Medlemmar: 6167 st.
Visa menyn

På västfronten intet nytt

Davidsson och Mannen
mån 18 feb 2019 kl 07:56

1929 gav den tyske författaren Erich Maria Remarque ut boken ”På västfronten intet nytt”. Boken föll ned i den då stundande stora depressionen som drabbade såväl Tyskland som hela västvärlden, men kom ändå att bli en klassiker i sin genre. Boken handlar om de unga tyska soldaterna som fulla av självförtroende, tillförsikt och kamratanda skickas till Belgien och sedan vidare till norra Frankrike i hopp om att snabbt nedlägga fienden och ta över herraväldet över Europa. Den nya tiden, den nya striden, den nya ordningen. Snabbt, enkelt och ärofyllt. Så var det tänkt.

Remarque fick själv erfara att så inte blev fallet. Han skadades svårt och skickades till lång sjukhusvistelse men hans stridskamrater som var kvar vid fronten, föll för döden en efter en. Även bokens huvudperson Paul Bäumer får se såväl sina drömmar om en ljus framtid som sina kamrater falla en efter en, ned i en ondskans grottekvarnar som sakta men säkert maler ner dem till en mänsklighetens slaggprodukter långt från ära och redlighet. Det snabba kriget med dess snabba framgångar går till intet när de stridande parterna gräver ner sig i skyttegravar, tunnlar och grottor med vatten, lera och förruttnelse som enda byggmaterial. Striderna kommer att handla om landvinningar på bara ringa kvadratmeter med tusentals och åter tusentals unga människors liv som enda resultat och uttrycket ”på västfronten intet nytt” blev därför de tyska krigsreportrarnas sätt att beskriva detta oföränderliga stillestånd av skyttegravsvedermödor där varken seger eller slut gick att skönja. Ständiga strider i ständigt låsta positioner utan något slut i sikte. På västfronten intet nytt fram till Tysklands kapitulation i november 1918, då de överlevande lämnade fronten och spriddes för vinden för att sedan under resten av sina liv ständigt fortsätta striderna, fast då i sina egna huvuden.

Idag är det februari 2019 och du och jag är tack och lov förskonade för ovan nämnda vedermödor och vidrigheter. Krig är krig, död är död och liv är liv. Och i mitt liv är bollklubben Arsenal, hur ringa och futtigt det i sammanhanget än må framstå, en viktig del. Arsenal som har lämnat något annat för att vandra ut i något nytt, något okänt och något som på många sätt är lika skrämmande som spännande. Åren med Wengers trygghet och förutsägbarhet är över och med dem även åren med Ivan Gazidis’ fingrar om den ekonomiska styrpulpeten. Dessa två titaner är nu borta och i dess frånvaro har Unai Emery och Raul Sanllehi fått bli galjonsfigurer för en ny beslutandestruktur och en ny klubbordning.

Som ni alla vet präglades de sista åren med Wenger av ständigt munhuggande mellan Wenger Knows Best-fantaster och The Wenger Out Brigade och en av orsakerna till att jag såg fram emot nuvarande säsong så mycket var just att vi äntligen skulle slippa detta otroligt tröttsamma pajkastningsinbördeskrig. Att vi skulle kunna stå tillsammans, enade som en fanskara bakom en och samma manager, bakom en och samma klubb. Utan misstankar om baktankar och dolda agendor, utan smutskastning och mellanmänsklig futtighet och utan all den tyngd som det sociala-mediakriget mellan WKB:s och WOB:s förde med sig de sista åren innan Wengers och klubbens skilsmässa förra våren. Inget mer skitsnack, inga mer stridigheter och inga löjliga krigsherrar på olika sidor om Wengerlinjen. Äntligen. Som jag hade väntat.


