Davidsson & Mannen

Efter just avslutad så kallad 10-poängshelg, då konkurrenterna chelsky, manu(td) och shitty i olika grad samtliga tappade poäng och där Luis Suárez comeback, och hans två gjorda mål, blir det enda molnet på fotbollshimlen, landar vi idag i en vecka där vi i princip genast skall möta Napoli hemma för att sedan på söndag runda av borta i en av Birminghams nordvästra förstäder.

Och detta framstår ju såklart som tämligen stökigt. Spelarna har knappt fått hämta andan efter holmgången borta i Wales, knappt fått sina respektive pedikyrer utförda och knappt hunnit ställa om sina emotionella svallvågor till mottagarläge där den rundnätte, spanske servitören och hans nya lag, de stolta neapolitanernas pånyttfödda bollklubb, skall besöka Emirates Stadium för lite Champions Leaguefotboll i morgon kväll.

Du har som läsare för vana att läsa vad jag tycker om saker och ting. Mina betyg, mina kommentarer och min syn på livet som Arsenal, på laget och på de respektive spelarnas insatser under respektive tillställningar. Arma satar… Det kan inte var lätt att vara du, inte lätt att vara ni, på samma sätt som det i många lägen f-n i mig inte är lätt att vara jag.

När Arsenal, laget i våra hjärtan inte riktigt beter sig som vi önskar, inte når de resultat de/vi borde nå och då laget inte skänker oss den välsignelse vi behöver. Idag är inte en sådan dag. Idag har bloggen fått finfrämmande i form av mina resekamrater och tillika lekkamrater West Ham-Johan (WHJ) och Manu(td)-Mats (MUM), vilka kommer att ge oss kvällens The Headmaster Ritual. Vi kan väl alla enas i att deras ögon inte alltid ser det som dina gör, så håll en välsignande hand över deras eventuella misstag och tänk dig att det är vi, och inte de, som leder ligan, som spelat åtta raka bortamatcher i ligan utan förlust och inte deras lag som är så fantastiskt vackra, underbara och världsbäst som Arsenal är.

I en svunnen tid, långt från nu och före den dag då tvillingtornen på Manhattan, Pentagons västra flygel och en lerig åker i Somerset County blev angripna av fundamentalistiska terrorister i ett försök att ändra världsordningen. I en tid före 11:e september 2001, då världen som vi minns den tog slut och övergick till att bli en annan.

Före den dagen fick du, när du landade i USA, förvisso fylla i ett högst invecklat formulär där du inte bara försäkrade att du hade allmänt goda avsikter med din vistelse, inte ämnade stanna illegalt i landet utan också på vilken geografisk plats du skulle vara under besöket. Men du fick också frågan om vad som var syftet med besöket, om du var där för att jobba eller för att ha det bra, om resans mening handlade om business eller om pleasure.

Det är alltid något speciellt när vi skall möta Stoke, och det inte i ett positivt hänseende. Personligen så gillar jag den fysiska aspekten av, framför allt, engelsk fotboll, men killarna från Stoke-On-Trent har alltid haft en fallenhet för att överge hårdheten för det rena övervåldet.

Då är det så äntligen fredag och som sig bör så kommer därefter en lördag. Denna lördag är inte som en vanlig lördag, som redan vid morgonkaffet präglas av den där molande magtraktsrotationen som stångar, stökar och bökar med lusten, längtan och nedräkningen till klockan blir 16.00, svensk tid. Tiden då man äntligen får se Arsenal spelar fotboll igen.

Denna helg får vi hålla till godo med en lördag där Norwich möter Villa, foolsen tar emot Southampton och Fulham åker hela vägen bort till Stamford Bridge för att spela boll. Vi arsenalister får vänta till på söndag för att få vår högtidsstund. Och då brakar det loss med hemmamötet med Stoke City FC, ledda av manutd-legenden mark Hughes, vilket sedan följs upp av antingen Manchesterderbyt eller Steven Caulkers återupprättelse på sin forna arbetsgivare. Det skulle kunna bli en riktigt trevlig söndag, men det kan också bli alla magsårs moder.

Just nu, när hösten kommer kravlandes över våra arma själar, lägger mörkret som en tung brun filt med uppfransade kanter över oss och sederar oss till knapp halvfart, är det för somliga inte lätt att vare sig hålla energinivå uppe eller sitta uppe sent om kvällarna. Vi låter frugan tända några doftljus, tar något värmande i muggen och kryper upp i TV-soffan för en stunds samvaro med högst passiva förtecken. Vi härdar ut, går i semiide och försöker göra så bra som möjligt av situationen.

Eller så följer man fotbollslaget Arsenal och får då en massa tisdagar och onsdagar där finfotbollens strålkastarljus lyser upp mörkret med en stunds glimrande och glittrande idrottslig mingling till tonerna av den numera famösa mästartutiluren-låten. Ni vet den där trudelutten som folk lämnar Middlesex och flyttar till nepotismens Madrid för att få höra. Den lyssnar vi till, tar oss en busgrogg och kör ned handen i bunken med ostbågar. På en onsdag. Som igår. Och håller oss, det konstanta höstmörkret till trots, vakna och underhållna.

