Medlemmar: 5011 st.
Visa menyn

Förebilder

Davidsson och Mannen
tor 19 jun 2014 kl 14:41

På en kudde på ett golv, i ett tv-rum en trappa upp. Där sitter en ung, tanig och formbar D&M. Ett tv-rum som egentligen är mer av en genomgångshall och en kudde på golvet som är marginellt mer bekväm än den, av i princip helt tv-ointresserade föräldrar, ditsatta träsoffan. Det är lördagseftermiddag, gottpåsen är i hamn och på en av de två statliga tv-kanalerna visas det fotboll från engelska First Division. I perioder är det fascinerande och trollbindande, i andra känns matcherna oändligt långa i väntan på det där j-a målet som ändå aldrig kommer.

I tider när den kognitiva utvecklingen eller torskandet efter kickar krävde snabbare aktion, snabbare klipp och fler händelser av lättförståelig art, fick NHL-hockeyn stå för ruset. En oändlig radda bokföringsbara händelser gav latenspojken det han då trodde sig behöva och statistikens eggande tjusning ersatte bland annat det gröna schackets. Men så en lördagseftermiddag var han åter till en utvecklingsnivå där fotbollsspelets funktion och mening kunde förstås. En bergtagen D&M satt åter storögt och innesluten i bubblan endast innehållande han själv, tv:n och gottpåsen.

Gyttja upp över öronen, hisnande tempo och kamp om varje millimeters strategiska betydelse. Som ett krig, ett medeltida fältslag eller som en långsam förförelses crescendo, där alla fördämningar till slut ger vika. Fotbollsmatcher förödande lika första vinterhalkans seriekrockar, med kroppsliga kollisioner i en aldrig sinande ström och i ett ständigt furiöst tempo. Axel mot axel, panna mot panna, man mot man.

Detta var på den tiden då saker och ting verkligen betydde någonting och verkligen hade innebörd. Då val av musikgenre, klädstil eller för den delen mopedsort blev avgörande för ens sociala hemvist och status. Långt före bredband och mp3, långt före trötthet, övervikt och förenklad självdeklaration. Då maten lagades av någon annan och man köpte LP-skivor och grälla tygmärken för månadspengen. En tid då världen mestadels bestod av en själv, statister och en dammande grusplan. Instängd i den lilla självcentrerade ostkupan men samtidigt så påverkbar.

Det var också här någonstans det hela började. Här som normbildandet allt mer tydliggjordes. Vad gör man och vad gör man inte? Vad är rätt, vad är fel och vad är det som gör att det är just så? Allt det som föräldrarna genom alla år pådyvlat en, och som man ständigt realitetscheckat med världen utanför, fick nu nya tillskott i form av fotbollstränare, fritidsledare och hårdrocksbasister. Därtill äntrades den mellanmänskliga arenan även av de brittiska fotbollsspelarna. Dessa bollspelare blev superhjältar som, på en östersjös avstånd, fick ersätta det som saknades hos heltidsarbetande föräldrar. Hjältar skapade av tv-timmar och projektionsbehov fick bära förväntningarna om hur en människa, en man skulle vara och uppföra sig.

Allt var inte bättre förr, men ganska mycket var det. Bild från Flickr.com: ”Garswood_latic”

Jag var inte dummare än att jag redan då insåg att många av dessa engelska råmodeller söp så de näst intill föll av den samhälleliga pinnen och levde starstruck-rövare så att ingen äktenskaplig hamn någonsin blev sig lik. Men även utan mellanstadiepojkens idealisering, uppträdde dessa män, i varje fall på fotbollsplanen, som vuxna män skall göra. Smällar gavs och smällar togs emot, det ramlades och det restes upp. Som en LD-version av det riktiga livet.

Idag heter det Barclays Premier League, UEFA Champions League och FIFA World Cup, och vi ser fullvuxna män som likt en treåring i ärvda skor, faller hejdlöst i motståndarmålets närhet, utan ett uns av beröring. Du tror att han har brutit nacken men det visar sig vara en nagel.  Vi ser den bildsköna och reklamsäljande spelaren, med matadorens teatraliska rörelsemönster, rulla varv efter varv på marken. Han håller sig för sitt ansikte när reprisbilderna visar en liten beröring på vaden, han ligger i plågornas vånda men ser plötsligt en kontringsmöjlighet och tillfrisknar då mirakulöst på hundradelen av en sekund. Tipsextras ”kämpa tills du dör attityd” har förbytts till gatusmarta domarvinster och du suckar, skakar på huvudet och går ut i köket för en Norrlands och påfyllning på chipsen.

Du vet att hur många vackra överstegsfinter, hur mycket tjo och tjim och laganda för hela slanten och hur mycket löpvillighet som än uppvisas, förstörs det alltid av det överdrivna simulerandet och filmandet. På samma sätt som det tar tio veckor att bygga upp en god kondition och mindre än tio dagar att rasera den. Som att en natts svek förstör 1000 dagars tillit och som att känslan av smärta alltid varar längre än lättnaden från densamma. På samma sätt förstör en dålig individ för en hel grupp. Ett fåtal människors dåliga beteende förstör en hel kultur.

