Gick tåget nu?

Det var tur att jag såg den här matchen i min trygga hemmamiljö. Hade jag sett den på någon krog eller på något annat offentligt ställe hade jag nog orsakat stor skadegörelse. Ilskan jag kände direkt efter slutsignalen var så överväldigande att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Vid ett tillfälle slet jag faktiskt mitt hår, på riktigt. Det var också tur att jag kastade mobilen i sängen efter ett elakt SMS för mycket, istället för att vräka in den i en vägg.

Nu, cirka tre timmar efter slutsignalen känner jag bara en avgrundsdjup besvikelse. Hur kunde vi tappa den här matchen, när vi hade fått den precis dit vi ville? Och har jag någon gång hyllat Oleg Luzhny, tar jag tillbaka det nu.

Arsenal ställde upp med samma elva som slog Middlesbrough, förutom det att David Seaman ersatte Stuart Taylor i mål.

Första halvlek liknade var i det närmaste identiskt med första halvleken förra lördagen. Matchen var seg och skärpan saknades hos Arsenalspelarna. Arsenal hade en bra målchans i början, men Henrys passning mot Freddie som var inne i boxen, kom bakom svensken. Nästa målchans kom i slutet av halvleken då Ljungberg sköt ett hyfsat skott som Jääskelainen tippade till hörna. Henry frestade minuten senare hemmamålvakten med ett ganska bra skott från straffområdeslinjen.

Tanken var väl sedan att Arsenal skulle gå ut och göra en liknande avslutande halvlek som vi gjorde mot Boro, och till en början såg det bra ut. Det dröjde inte många minuter innan Pires spelade fram Henry som satte fart på vänsterkanten och serverade Wiltord, som inte hade några problem med att rulla in sitt tionde ligamål för året i den öppna kassen.

2-0 kom inte många minuter senare. Cole kämpade fram bollen till Henry på vänsterkanten och han sökte sig inåt i banan och släppte bollen till Pires som behärskat bredsidade in bollen till höger om Jääskelainen.

Strax innan 2-0–målet skadade sig Ljungberg efter en ful stämpling, och först såg det ut som om han hade brutit fotleden. Freddie spelade dock några minuter till innan han tvingades kliva av. Detta byte skulle få konsekvenser. Ersättaren Oleg Luzhny gick in som högerback och skickade upp Lauren på mittfältet.

Efter cirka 65 minuter var det dags för nästa skada. Pascal Cygan, som återigen svarat för en bra insats tog sig åt vaden och Seaman vinkade för byte. Keown kom in och det trodde man skulle säkra försvarsspelet.

Tre minuter senare blev Lauren fult tacklad och tvingades även han till ett byta. Man undrade vad domaren Andy D’Urso höll på med. Arsenal hade fått tre spelare skadade men Bolton fick alla frisparkar.

Efter drygt 70 minuter gav Luzhny onödigt bort en hörna, som Bolton slog dåligt. Luzhny försökte rensa men sköt den rakt i gapet Frandsen som dundrade på ett skott som gick i stolpen och returen lättade Djorkaeff in.

Nu var det helt klart skärrat i Arsenallaget och då Bolton fick en frispark på mitten av Arsenals planhalva visste man att det var fara å färde. Djorkaeff slog frisparken och den nickade Keown in i eget mål efter att ha blivit hårt (men schysst) utmanad av Bergsson.
Ridå.

Arsenal lyckades inte skapa en enda målchans efter kvitteringen (tror jag i alla fall, mitt minne är dimmigt på grund av viss raseri) och trots att domaren la till hela sex minuter så ville det sig inte. Det var nog det mest frustrerande sex minuterarna under de senaste säsongerna, Bolton gjorde som Arsenal brukar göra vid uddamålsledning och maskade allt man kunde. Inget fel i det – Arsenal hade gjort likadant.

Nu är det nog kört. Det blir inget ligaguld i år, för Sp*rs kommer aldrig – och då menar jag ALDRIG – försöka vinna mot Man United. Fast man kan ju inte ge upp innan det är teoretiskt kört och det är det inte på långa vägar. Arsenal måste vinna matcherna som är kvar, och United måste förlora minst en.
Vi får hoppas på Charlton och Everton.

COME ON YOU GUNNERS!