Efter att snabbt ha kollat att brandvarnaren fungerar, så konstaterade jag att köttbullarna var riktigt goda för att vara köpeköttbullar. Nu när man är mätt och glad, så är det läge att ta en koll på datorn och dra iväg detta blogginlägg innan man ger sig på tentaplugget.
*****
Allas vår Arsène Wenger tycker att Denilson ska ta bollen med händerna nästa gång han blir skadad. Dessutom hade han inget emot att Everton spelade vidare.
Nyss lyckades Aaron Rodgers, QB i Green Bay Packers, med att, i sitt livs match, tappa bollen till en Cardinals-försvarare, som tog bollen 17 yards till en touchdown för att på så vis avgöra förlängningen i första omgången i NFL-slutspelet. Avslutningen var bland det sjukaste jag har sett i en av de sjukaste matcherna jag sett i NFL-sammanhang. Det är inte ofta man ser en slutlig scoreline på 51-45 i ett slutspel.
*****
Vårt kära Arsenal gjorde få människor (dvs de ytterst få Chelseafans som tar plats på denna planet) glada när man tappade poäng hemma mot ett heltaggat Everton. Ren misär på 1-2 när Pienaar får komma helt fri från 55 meter. Många lägger hela målet på Rosicky, men jag skulle vilja säga att hela grejen med att anfalla med 10 man på offensiv planhalva var ofattbar. Visst, Rosickys passning är inte okej, men någonstans borde man hejda sig när det gäller att anfalla på ett lag som är farliga och ligger på kontring nästan hela matchen igenom.
Skrivet av: Axel in Personligt on
jan 3, 2010
Det är ganska uppenbart att uppdateringar av den här bloggen har lyst med sin frånvaro på sistone. Detta beror på flera saker, men främst på att jag har saknat den rätta motivationen att skriva. Därför har jag nu tagit beslutet att avsluta den här bloggen.
Jag anser att en blogg ska uppdateras varje dag och den ambitionen har av olika anledningar varit svår att leva upp till under hösten. Jag har dessutom en hel del andra åtaganden i klubben som tar mycket tid i anspråk, och jag kommer i fortsättningen att enbart fokusera på dessa. Mitt engagemang i Arsenal Sweden är fortsatt lika starkt och jag har inga planer på att sluta arbeta aktivt för supporterklubben.
Bloggarna på Arsenal.se kommer dessbättre att leva vidare. Magnus Ahldén fortsätter med sin blogg och vi har också värvat två nya förmågor, som har bloggat om Arsenal på fristående sajter, som tar stafettpinnen vidare.
Skrivet av: Axel in Personligt, Arsenal on
nov 21, 2009
Det har gått så länge sedan vi förlorade att jag nästan hade glömt bort hur det känns. Den där känslan av att världens total orättvisa har riktats mot just mig, och att allting som alla säger to my face eller via SMS under den första halvtimmen efter slutsignalen är vidriga trakasserier och hån. Även om de talar om något helt annat än matchen.
Det är en ilska som jag inte kan få av särskilt många andra saker i livet. Det krävs enormt mycket för att få mig arg, men en förlust av det här slaget kan få mig att totalt tappa fattningen.
Det är tur att den där inledande ilskan släpper efter ett tag, och nu,efter dryga timmar, är jag bara barnsligt sur. Det är tur att jag är hemma i föräldrarnas hus och har FF samtidigt som Sara är iväg och jobbar. Då drabbar inte Surkart-Asplund någon annan i alla fall.
Skrivet av: Axel in Personligt, Landslag on
Okt 12, 2009
Första veckan på ett landslagsuppehåll är som de första tungen stegen på det sedan länge uppskjutna motionspasset. Man lämnar tv-soffans varma omfamning och möts utanför ytterdörren av en mörkervägg som kryddas av en käftsmäll vindregn. Då undrar man vad fan det är som händer. Hur kan jag utsättas för det här? Hur kan det vara två veckor kvar till nästa match?
Men man härdar ut. Vänjer sig, som Kjell Höglund uttryckte det. Och så går dagarna. Löpstegen blir något lättare.
Plötsligt är det som om man aldrig har gjort något annat. Det blir helg, och så är det bara en vecka kvar. Man får för sig att man inte var så där jävla dåligt tränad som de första löpstegen gav sken av - det kanske går vägen det här. Hoppet återfinns.
Skrivet av: Axel in Personligt, Arsenal, on
sep 30, 2009
Ända sedan martin Keowns dagar, och kanske längre än så, har debatten rasat. Vem är Arsenals A-lags snyggaste spelare? Frågan har varit ständigt aktuell, men ingen har kommit fram till något svar. Förrän nu.
Min flickvän Sara kan nämligen i samarbete med min blogg här presentera de snyggaste spelarna i Arsenals A-trupp. Det är en rangordning som inte tar hänsyn till egenskaper som fotbollskunnande, attityd eller personlighet. Den fokuserar enbart på utseende.
So without further ado. Här är den slutgiltiga listan över Arsenals spelartrupp 2009-10, rankad och delvis kommenterad av Sara Andersson.
