock inte undanhålla er. Nämligen den bästa hatlåten mot Londons tunnelbana som har gjorts. Se nedan.
Jag tyckte att det blev en rolig tvist på kommentarerna i mitt inlägg inför förra helgens Londonresa. För er som inte såg det började folk lista låtar med Londonanknytning, och det tycker jag att vi kan spinna vidare på medan vi väntar på kick-off på Emirates.
Hittills har vi dessa på playlisten:
Frida Hyvönen - London!
The Fine Arts Showcase - London, my town
The Pogues - A rainy night in Soho
The Clash - London Calling
The Pogues - White City
Name The Pet - London
Ralph McTell - Streets of London
The Jam - Carnaby Street
The Kinks - Waterloo Sunset
Gerry Rafferty - Baker Street
Warren Zevon - Werewolves of London
Det fanns också ett förslag på Fergies smurfhit London Bridge, men det väljer jag att ignorera.
Sitter på ett kaffehak på Carnaby Street och samlar tankarna efter gårdagen på Emirates Stadium. Utanför fönstret passerade just den svenske artisten Erik Hassle. Jag är mitt i smeten alltså. Namedropping is the shit - och det kan bli mer av den varan i det här inlägget.
Igår tittade jag på Arsenals träning, gjorde ett par intervjuer och kollade på junior Gunners Awards. Det blev två lyckade intervjuer med två omdiskuterade spelare i truppen. Vilka får ni reda på i kommande nummer av Kanonmagasinet.
Det är alltid speciellt att komma så här pass nära spelarna. Då och då kom någan av dem förbi, och många av dem, som Theo Walcott, Johan Djourou och Kieran Gibbs, hälsade glatt. Som om vi var gamla bekanta eller något. Jag kanske övertolkar, men det tyder i alla fall på att det är en ganska avslappnad stämning i Arsenal.
Nu verkar det som att det här transferfönstret åker igen och lämnar Arsenal i samma situation som i augusti. Skillnaden då var att vi bara hade två långtidskadade spelare, medan det idag är ett helt gäng som saknas. Och detta i en redan tunn trupp.
Så jag förväntar mig att se rubriker som den ovan på Arsenal.com i morgon. Här ska propagandaapparaten hostas igång igen.
Men det är ju några timmar kvar, så kanske, kanske ändå...
Efter den kallaste upplevelsen sedan - eh, förra gången jag såg MK Dons - på Brisbane Road igår (Orient torskade mot Dons med 1-2) är laddningen på topp inför derbyt. Snacket i England har så gott som enbart fokuserats på 'arry Redknapps chockövergång till Storklubben. Harry som för övrigt blev utbuad när han skulle ta emot ett pris från Portsmouths City Council igår. Rätt åt honom, som har brytit med Pompey två gånger nu.
Jag kan lova att Redknapp kommer få möta en Emirat på sitt minst välkomnande humör ikväll. Det började redan i söndags och efter de senaste dagarnas intensiva rapportering lär inte de hånfulla ramsorna bli mindre frekventa. Precis som det ska vara när vi möter Sp*rs.
Redknapp fick en behaglig förstamatch mot Bolton, men nu blir det en reality check. Kan Arsenal upprepa spelet från andra halvlek mot West Ham ser jag inte hur vi skulle kunna förlora. Å andra sidan var det inte många som såg en Hull-förlust heller, men så är Hull ett mycket, mycket bättre fotbollslag än Tottenham. Nästan i alla fall.
Jag håller inte med Ahldén när han skriver att Arsenal gjorde en medioker insats. Från min plats bakom målet på bortasektionen kändes The Gunners, om inte överlägset, så i alla fall övertygande.
Tycker även att Bendtner, Song och Eboue gjorde bra insatser - även Gael var bäst som vanligt. Bendtner gjorde en stor arbetsinsats och tog många tunga löpningar som skapade ytor åt VP och Theo samt Adebayor när han kom in. Vilken resurs att ha en sådan spelare som Ade att slänga in i andra halvlek.
Stämningen var underbar på vår läktare. "When The Spurs go marching down", Eduardosången, "You can stick your bubles upp your *rse" avlöste varandra och vi stod upp hela matchen. När bolluslingen till slut gick in i målet nedanför oss var det sån där härlig lets-go-fuckin-mental-stämning. West Ham-supportrarna började smita ut och vi drog igång "Is there a fire drill?". Humor.
Lördag: BA0771 från ARN till LHR kl 07.05. Tåg till Coventry. Match Coventry-Derby (Please do not ask me why) på Ricoh Arena. Stella och vinägerchips på tåget? Ja tack.
Söndag: West Ham-Arsenal, Upton Park. Tre poäng? Ja tack.
Sitter, efter en väl genomförd städningsattack i lägenheten, och lyssnar på The Streets nya. Längtan till London växer för varje låt. Tur att det bara är två veckor kvar, exakt faktiskt, tills det att jag står på bortasektionen på Upton Park och sjunger i gång Kolo och grabbarna.
Glädjande att se att The Streets spelar i London under säsongens medlemsresa. För en gångs skull lyckas jag tajma in en fin spelning i samband med en Londonresa, och Mike Skinner har jag inte sett sedan Roskilde 2003. I like!
Igår imponerades jag av Theo Walcotts första tjugo minuter i Englands match mot Vladimir Smirnov. 19-åringen försvann ur matchen efter det, men det är glädjande att se hur han har självförtroende att ta för sig även i landslaget numera. Det bådar gott inför fortsättningen av säsongen.
Johan Luks, kassör i Arsenal Sweden, skriver i ett SMS:
"Första Stellan är ganska trevlig. Älskar't."
Han är visst i våra drömmars stad och är på väg att närvara på Upper Tier, Emiraten i morgon. Det skapar avundsjuka. Det vet han. Det är därför han skickar.
Men om jag var Luks i det här läget, då hade jag agerat enligt följande en fredag i augusti.