De säger att tiden läker alla sår. Bild från Flick.com ”Bent Inge Ask”

Nu har Emery varit manager, eller snarare huvudtränare, för klubben i ungefär sju månader. Ett sommarfönster har gått och så också ett vinterdito. Två inledande ligaförluster följdes av en 22 matcher lång förlustfri svit som i sin tur följdes av en berg och dalbana inte helt olik fjolårets. Emery fick inga ekonomiska medel att fortsätta sin trupp-ombyggnation med i vinterfönstret och en av huvudorsakerna till detta var att Gazidis hade sprängt klubbens lönetak med sina sista beslut för klubben. Mkhitaryan blev plåster på såren då Sanchez gick förlorad till manu och Gazidis fick till slut Mesut Özil att tacka ja till ett nytt kontrakt, men detta på bekostnad av all möjlig vett och förnuft rörande Özils reella värde för såväl klubb som lag. Den pottkant Wenger och Gazidis hade satt sig var samma pottkant som förhandlingarna med Mesut Özil skedde varför han och hans agent hade all triumf på hand och klubben inga. Så den propagandaseger klubben tog i tyskens förlängning blev i realiteten en Pyrrhusdito.

Nu försöker klubben, Emery eller Sanllehi eller kanske mest troligt båda två och några till, återhämta sig från Gazidis och Wengers vanskötsel och det med spelare som Emery anser vara mest lämpade att spela den fotbollen han önskar. I säsongens inledning gav han Özil rikligt med speltid att bevisa sin nytta medan Özil under senare tid ofta inte ens funnits med på bänken vilket får ses som att Emery/Sanllehi försöker förmå Özil att söka speltid i annan klubb, vilket skulle öppna upp rikligt med marginal till Englands motsvarighet till FFP:s stipulerade löneökningstak. Detta var nog helt okej och fine med de flesta så länge vi inte förlorade, men med senaste tidens ranka spel och lika ranka poängskörd börjar ropen efter att ta Özil till nåder allt mer skalla.

Ingen har väl missat att vi bara med nöd och näppe besegrade ligajumbon Huddersfield förra helgen, att vi åkte på stryk av BATE i torsdags och inte heller det Instagraminlägg som Mesut Özils PR-team lade upp i fredags kväll. Ett inlägg där de citerade Dennis Bergkamps ord om klubbtillhörighet, relation och kärlek till en klubb, med kontextuell innebörd att Özil är i Arsenal för att han älskar klubben och inte på något sätt har någon intention att lämna den. Att han egentligen inte är högavlönad anställd utan mer som vi, ett fan som älskar klubben. Och ja, det var väl vackert. Men ingen kan väl på något sätt tro att så är fallet, att han väntade ut i det absolut sista med att skriva nytt och vansinnigt inkomstbringande kontrakt med klubben, då den satt på pottkanten, av kärlek till den. Eller? Och ingen kan väl heller tro att tidpunkten för publiceringen av nämnda instainlägg var någon slump och att det inte alls har att göra med att Özil är allt mer alienerad från startelvan och att lagets resultat blivit allt mer knackigt. Eller? Av kärlek till klubben, ingenting annat. Eller?

Så efter bara sju, åtta månader av tillförsikt och fredstid är Arsenals fanbase tillbaka i sitt skyttegravskrig, tillbaka på västfronten och tillbaka till ”absolut intet nytt”. Och jag blir så otroligt trött. Trött på alla påhittade hashtaggar att sprida ett budskap med, trött på alla bestämda sanningar och trött på denna ständiga vilja till polemik. Trött på det eviga för/emot, trött på dolda agendor, på misstänksamhet och trött på allt detta hatande. För eller emot Emery, älska eller hata Özil, skyll och beskyll, skuld och skam, svart eller vitt. Ett media-landskap kletas ned av skrivbordsriddare som, likt småbarn i sandlådan, kastar hundbajs på varandra för att fylla sina små lättkränkta egon i ljuset av andras fel och brister. I Arsenalland intet nytt. Så tröttsamt. Så tråkigt. Så infernaliskt deppigt.

