Krönika: Hyllning till Pat Rice

Det var en vanlig onsdagskväll. Man hade suttit med vännerna och kollat på Champions League, samtidigt som man snackat mycket om fotboll. Idag snackade vi om legendarer inom klubbarna. Jag nämnde namn som Thierry Henry, Dennis Bergkamp, Tony Adams m.fl. Det fanns dock en person som jag missade, och han kanske är den största legendarer i klubbens historia? Finns många att välja bland, men han är definitivt en av de mest okända, trots att han spenderade 44 år i klubben.
Ett par timmar framåt, precis innan läggdags, går man in och läser de engelska tidningarna en sista gång. Den senaste tiden brukar de flesta artiklar om Arsenal vara positiva, men just denna var inte det. "Pat Rice Arsenal and Northern Ireland legend admitted to hospital with cancer" löd rubriken. Det var verkligen ingen nyhet man ville höra. När allt rullar på riktigt bra, så händer detta. Pat är inte den mest kända, men sedan Arsene Wenger kom till klubben 1996 så var Rice hans högra hand fram till slutet av säsongen 2011/12. Pat spelade som högerback under sin karriär som fotbollsspelare. Han var även lagkapten för Arsenal under en tid. Det kändes inte mer än rätt att skriva en artikel om vem Pat Rice är, och vad han gjort för Arsenal Football Club.

Vi får gå tillbaka till den 17 mars 1949. I Nordirlands huvudstad föddes en liten pojke vid namn Patrick James Rice. Familjen spenderade inte många år i Belfast, utan flyttade tidigt till London där Pat växte upp. Efter skolan började han jobba i en matbutik på Gillespie Road. Han spenderade ett par år där innan han anslöt sig till Arsenal 1964. Han började som lärling, men Pat var en talang. Det tog endast tre år innan han fick göra seniordebut för Arsenal. Han hade då gått igenom klubbens ungdoms- och reservlag. Det gick bra för Pat i första seniormatchen. Det var den 5 december 1967, i en ligacupmatch mot Burnley. Arsenal vann matchen med 2-1.

Dock gick det inte som tänkt för Pat i de första tre säsongerna. Han gjorde endast 16 framträdanden, och missade Arsenals vinst i Inter-Cities Fairs Cup finalen mot Anderlecht säsongen 1969-70. Han gjorde ändå framsteg i landslaget. Han spelade sin första match för Nordirland den 10 september 1968, mot Israel. Spelaren som stoppade Pats framfart var den stentuffe, tacklingsälskande, engelsmannen Peter Storey. Inför säsongen 1970-71 fick Peter flytta upp till en defensiv mittfältsroll. Tack vare det fick Pat chansen på högerbacksplatsen, och som han tog vara på den. Rice hade en ledande roll i ett magnifikt Arsenal som vann dubbeln, Ligan och FA cupen, den säsongen. Pat hade spelat till sig en plats i startelvan, och han var ohotad under hela 70-talet. Pat var spelade samtliga Arsenals matcher under säsongerna 1971-72, 1975-76 och 1976-77. På den tiden var det väldigt ovanligt att spelare orkade med att spela så mycket, men Rice var ett undantag. Pat blev tilldelad kaptensbindeln 1977, och fick äran att lyfta FA Cup-bucklan 1979 efter att Arsenal slagit Manchester United. Pat är en av tre spelare som spelat fem FA Cup-finaler, de andra två är legendarerna David Seaman och Ray Parlour. Pats sista stora match, som spelare, för Arsenal var 1980s UEFA Cupvinnarcup finalen, som Arsenal dessvärre förlora på straffar mot Valencia. Pat var 31 år gammal när han lämnade Arsenal, och anslöt sig till Graham Taylors Watford 1980. Pat hann med att spela hela 528 matcher för Arsenal, vilket placerar honom på 7 plats över spelare som spelat flest antal matcher för The Gunners.

Rice lade skorna på hyllan efter fyra säsonger för Watford. Det blev sammanlagt 665 seniormatcher under en 19 år lång karriär, och då var Pat endast 35 när han la skorna på hyllan. Han återvände till Arsenal 1984, fast denna gången som tränare för Arsenals ungdomslag. Han behöll den posten i 12 år. Han vann bland annat två FA Youth Cup (säsongerna 1987-88 och 1993-94). 1996 var det lite strul inom Arsenal. Pat Rice blev tillfällig coach för Arsenal innan det kom in en fransman till klubben, Arsene Wenger. Pat Rice fick då kliva upp och bli assisterande tränare, en post han behöll i 16 år. Under tiden som assisterande tränare vann han och Wenger:

* Tre Premier League-titlar (1998, 2002 och 2004)
* Fyra FA Cup-titlar (1998, 2002, 2003 och 2005)
* Fyra Community Shield-titlar (1998, 1999, 2002 och 2004)

Ett enastående facit! Räknar man antalet matcher som Pat Rice var tillfällig- och assisterande tränare, så får man siffran 906 matcher. Under dessa 906 matcher så vann laget hela 524, spelade oavgjort 205 och förlorade endast 177.
För att förstå det hela ännu mer; räknar man ihop alla seniormatcher Pat Rice gjorde för Arsenal, som tränare och spelare, så får man siffran 1434 matcher. 1434 matcher!

I slutet av 2013 blev Pat Rice tilldelade "MBE for services to sport" (MBE står för "Member of the Most excellent order of the British Empire"). Det var en bemärkelse som många ansåg att han förtjäna, inte bara supportrar av Arsenal, utan alla fotbollsfans i England.

Man kan säga mycket om denne Patrick Rice, men att inte beräkna honom som legendar skulle vara som att spotta på klubbmärket vi alla älskar. Pat Rice bor just nu i norra London, och nyheten om att han fått cancer har fått många att reagera. Det enda jag vill säga till Pat är; Tack för allt. Du är och kommer alltid att förbli en av de största inom Arsenal. Jag låter Wenger förklara det:

“Pat is a true Arsenal legend and has committed almost his whole life to Arsenal Football Club, which shows huge loyalty and devotion. I will always be indebted to him for his expert insight."