Homecoming #2

Sedan drygt fem veckor tillbaka hoppar jag på kryckor efter att ha korrigerat en fraktur jag haft i många år. Därför har jag fått bli varse om vad många andra har som sin permanenta vardag. Att sakna samma rörelseförmåga som stora merparten av andra har. Att vara lite mindre oberoende och lite mer beroende av andra. Och då har jag ändå bara hoppat på kryckor, inte suttit i rullstol eller framfört permobil. Och jag gör det bara under en kort period av mitt liv. Ändå har jag lärt jag mig så mycket. Främst kring hur stora utmaningar en person med nedsatt rörelseförmåga kan stå inför. När en funktionsnedsättning blir ett funktionshinder, för att omgivningen inte gör vad de kan. Att åka spårvagn, gå och handla eller inte få sitta var jag vill. För att bara nämna några av mina I-landsproblem. Att vara beroende av andra människor och andra människors välvilja. Och tro mig, om det jag mött är svenska värderingar, då är de inte mycket att hänga i julgranen.

Med dessa erfarenheter spenderade jag förrförra veckan i England, vars helg jag fick möjlighet att avsluta i landets huvudstads allra finaste hörn. I Islington/Highbury. På Emirates. Med Arsenal. Mot Liverpool. Och vilken upprättelse jag fick, med mina kryckor och gipsade fot. Folk reste sig på kollektivtrafik, jag fick gå före i köer och fick så mycket uppmuntrande omsorg kastad över mig, så jag blev öm i ansiktet av alla leenden jag var tvungen att besvara. Jag uppmuntrades på restaurangerna, fick extra bärhjälp på pubarna och avsevärt mer sekundärvinster än jag faktiskt förtjänat. Detta var så härligt, så lättande och nästan berusande vilket nästan gav mig en känsla av upprättelse. Av att höra till, vara hemmahörande, av hemkomst.

Och så är det också med mitt hjärtas lag Arsenal. För senast jag såg Arsenal på hemmaplan kryssade vi mot Crystal Palace. Unai Emery stod och spred förvirring längs med sidlinjen, vår högst avlönade spelare Mesut Özil, var inkastad i frysboxens kallaste hörn och dåvarande lagkapten Granit Xhaka slängde bindeln i gräset när han blev utbytt och utbuad. Laget spelade katastrofal fotboll med lika illa resultat, supportrarna låg ofta i skyttegravskrig gentemot varandra och stämningen på läktaren var allt annat än stöttande. Folk skrek ut vågor av missnöje, inte bara gentemot Xhaka och Emery utan mot allt. Mot klubben, mot spelarna, mot hur saker och ting hade kommit att bli för oss Arsenalister. Emirates var inget kul ställe att vara på då. Varken för oss på läktaren eller, får jag förmoda, för spelarna på plan. Det var ilska, frustration, klagan och anklagan. Det var spott och spe, gnäll och bitterhetens förgörande syra. Frätande, kvävande, nedtryckande.

Nu har det nästan gått tre år sedan den famösa Palacematchen och även om jag sett Arsenal spela borta under denna period var den matchen min senaste erfarenhet av livet på Emirates. Av stämningen, av kulturen, av luften som andas på och kring klubbens hem. Och jag blev nästan chockad. För det var ett helt nytt Arsenal jag mötte förra söndagen. Själva laget spelade tight, taktiskt och framför allt framgångsrik fotboll mot the scouse bastards. Vi inte bara vann mot ett av de två lag som dominerat ligan de senaste åren, vi gjorde det efter att ha förtjänat det. Efter att ha varit bättre, efter att ha varit det bästa laget.

Någonting helt annat. Bild: D&M

Och Xhaka. Mannen som blev utbuad, hånad och hatad senast jag var där. Han blev nu älskad. Han fick den kärlek han förtjänade och var smått storartad i sin position snett framför Partey som länk mellan lagets defensiva och offensiva enheter. Kanske i en enklare och mer greppbar roll nu än han hade då. I en annan omgivning nu än då och i en helt och totalt annorlunda miljö nu än då. En metamorfos senare och vilken upprättelse han nu fått för detta. Från att ha varit på väg bort -vart som helst, för att sedan vara på väg till Roma för att sedan övertalas av Arteta att stanna kvar. Till att nu tillhöra, bidra och höra hemma. Det kändes stort.

Men störst av allt, större än det stora som lilla jag fick på mina tillfälliga kryckor, större än Xhakas upprättelse och nästan större än de tre poängen mot Klopps Liverpool, var något annat. Störst av allt var känslan jag fylldes av. Eller snarare känslan jag upplevde att Emirates var fylld av. Nu kan det såklart spela in att jag hade blivit tilldelad en fantastisk plats just bredvid Ashburton Army och att deras insatser bar i väg mig en smula. Absolut. Men det kändes som att hela Emirates var med och att hela Emirates var med laget. Det sjöngs precis hur mycket som helst, både på läktaren och i arenans ölhallar före match och i halvtidsvila. Nya sånger, gamla sånger, många gånger. Många gånger. Och så igen.

Kallas det stämning? Kallas det kärlek? Kallas det samvaro? Att höra ihop, att dela en gemensam känsla, en gemensam våg av upplevelser och förnimmelser samt att vara en liten del i något oändligt mycket större. Att släppa taget och låta sig svepas med. Att våga tro, våga lita på och våga tillåta sig att känna. Att ge lite och få tusenfalt tillbaka. För det var fantastiskt att vara där just då. Som den bjärtaste av kontraster till mitt senaste besök. I en atmosfär som andades framtidstro, tillhörighet och ömsesidighet. Som andades tillit, mening och syfte. Ni gör ert bästa på plan, så gör vi vårt bästa vid sidan om den. Samma mål, samma längtan och samma driv, bara olika sätt att bidra. Ni där och vi här, fast nu på samma sida.

Att få uppleveva detta på plats var helt fantastiskt. Att få se hur Mikel Artetas vackra ord (ja, den killen har alltid kunnat prata bra) fungerar i verkligheten och hur denna verklighet helt format om tillvaron kring klubben The Arsenal. Att vi alla är där tillsammans, av samma orsak. Med samma vilja att göra så gott som möjligt för vårt gemensamma bästa. Att jag som liten snubbe på läktaren känner att spelarna inte bara är där för att lyfta lön och sedan ta bilen hem, utan är där för att leverera. Att prestera resultat. Åt sin tränare, åt sin arbetsgivare men också åt oss supportrar. Syfte, meningsfullhet och sammanhang. Så mycket starkare, så befriande och så uppfriskande. Så frigörande och så upplyftande. Den fuktiga lövskogen efter ett långt och otäckt åskväder, så mycket lättare att andas. Tack Artetas Arsenal.