Jag är inte säker på att Emery är mannen som kommer ta oss tillbaka till ligasegrars och CL-finalers rike. Jag är heller inte säker på att den snart 30-årige Özil, tillsammans med truppens övriga ålderstyngda delar, är klubbens framtid, lika lite som Özil imponerat sedan det nya kontraktet skrevs på för drygt ett år sedan. Jag tror att dagens Arsenal behöver Özils kreativitet men är också medveten om att Emery (läs: Emery och Sanllehi) måste visa vem som bestämmer över lagets spel och klubbens riktning. Jag vet också att de som vuxna människor borde kunna lösa konflikter men också att hela fotbollsvärlden är full av folk som beter sig som barnungar. Özils hutlösa lönepost anses nödvändig till annat för att bygga framtidens lag, Özils kreativitet anses lika nödvändig för dagens. Och då ställs Özils kompetens emot Emerys/Sanllehis beslut och vi landar i ännu ett tröttsamt skyttegravskrig, Team Emery vs Team Özil, lika uttråkande som hopplöst, lika dränerande som utsiktslöst. Ännu en gång. Snälla, snälla, snälla Arsenal-världen, måste vi verkligen hamna i ännu en skyttegravssandlåda, ännu en splittrande konflikt? Kan vi inte lyfta vår blick bara en aning, jobba på det där med tillit och tålamod och därefter tänka att vi alla älskar Arsenal och att vi kanske får försöka se och förlåta andra för att ha annan syn på vägen fram till det gemensamma målet? Eller?

Kommentarer

Bild för Jonas Eriksson

Bra text som vanligt. Säg upp dig och börja skriva. 

Håller så med dig i allt du skriver. Nått jag ändå har svårt att förstå när det gäller kampen mellan Emery och özil. ( om det nu är någon? ). Det är att när han dyker upp Från start då drar Emery på han kaptens bindeln. Varför då? Först frysbox, sen kapten, sen frysbox och kapten igen. Lurigt och det vore intressant att veta vad som egentligen är problemet mellan dom två.

Men som du säger. Trött på alla sågningar och alla veta sig bättre människor som ska slå sig för bröstet och gottar sig i andras problem. Man sa när Emery tog jobbet. Vi måste ge han en ärlig chans. Det måste få ta tid. Många verkar glömt det. Eller så gillade man inte han från första början? Frågar någon mig vad jag tycker om vår insatts så här långt så är jag ganska nöjd. Om man frågar om tabell läget så är jag väldigt nöjd. Tycker det är bra gjort att vara med där uppe med den tunna trupp vi har mot våra topp konkurenter. Så fram med det positiva nu. 

 

Bild för Mackan

Fantastiskt bra bok.. Börjar bli bra många år sedan man läste den, så kanske dags igen.

Jag håller också med i det du skriver. Man blir trött när allt blossar upp på nytt (nya agendor samma tjafs) och funderingar på om det någonsin tar slut dyker upp. Dels tror jag att fans i allmänhet hade lite för stora förväntningar (förhoppningar?) på Emery och hans nya bygge (även jag trots att det tar emot att erkänna) och hade man det inte innan så tog vår 22 matchers förlustfria svit en dit. Dels tror jag också att sociala medier och då framförallt twitter, är skulden till mycket. Det är för lätt att skriva utan att behöva stå till svars. Hur många av de som skriver antingen "Emery ut" eller "Özil är lat" har någon verklig insikt i klubben och relationen dem emellan? Och sedan hakar svansen på och sprider hipp-som-happ-uttalanden vidare som om de vore sanning och rena statements från klubbnivå.

Nu sträcker vi ju oss en bit utanför fotbollens ändå rätt trygga värld, men rackarns så usla vi är att hantera information och faktakolla det vi läser :).