1. Walcott
2. Denilson ( han är mest söt men ändå, väldigt söt)
3. Clichy
4. Vela
5. Vermaelen
6. Bendtner (trots håret)
7. Merida
8. Traore
9. Ramsey
10. van Persie
11. Wilshere
12. Fabregas
13. Gibbs
14. Silvestre
15. Senderos
16. Fabianski
17. Rosicky
18. Eduardo
19. Nasri
20. Djourou
21. Song
22. Sagna (seriöst, håret?)
23. Almunia
24. Szczesny (så vill jag med heta i efternamn)
25. Eboué
26. Gallas
27. Diaby
28. Mannone (ser så overklig ut)
29. Arsjavin (I'm sorry, men det funkar inte att se ut som 12. Det finns de som är 12 och ser äldre ut...)
Så det blev alltså en favoritseger i Theo Walcott. Sara låter också meddela att hon är besviken på att så pass få av spelarna på topptio får speltid just nu, samt att van Persie verkligen borde byta frisyr. Jag vet också att hon ogillar att Fredrik Ljungberg inte längre spelar i Arsenal - han hade varit ohotad etta på en lista av det här slaget.
Det är dags att återvända till vardagen igen efter att jag, precis som Almunia, har blivit däckad av ett elakt och energislukande virus. Och ja, jag tror att det var Adebayors fel att jag blev sjuk. Allting talar för det eftersom att viruset fick fäste i samband med hans idioti i matchen mot Arsenal.
Arsenal har gjort sitt för att få mig på fötter igen. Liege, Wigan, West Brom, Fulham och nu Olympiakos har gett mentalt viktiga segrar efter smällarna i Manchester. Det är viktigt att fokusera på segrarna, och notera att The Gunners faktiskt har vunnit nio av de elva matcher laget har spelat så här långt. Det är ett facit man får vara någorlunda nöjd med.
I kväll var jag faktiskt aldrig orolig, trots Nikopolidis Mannonespel i målet. Jag hade på känn att målet till slut skulle komma, och det var inte det minsta förvånande att det var VP som var målskytt. Han har skapat så oerhört mycket chanser under de senaste matcherna, så det har bara varit en tidsfråga tills målskyttet skulle lossna igen.
Skrivet av: Axel in Silly season, Personligt, Arsenal on
sep 4, 2009
Mitt under brinnande tysklektion (ja, jag undervisar i tyska - fråga mig inte hur det gick till) fick jag ett SMS som förkunnade (jag läste det givetvis efter lektionen - INGA mobiltelefoner under lektionstid) att Freddie Ljungberg är på väg tillbaka till Arsenal. Say what?
Är det verkligen ett bra beslut? Missförstå mig inte, I love Freddie och inte bara för att han har inget, f'låt hade rött hår. När han var som bäst var en en mycket viktig kugge i en gyllene Arsenalgeneration och bidrog med ett så uppoffrande spel att hans kropp kommer att få lida för det, antagligen resten av hans liv. Han var verkligen Arsenal rakt igen.
Men håller han i Premier League idag? Ärligt talat var hans sista år i Arsenal, och avslutningen i West Ham inte särskilt minnesvärda och hans kvicka löpsteg lyste allt som oftast med sin frånvaro. Ingenting talar för att han har blivit snabbare, bättre eller mindre skadebenägen i USA.
Skrivet av: Axel in Personligt, London, Arsenal on
aug 5, 2009
Sitter på ett kaffehak på Carnaby Street och samlar tankarna efter gårdagen på Emirates Stadium. Utanför fönstret passerade just den svenske artisten Erik Hassle. Jag är mitt i smeten alltså. Namedropping is the shit - och det kan bli mer av den varan i det här inlägget.
Igår tittade jag på Arsenals träning, gjorde ett par intervjuer och kollade på junior Gunners Awards. Det blev två lyckade intervjuer med två omdiskuterade spelare i truppen. Vilka får ni reda på i kommande nummer av Kanonmagasinet.
Det är alltid speciellt att komma så här pass nära spelarna. Då och då kom någan av dem förbi, och många av dem, som Theo Walcott, Johan Djourou och Kieran Gibbs, hälsade glatt. Som om vi var gamla bekanta eller något. Jag kanske övertolkar, men det tyder i alla fall på att det är en ganska avslappnad stämning i Arsenal.
Skrivet av: Axel in Personligt, Arsenal on
aug 2, 2009
Två dagar med härlig fotboll från Emirates är över. Arsenal har imponerat och även om det fortfarande bara rör sig om träningsmatcher utan riktig anspänning har mina förhoppningar inför säsongen stärkts något.
Igår tog det ett tag för Arsenal att få fart på bollen, men när Wilshere, Cesc och Arsjavin kom in och var så pass spelsugna växte The Gunners som lag.
Mot Rangers fick trion starta, och det var också de som låg bakom drömöppningen framför en massivt blå kurva med skottar. Det var ett riktigt vackert anfall, och som taget ur Arsene Wengers fotbollsdagdrömmar. Även de andra två målen andades klass, och både Eduardos och Wilsheres avslut var grymt skickliga. Spelarna fick det att se ut som den enklaste saken i världen att sätta dit bollen.