Vill du att dina barn skall växa upp, inte bara med finter, vägvinnande passningar och avgörande skott, utan också med acceptans för simulerar av överfall och akutsjukvårdsbehov på bästa sätt?

De engelska fotbollsspelarna har alltid stått i relation till övrig populärkultur. Men där din pappas hjältar drack en massa sprit och hängde med Stones eller Beatles och dina pojkrumsidoler lät håret växa och snackade dubbla bastrummor med Clive Burr, där ringer dagens spelare, just upptagna i representationslaget, till restaurangen där de skall äta lunch med sin fader, och ber om avskildhet och diskretion, för att sedan dyka upp i limousine och med kilovis guld runt halsen. Och där dåtidens fotbollsspelare hade pengar till mat, husrum och en extra klänning till frugan, har dagens tappat all kontakt med verklighetens prissättning.

När mina pojkrumshjältar var under kontrakt med klubben, så gråter dagens ut om hur synd det är om dem som tvingas kvar i ett land med dåligt väder, om hur kränkta de känner sig och tar hjälp av ondskans förtrupp, de sociopatiska agenterna, med endast profit som ledstjärna. Det talas om lojalitet utan att förstå vem som i grunden betalar allas löner eller ens veta ordets betydelse.

Ett överenskommet kontrakt innebär bara vilken lönenivå spelaren just för stunden skall ligga på, fotbollsspelaren har blivit till varumärke och fusket har blivit till norm. Vältränade atleter faller som döende svanar och bolltekniska genier flyger högt i luften efter en smekande beröring. Är det bilden av dessa killars ansikte du vill se när du sneglar in i barnrummet för att kolla om de små liven sover? Är det de här spelarnas namn du vill höra vid frukostbordet, dess karaktärer du vill vara danande och den sortens person som skall vara förebild för dina avkommors idealisering? Vill vi det?

Kommentarer

Bild för George Adams

Svaret är ett tydligt och tveklöst NEJ!

Du tar upp ännu en viktig företeelse i denna text D&M. Flera som skriver Arsenaltexter borde ha ditt "djup" som förebild, föredömligt.

 

För mig och säkert flera av oss som började gilla Engelsk fotboll i allmänhet och Arsenal i synnerhet,  på den tiden då mittbackarna hette McLintock, Willie Young eller O'Leary och målen gjordes av Radford, Nicholas eller Stapleton, efter inlägg från Rix eller Amstrong ( Herregud, det rent vattnas i munnen, av dessa namn=fotbolls godis) så är det rent beklämmande att titta på vissa spelares beteende nu för tiden. Jag hoppas av hela mitt hjärta, att även framtidens fotbolls etablissemang kommer uppskatta,  klubb känsla, kämpatag och fair play.

 

 

Give us our Arsenal back. Kroenke Out!

Bild för Davidsson och Mannen

Tack för ditt lika tydliga som nekande svar. Och tack för berömmet jag tycker mig skönja angående mitt skrivande. :-)

Sedan är det mkt som du är inne på, vi kanske inte var lika bra (läs: jämna) som vi är nu. Men vi var ett lag. Vi hade spelare man kunde identifiera sig med. Och sporten hade aktörer som man kunde tala om med stolthet. Utan ambivalens och utan ett "men" ständigt närvande.

Bild för Kaj Poikela

Esk har i dagens DN en lysande hyllning till Pirlo. Den sista tänkande fotbollsspelaren, Pirlo som skiter i tuffa frisyrer och menlösa tatueringar. Han känns nästan rommerskt antik.

Men medan jag läste artikeln mindes jag hur chockad jag var av alla filmningar när italiensk fotboll först introducerades i Sverige på tv3. Jag är precis som ni uppfostrad med tipsextra och det blev en fullständig kulturkrock. Har fan kunde detta få pågå?
Nå, jag blev naturligtvis lite gripen av det andra italienska; passionen, fotbollskunskapen, alla de vackra tröjorna, respekten för traditioner, respekten för gamla hjältar, Lambrettas och Brunello di Montalcino, Vespa och Chianti. Tyvärr är det filmandet som spritt sig till världen som en farsot och blivit norm. Inte det andra. 

Bild för Davidsson och Mannen

Ja Pirlo står för mkt vackert men representerar också ett lands fotbollskultur som tillsammans med några länders har smutsat ned sporten så oändligt mkt. Fuskandet på planan, runt styrelsebordet och i sportens högre herarkier. Allt streetsmart fuskande gnager min fotbollssjäl allt mer skör. Din med, verkar det också som.

Bild för George Adams

Intressant inlägg AC! Ja! Det är verkligen synd att inte det positiva inom ex Italiensk fotboll,  som du belyser förtjänstfullt är det man märker av.

Samma sak inom brittisk. Där har man i många fall tappat det "fina", det positiva, särarten till förmån till  för något som 90% av de riktigt fotbolls iintresserade britterna inte gillar.

Give us our Arsenal back. Kroenke Out!

Bild för Davidsson och Mannen

Håller helt med!