(Mvh Mackan.. cirka 107 år gammal) :)

Twitter: @mackan_carlsson

 

Bild för Vicious

Jag hade defintivt bestämt mig för att ge Emery en ärlig chans innan säsongen började. Främst för att jag var ganska så övertygad om att han var något helt annorlunda än Wenger. En pragmatisk tränare som anpassar sig efter dom förutsättningar som finns snarare än den principfaste tränaren som kör sin linje ända in i kaklet oavsett om det funkar eller ej. Ju längre säsongen har gått desto mer har jag börjat inse att jag hade fel. Emery är precis som Wenger. Principfast. Vägrar att ändra på sig. Ger vissa spelare oändligt med chanser trots att dom aldrig tar den osv. Eller hur känns det bekant? Jag vill så gärna att Emery ska vara rätt tränare för oss, men jag tvivlar på att han är det. Han är en fortsättning på det vi sett i så många år nu tyvärr.

Bild för Davidsson och Mannen

Jonas Eriksson// Hehehe… det skulle se ut, va. Men tack så oerhört mycket för berömmet, jag lapar i mig och gottar mig likt en katt i vårsol. Och ja, kaptensbindel kontra inte ens på bänken, kan det vara uttryck för en ambivalens hos Emery? Eller att det inte alls handlar om Emery mot Özil utan Sanllehi ”mot” Özil ala den som den cancersjuka backen i barca (vars namn jag glömt bort) fick utstå från en synnerligen cynisk klubbledning, inklusive Sanllehi? För jag håller med dig om att just detta drama av kaptensbindel vs kylbox är både motsägelsefullt och tämligen ymnigt.

Och ja, jag skrev det i texten att jag inte vet om Emery är rätt person för oss, men att döma ut honom redan efter sju månader och i princip ett enda transferfönster med 50 % av en fungerande backlinje långtidsskadad, det känns lite väl drastiskt. Med den trupp han ärvde, då blir en lätt lite trött på allt sågande.

Mackan// Visst är det. Nu var det nog säkert mer än 20 år sedan jag senast läste den, men jag minns att jag tyckte det var en väldigt bra bok.

”Nya agendor, samma tjafs”, håller helt med dig. Ibland känner jag att vi alla, inklusive jag själv, inte riktigt förtjänar de möjligheter som nutidens sociala medier erbjuder. Evolutionen har liksom inte kommit i kapp den tekniska utvecklingen och den selektionsförmåga och självrannsakan som borde vara licens för att använda dessa medier saknas. För som du säger, det är för lätt att starta drev och för lätt att bli med svans.

Vicious// Hm… ja, den här är svår, det håller jag helt med dig om. Även jag hade bestämt mig för att ge Emery chansen och, som jag nämnde i texten är jag inte helt säker på honom. Men ge upp hoppet redan nu? Klart han är lik Wenger på vissa plan (envisheten, principfastheten och önskan om att föra fram ”sina” spelare till nästa stora världsstjärna), men jag ser också en enorm olikhet i hans adaptiva förmåga och pragmatism, snarare än den fotbollsideologiska sida som Wenger ständigt stod på. Jag är beredd att ge honom mer tid, tid med en hel backlinje som inte präglas av spelare värvade av Stats DNA och formade i Wengers Haj Chaparall-försvarsspel. (Och där undvek jag ämnet Özil ganska bra, eller hur?)

Bild för Sral

Jag är som du, DM, trött på tjafset fansen sinsemellan. T om under Wenger-eran var det aldrig så svart eller vitt att det var WOB eller WKB, det fanns gråskalor där också. Jag har skrivit om det förut, och hade hoppats på bättre stämning mellan oss fans nu, men så är inte fallet. Var väl inte särskilt optimistisk om det heller i och för sig.

