About A Boy

Jag utgår ifrån att ni alla har läst boken Fever Pitch av arsenalisten Nick Hornby. Den underbara boken som beskriver en fotbollsfantasts liv med upplevda matcher som milstolpar men framför allt en bok om hur en fantast blir till. Eller om hur en fanatiker skapas. En bok som, när jag senast läste om den för några år sedan, fick mig att klucka av igenkänning vid ett flertal tillfällen. Lika mycket av resultat av humoristiskt finlir som av smått tragiskt igenkännande. Att man gått och blivit så synonym med sitt lag och låter sig bli så totalt absorberad av dess verkande att det påverkar ens totala mående, samspelet med andra människor och hela ens självuppfattning i relation till den stora, stygga omvärlden.

Samme Hornby har också skrivit boken About A Boy. Där vi följa lille pojken Marcus och hans väg genom livet med sin ensamstående och deprimerade moder men framför allt hans möte med livsnjutaren Will som ägnar sitt liv åt att dela upp dagens vakna timmar i 20-minutersperioder. Detta då han inte arbetar utan bara lever på royaltys från sin pappas one-hit-wonder-julsång som varje år ger påfyllningscash in på Wills konto som är lika knökfullt som hans liv är innehållslöst. Där boken berättar om deras möte, möten och hur de faktiskt samskapar mening för varandra. Att de, dessa extremt olika personer, kan vara och utvecklas tillsammans. Att lära av varandra och skapa mening för varandra. Inte illa det heller.

Men det är egentligen inte om den boken som jag skall skriva om idag, det är inte den boken som tvingar mig hamra tangenter i ren och skär ilska, det är inte den boken som har fick mig att gnissla tänder istället för att sova under natten som gick. För jag skulle såklart kunna ses som en kränkt, vit medelålders man, som en bland alla miljontals andra. En person som har överösts av en ständig ström av privilegier utan att begripa det minsta av det, begripa det minsta om att alla andra inte har det som jag och inte heller begripa det minsta om att jag inte bara har rätt att tycka och tänka precis som jag vill. Utan också att uttrycka mig precis som jag känner för, om vad och vem som jag vill, hur jag vill. Vi har väl friheter, eller hur? Den trånga Åsiktskorridoren, den har du väl hört om? Min tanke, känsla och mina ord skall ju inte behöva begränsas av andra, eller hur? Vi har väl demokrati, för f-nken. Så jag säger väl vad jag vill. Om vem jag vill. Hur jag vill. Ish.

Nej, det är inte boken About A Boy som jag skall skriva idag, det är inte den fördjupade litteraturanalysen som är grunden till mitt blogginlägg. Jag kände bara att dess titel, dess kontext och dess sensmoral var perfekt för vad jag ville få ur mig. Och även om jag har som princip att aldrig prata om en person, utan att alltid tala med en den, så kommer jag idag göra ett undantag. Men jag kommer i varje fall att försöka leva upp till devisen att inte säga/skriva någonting om personen som jag inte kan säga/skriva till den. Minsta, möjliga krav. Det skall jag försöka leva upp till. Och det kan komma att bli en utmaning för mig. För oavsett om jag är en kränkt, vit medelålders man så är jag riktig arg, ja, smått förbannat. För man måste, som vuxen människa, kunna bete sig. Och bete sig, det var inte vad Viaplays kommentator Anders Bjuhr gjorde igår kväll.

Som ni vet så tog Arsenal igår emot Brighton & Hove i den av många smått bespottade Ligacupen (ja, jag vet att den egentligen heter något annat) och som ni vet vann vi till slut med tämligen klara 2-0 efter en lite händelselös och småseg första halvlek och en avsevärt bättre andra som spelades i ett avsevärt högre tempo. Som sig bör i denna tävling hade Arteta roterat kungligt och startelvan bestod av lika delar trupp- och rotationsspelare som rena ungdomar. Eller i ett fall till och med av ett barn. Femtonårige Max Dowman fick, efter ett några inhopp i ligans initiala fas, göra sin första start för klubbens representationslag vilket säkert var första gången som många objektiva fotbollsfantaster fick se honom i spel, annat än highlight-snuttar på sociala medier. En första presentation av ett barn i en strålkastarupplyst vuxenvärld vars mediala genomslagskraft nästan saknar motstycke i fotbollsvärlden.

