Medlemmar: 8810 st.
Visa menyn

Foto: Bildbyrån

Brittiskt jubel i Arsenal.

Krönika: En brittisk framtid - säsongen 2015/2016

sön 2 aug 2015 kl 08:03

Fem unga brittiska fotbollsspelare i Arsenal var anledningen till att jag skrev min första krönika någonsin för Arsenal Swedens räkning.

Det var nämligen för några år sedan som Alex Oxlade-Chamberlain, Kieran Gibbs, Jack Wilshere, Aaron Ramsey och Carl Jenkinson skrev på långtidskontrakt med klubben som en tidig julklapp för supportrarna. Ur ett önskeperspektiv skulle samtliga ovan nämnda spelare vid det här laget ingå i den startelva som bär Arsenal vecka efter vecka mot nya triumfer - men med facit i hand så här några år senare kan det konstateras att situationen inte ser ut som sådan i dagens Arsenal. Den brittiska stommen finns förvisso kvar - och har till och med adderats av spelare som Calum Chambers och Danny Welbeck - men faktum är att Arsenals brittiska spelare inte fullt ut ingår i den som ska vara Arsene Wengers starkaste startelva på pappret.

Varför har inte Wengers brittiska bygge fått ett större inflytande i dagens Arsenal? Beror utfallet på skadesituationen med några av ovan nämnda spelare? Har ankomsterna av exempelvis Özil och Alexis bromsat upp den brittiska framtidens framfart? Frågorna som kan ställas i direkt anknytning till Arsenals brittiska stomme är många. Den som förmodligen vet svaret på dem är han som planerade och genomförde satsningen - Arsene Wenger.

På bara några år har situationen i Arsenal Fotboll Club förändrats sedan jag skrev den första krönikan om Arsenals brittiska framtid. Ekonomin har stabiliserats med hjälp av lukrativa sponsoravtal från Emirates och Puma, nya etablerade stjärnspelare har tillkommit i form av exempelvis Özil och Alexis och Arsenal har sedan dess vunnit FA-cupen två gånger. Det finns sammantaget en helt annan trygghet i dagens Arsenal än upplagan för några år sedan.

De första känslorna som uppkom några år tillbaka i tiden i samband med kontraktsförlängningarna enligt ovan, var en bekräftelse på hur jag själv vill att fotbollen i grunden ska se ut och hur Wenger faktiskt valde att agera. I dagens fotbollsvärld handlar det numera i många fall i grunden om att bygga lag med hjälp av externa rekryteringar av storspelare snarare än att se till den egna akademin för att hitta välfungerande lösningar. Eller så räcker akademierna helt enkelt inte till?

Självklart är det enklare och ibland mer effektivt att hitta toppkvalité på marknaden än i den egna akademin, men för mig ska den här typen av rekryteringar vara komplement till den befintliga truppen av egenfostrade spelare. För är det inte på så vis som DNA bildas när personal och spelare lär känna en klubb genom åren?

Visst blir det på sätt och vis något motsägelsefullt när Chamberlain, Ramsey och Jenkinson värvades först vid den senare tonåren och egentligen inte kan klassas som renodlade Arsenalspelare från barnsben - men i grunden är det ändå på det sättet jag vill att fotbollsklubbar ska bygga lag. Det är därför den där nyheten för några år sedan uppskattades så mycket ur min synvinkel.

Med facit i hand så här några år efter så kan det som tidigare nämnts konstateras att den brittiska stommen inte har fått det genomslag som klubben och Wenger hade hoppats på. Chamberlain och Wilshere har haft skadebekymmer och av den anledningen inte kunnat konkurrera i det långa loppet, Jenkinson lånats ut och inte ingått i planerna de senaste säsongerna och Gibbs fick under den avslutande delen av föregående säsong stå tillbaka för en väl presterande Nacho Monreal. Aaron Ramsey har däremot hämtat sig väl från sin skada några säsonger tillbaka i tiden och blivit en komplett tvåvägsspelare som löper från straffområde till straffområde och erbjuder målfarlighet.

Även om de här spelarna inte fått ut sina fulla potentialer, till viss del bortsett från Ramsey, så ingår de förmodligen fortfarande i den planering som ska ta Arsenal till framtida framgångar. Att Wenger fortfarande ser den brittiska stommen som en viktig pusselbit blev tydlig när ett bud på Jack Wilshere nobbades i sommar från Manchester City och detsamma gällde Chamberlain som Chelsea var intresserat av i form av en bytesaffär när Cech anslöt. Arsenal har än så länge inte visat några indikationer på att sälja de brittiska spelarna som andas Arsenal och vill vara en del av den framtida satsningen. När Manchester City exempelvis slutligen värvade Sterling för närmare 49 miljoner pund för att få tillgång till en engelsk talang så står Arsenal kvar på sin plattform med en brittisk stomme som formades för flera säsonger sedan. Att se händelser före de inträffar genom egna antaganden är en styrka. Wenger har visat sig ha den egenskapen under sin karriär som manager.

Goda resultat är ofta en konsekvens av långsiktig planering. Vi väntar fortfarande på att Wilshere ska vara skadefri under en hel säsong för att bli den spelaren som han har potential att bli, vi väntar fortfarande på att Chamberlain ska erbjuda fart och energi och få sitt stora genombrott och vi väntar sammantaget på Arsenals brittiska framtid att slutligen få det genomslag som planerades för några säsonger sedan.

Wenger såg tidigt vikten av en stomme bestående av egna brittiska spelare. När andra klubbar numera försöker värva några av dessa spelare känns det bra att de tillhör Arsenal. Den här klubben beskrivs av många som en familjär klubb som tar väl hand om sin personal och människorna i anknytning till den. Jag tror det betyder mycket för hela Arsenal att ha den här gruppen av spelare som redan från tidiga år stöttade klubben och drömde om att en dag få representera den. Alexis och Özil är exempel på utmärkta komplement till stjärnvärvningar som ger hela gruppen den extra ingrediens till toppkvalité som vi länge väntat på, men för mig är det den brittiska stommen som i framtiden ska symbolisera vad Arsenal i grunden står för - även om man som supporter inte tackar nej till kvalitén både Özil och Alexis erbjuder.

Så det är inte fel att rekrytera spelare med toppkvalité i form av exempelvis Özil och Alexis, men i grunden tror jag det behövs en plattform av egna produkter som vet vad klubben står för och som inget hellre vill än att vara en del av dess framtid. Wilshere nobbade Manchester City och Ramsey Barcelona. Det är ett bevis på att de trivs i Arsenal och vill vara en del av framtiden. I alla fall som det ser ut här och nu.

Den brittiska stommen finns kvar som en viktig del av klubbens framtida satsningar. Under säsongen 2015/2016 kan det vara dags att de här spelarna eller några av dem åtminstone får ett genombrott och betalar tillbaka förtroendet som de fick i samband med den där kontraktsförlängningen några säsonger tillbaka i tiden.

I det långa loppet vill jag att Arsenal ska vara en klubb som producerar talanger som sedermera utvecklas till toppspelare, inte köper dem.
Om väl ett köptillfälle blir ett faktum ska det vara ett komplement till en redan befintlig brittisk stomme som symboliserar framtiden.