Vad gäller hur det skulle gå den här säsongen hade jag inga jättehöga förväntningar heller. Trodde nog på ungefär femma-sexa, det här kräver mer tid. Vad jag däremot hade hoppats mer på är en tydligare vision. Både hur vi ska spela och hur klubben ska ledas. Där tycker jag inte att vi fått några direkta klara besked. Hade hoppats på att Emery skulle få någon slags ordning på vårt försvarsspel och inte spela två av våra bästa spelare (Özil och Ramsey) så sparsamt. Sen förstår jag att det är något utöver rent taktiska beslut som spelar in (ähum, pengar), men det blir ändå många frågetecken. Klopp behövde några säsonger på sig för att få fart på Liverpool, men jag tycker ändå man kunde se tämligen omgående hur han ville spela. Det saknar jag med Emery. Jag är också tveksam till om herr Emery är mannen som ska föra oss vidare. Kanske är han helt enkelt vår spanske Bruce Rioch, i väntan på något annat, eller så kommer vi att träda in i något som liknar Arsenals tidiga 80-tal.

Med ledningen är det etter värre, tycker jag. Jag hade förtroende för trion Gazidis, Sanllehi och Mislintat, men nu är två av de borta. Vem ska hitta spelarna vi behöver? I sommar lär det (förhoppningsvis) bli ett nybygge i vår trupp, men med tanke på att vi inte kommer kunna tävla med typ City, United, Liverpool etc, måste vi vara bättre på att hitta guldkorn i stil med Torreira och Guendouzi. Den vägen måste vi fortsätta på, men vem är nu värvningsansvarig? Sanllehi?

Det är många frågetecken just nu som gör det svårt att se på framtiden med tillförsikt.

Bild för Davidsson och Mannen

Sral// Yes, jag vet att du är och har varit trött på dessa stridigheter även långt tidigare än nu. Jag kände väl i och för sig att de senaste åren under Wenger var väldigt mycket svart eller vitt, för eller emot, älska eller hata (ja, du förstår). Sedan tror jag att du är inne på en viktig faktor i det nuvarande skyttegravskriget: Vi borde inte ha/ha haft så höga förväntningar på denna säsong, men jag tror att de 22 matcherna utan förlust fick gemene Arsenalfantast att tro bättre om laget/truppen än vad vi borde. Vi blev liksom lurade, av denna matchsvit, att tro att vi är bättre än vi är, därav en, vad jag tror, stor besvikelse när vi inte håller jämnheten. En jämnhet vi inte har truppbredd för. För, som du är inne på, det här kräver tid.

Det kräver tid och det kräver mod. Mod och tankar utanför trygghetsboxen. Och det kräver att tränare ställer krav på spelare som kanske är lite ovana vid obekväma krav, eller? Ramsey kan jag förstå inte matchas så mycket, han är och har aldrig -under Emerys era, varit en del av framtiden. Gällande Özil är jag kluven. För visst är han det mest kreativa vi har. Men hur många riktigt bra matcher har han haft sedan han skrev på kontraktet för drygt ett år sedan? Inte jättemånga, enligt mig. Och med den lönen borde en kunna kräva mer och kräver mer är nog precis som Emery, vår framtid eller inte, gör. Och däri ligger nog en del av nuvarande situations rotsystem.

Gällande ledningen är jag även där ambivalent. Jag trodde på Mislintat och Sanllehi, medan jag endast är lättad över att lallare Gazzzzidis äntligen lämnat oss. Han och Wenger var den sämsta kombon evva och Gazidis var aldrig i närheten av att fylla Deins skor. Nu städar vi upp efter hans och Wengers (de sista åren) medelmåttlighet och det kommer att ta tid. Så jag hoppas att Sanllehi hittar en riktigt bra sportchef, för det behöver vi verkligen.

Bild för Sral

Absolut, jag blev också lurad av den förlustfria sviten, även om vi också då hade de problem vi har egentligen. Försvaret var inte klockrent då heller, bara det att vi gjorde fler mål och släppte in färre, men lägen till motståndarna bjöd vi på ändå. Självklart har också skadorna på Welbeck, Holding och Bellerin spelat in. Kanske också att Mkhitaryan var borta ett tag, han gör mer på planen än att bara vara en poängspelare.