Hur vi pratar om en pojk, om ett barn. Om en människa. Bild från Flickr.com: ”IamShadow21”

Den femtonårige Dowman gjorde en riktigt bra startdebut. Bra på gränsen till mycket bra. Och även om tempot höjdes avsevärt när han ersättes av världsstjärnan Saka så lämnade hans debut en riktigt god känsla. En femtonåring spelade jämt eller till och med bättre än jämt mot vuxna Premier League-spelare. Otroligt, på gränsen till fantastiskt. Eller ja, det borde ha varit med dessa omdömen han ha lämnade matchen. Det borde ha varit dessa ord och epitet som var satta på honom. Men Viaplays kommentator Anders Bjuhr gjorde att samtliga svenska fotbollsfantaster som bevittnade matchen lämnade den med en helt annan bild av nämnde femtonåring, med ett helt annat narrativ kring Dowman och med ena handen långt ned i stämpeldynans svärta för att för alltid ha en fast och färdigbestämd bild av en av världens mest lovande spelare, redo att passa in i en redan klar agenda.

För Max Dowman är en fuskare. Allt enligt Bjuhrs retorik. När Bjuhr i matchens inledande skede, när han benämnde och presenterade en av dessa, för många okända, ynglingar så gjorde han det genom att, -löst parafraserat av mig, benämna honom som ”att han får passa sig så att han inte får en stämpel på sig, att han inte får rykte om sig att vara fuskare, efter det som hände mot Leeds i ligans andra omgång. När han filmande till sig en straff, sånt måste han sluta med om han inte skall få dåligt rykte”. Ungefär. Och om detta inte kunde vara nog, om illa ändå kunde bli  värre, följde han upp en straffliknande situation där Dowman, kanske eller inte, enligt Bjuhr förstärkte/filmade i ett försök att få straff, genom att referera till sitt eget utlåtande i matchens inledning som någon sorts objektiv sanning. Som att det han då hade sagt då var något vedertaget och att det eventuella förstärkandet/filmandet vid straffsituationen kunde slås fast med hänvisning till vad Bjuhr själv sagt.

I en motsvarighet till att minus och minus blir plus i matematikens värld, gjorde Bjuhr om det till att en tolkning plus en ytterligare tolkning blir en sanning. En killgissning plus en killgissning är lika med fakta. En agenda som matchar en annan agenda blir lika med något objektivt fastslaget. Och det som kommentator till en fotbollsmatch. Inte som stockholmsk foolsen-poddare, inte som förvirrad tofspur-bloggare och inte som bitter manu-fantast från London eller från någon garagelägenhet långt bort i Bäschehöla. Utan som en person som objektivt skall referera och kommentera en fotbollsmatch i en kanal som människor betalar pengar för att kunna få tillgång till. Som vuxen människa. Om ett barn…

Jag vet inte vad Anders Bjuhr har för utbildning och om han är journalist eller inte. Om han således är väl insatt i journalistskråets etik, moral och de koder god journalism vilar på, eller inte. Men han är för h-vette en människa. En vuxen människa. Som borde kunna bete sig som en vuxen människa. Kunna ha mer än en tanke i huvudet samtidigt, kunna hantera uppkomna impulser bättre än en skolgårdsmobbare på mellanstadiet och kunna se längre än vad den minsta av nästippar räcker? Har vi inte nog med hat, hot och ondska som vi har det i världen? Utan att en vit, medelålders man sätter stämpel och retoriskt fullständig dömer ut en ung spelare, ett barn, som fuskare? Har vi inte nog med skitsnack? Nog med osanningar vilandes på förutfattade meningar, nog med generaliseringar och nog med fördomar som vi har det? Nog med ilsket anklagande tangentbordskrigare (I know, jag ser ironin) som vi har det? Har vi inte nog med pekande fingrar som hytts ovanifrån och nedåt? Nog med vuxna som talar illa om barn? Nog med… ja, ni förstår nog min poäng.

Anders Bjuhr är säkert en fin kille i övrigt och han är säkert en fin partner eller förälder, vad vet jag? Han är ofta väl påläst och uttrycker sig oftast tämligen balanserat som kommentator på Viaplay. Men det han gjorde igår var rakt igenom uruselt. Så dåligt sagt av en vuxen människa om en ung debutant. Så illa att stämpla en spelare som inte ens gått ut skolan som fuskare efter två tolkningar, antaganden eller rena killgissningar. Jag hoppas verkligen att Viaplay sitter ned med kommentator Bjuhr under dagen och jag utgår ifrån att en ursäkt därefter landar i offentligheten. För vi har såklart rätt att tycka och tänka vad vi vill om vem vi vill, men vi har inte rätt att säga vad vi vill, hur vi vill, om vem vi vill. Som jag brukade säga till våra barn, när de var små: ”Fred på jorden börjar i hemmet”. Och jag hoppa verkligen att kommentator Bjuhr vill bidra med något annat till världen, än vad han gjorde igår. För det skar i mitt vuxna fadershjärta, det var rent ut sagt bedrövligt att behöva höra.