Ja, jag förstår att en ny tränare kan vilja ställa andra krav än den föregående och säkert passar inte samma spelare in i den nye tränarens sätt att spela och så vidare. Men jag kan också tycka att det är upp till Emery att använda sig av vad vi har. Ja, Özil har varit ojämn sedan han skrev nytt kontrakt, men det är också svårt att prestera över huvud taget när han spelar så sparsamt och har svårt att få kontinuitet. Att han varit utanför laget så mycket tror jag inte i huvudsak beror på Emerys kravbild, utan mer att det är ekonomiska skäl. Den nya ledningen tycker Özil är för dyr och vill att han lämnar. Detta gör man genom att frysa ut honom. Hade han annars inte spelat mer? Jag gillar Iwobi, men det går inte att påstå att han är bättre än Özil.

Jo, egentligen gör det nog inte så mycket att Gazidis lämnade oss. Värre med Mislintat. Men ändå, de gick ut hårt med att Arsenal har en ny struktur och lyfte fram trion Ivan, Sven och Raul som de som skulle leda klubben framåt. Hade förväntat mig något mer långsiktigt än så.

Kontentan för mig är att jag inte vet hur klubben vill jobba. Jag vet inte hur de kommer att tänka kring rekryteringar av personal eller spelare. Inte heller vet jag hur Emery vill spela.

Bild för Fredde

Inför säsongen så förväntade jag mig inte en CL-plats eftersom jag tycker att samtliga konkurenter har bättre trupper. Men ska vi inte ens ge oss själva chansen? Ska vi bara spela av säsongen, komma 5a/6a och vara nöjda med det? Det är precis det vi gör när vi inte spelar med bästa möjliga lag. Och bästa möjliga lag innehåller Özil för våran del oavsett vad vi tycker om hans attityd eller att han är överbetald. Nästbästa alternativet Ramsey får inte heller spela eftersom han har ett utgående kontrakt och är klar för Juventus. Iwobi är 2-3 steg ner från Özil, så enkelt är det.

Tycker man får försöka lösa Özilhistorian när CL-platserna vi aspirerar på inför nästa säsong är utdelade eller vi är borta ifrån dom. Emery bedöms efter nästa säsong och han ger sig själv mycket bättre förutsättningar om han lyckas knipa en CL-plats i år. För att inte tala om att det vore en enorm framgång för honom och klubben om han lyckades med det med tanke på förutsättningarna vi går in i säsongen med.

You win some, you draw some

Bild för Pelle

Ja, alla dessa gnäll oss fans emellan är så tröttsamt, även att vi alla är så förusägbara. Vi vet varandras ståndpunkt och den kommer fram i alla olika sammanhang vilket äligt är lite tröttsamt. Exempelvis hamdlade denna om hur vi nu bråkar om Özil vs Emery, likväl behövde du nämna att du ansåg Wenger ha misskött vår klubb (något som i min bok är direkt lögn, visst fick han inte fram vad vi önskade på plan men klubbens ekonomi och ungdom skötter trots allt)

 

Det jag känner mest osäkerhet över är hur det är tydligt att vår klubb inte mår bra. Som Sral var inne på; Ivan, Sven och Raul skulle vara vår nya framtidsorganisation men mindre än ett år därefter har 66% valt att lämna, den ena efter mycket rykten. Sen verkar mycket i Özil/Emery kopplas till den enda kvarvarande av framtidstrion. 

Lägg sen till att klubben inte enbart fick en pyrrhus med Özil, man har gjort bort sig massor i den genanta hanteringen av Ramsey. En spelare som trots allt blir näst bäst betald i en klubb som är favorit att vinna CL. Kan det tända ett Liljeholmens?

Jag hoppas vi når CL och kan få lite stabilitet i vår klubb, då kanske våra drömmar sakta kan börja uppfyllas. Nu känns det som vi är mil från ligatitlar, felet var långt ifrån Wengers (du ser, här kom min förusägbarhet in...)

If it's too strong, then you're too weak!

Bild för Sral

Du efterfrågar lite mer saklighet och färre agendor? ;-)