Under natten mellan fredag och lördag förra veckan, natten före Özils debut för Arsenal och natten före dagen då vi skulle vinna över Sunderland på bortaplan, hade jag en lite småjobbig dröm. I drömmen var jag i djup och ohämmad konflikt med några av mina arbetskamrater. Känslostormarna blåste höga runt konferensrummets bord, mina kollegor gav mig hårdaste av ord och till och med min närmsta chef var indragen i bråket, och inte på min sida av det.

Jag hade i mina medarbetares ögon uppenbarligen helt fel, jag var benhård i min uppfattning och vägrade ge mig varför vi stod så långt från varandra i sakfrågan, som man någonsin kan göra. Frågan som frambringade denna orkan av känslor, som var roten till denna konflikt och som förde oss så långt ifrån varandra var den om NB52. Eller snarare var det min syn på denne danske dynamitgubbe som alla rasade emot och var så himla upprörda över.

Då Rosickys landslagsspel ledde honom åter på den eländesvandring vi tvingat se honom göra under sina år i Arsenals tröja, var The Great Debut temat för dagen. Wenger köpte Mesut Özil av Real ,för en herrans massa miljarder, och köpte sig då också tid i massor. Tid som höll på att bli honom knapp, tid som höll på att gå honom ur händerna och tid som höll på att gå ifrån honom.

Wenger förde Özil till Arsenal, solen åter till Arsenals himmel och en playmaker av guds nåde till startelvan. För med Rosicky på skadelistan, där han också fick sällskap av Cazorla, med samma landslagsspel som referens, var manegen krattad för den forne skyttekungen Christiano Ronaldos verkmästare.

Utan att framstå som dömande gentemot andra Arsenalfans, så har jag alltid ställt mig lite skeptisk till att köpa en tröja med en just nyanländ spelares namn på ryggen. Dels för att den spelaren ännu inte visat någonting för klubben och således mestadels bedöms på förväntningar baserat på tidigare prestationer i annat lag i en annan liga. Men också för att en ny spelare, i och med avsaknaden av delad historia, inte betyder så mycket, varken för klubben eller för mig. Det finns liksom ingen prestation att basera sin kärlek på, varför kärlekens symbolhandling blir innehållslös och mer blir uttryck för avsaknad.

Efter sju sorger och åtta bedrövelser skulle vi äntligen få ta del av vår bit av ligans 19:e spelomgång. Vi behöver nog inte fördjupa oss i vad som hänt sedan vi slog West Brom hemma, men vi kan väl säga att det varit lite småmotig vecka för oss Arsenalister. Så därför var det verkligen skönt när det äntligen var dags för avspark i går. Kvällsmatch, ett sätt att förlänga helgen.

Först hade jag tänkt kalla dagens rektorsrapport för ”På alla fyra i Reading”, eller något liknande, för det kändes just så Wenger stod när han, i Walcotts kontraktstids, elfte timme lät honom spela på den centrala anfallsposition som han, enligt rykten, så mycket önskar och anser är en förutsättning för att förlänga sitt kontrakt med klubben. Och med det, och den, i åtanke kändes det som att Walcott hade en del att bevisa i denna match. Är han värd lönehöjningen och, framför allt, har han vad som behövs för att spela som central anfallare och så kallad falsk 9:a?

Matchen sparkades igång och Arsenal började bra, med tripp-trapp-trull (okej, Podolski) på topp och in tight mittfältstrio bakom. Man hade knappt hunnit korka upp sin Bombardier innan AOC sökte sig inåt och testade skott. Sedan följde en för Arsenal anno 2012, mycket bra första halvlek. Visst var Reading inte världens bästa motstånd, men vi spelade, med undantag för en liten dipp runt 30:e minuten och ett par försvarsvajigheter i inledningen, smått ut de blåvitrandiga.

För vi spelade bollen framåt, vi höll oss i rörelse och vi lät bli det statiska och förkastliga sidledsfepplandet. Nej, framåt, i rörelse och i bra tempo och innan domare Taylor blåste av hade vi fått se inte bara ett, inte bara två utan till och med tre mål från de rödvita. Dödens Triangel med Gibbs, Podolski och Cazorla hade ständigt varit hotande och centrala killar som Wilshere och den nyblivne falske 9:an Walcott drog sina strån till stacken. AOC var ljusår bättre än senast i kuppen och ingav både hopp till oss och förskräckelse till Readingförsvaret. Ett mål av Podolski och två av Cazorla.

I andra halvlek lät vi Reading få än mer boll och det var inte förrän Cazorla, i 60: e minuten, fullbordade sitt hattrick som man verkligen vågade andas ut. Det skulle man så klart inte ha gjort, man borde ha vetat bättre, för vipps hade Gibbs slagit en indianare och centrala försvaret stått och sovit och vipps hade Reading reducerat två gånger och de några år gamla bilderna från St. James’ Park började fladdra för näthinnan.

Då tog dock Arsenals centrala mittfält och sonika stängde matchen genom att ta ned tempot, rulla runt och hålla bollen ifrån Readingspelare. Kloka skallar i både Wilshere, Arteta och Cazorla lät, tillsammans med övriga spelare, inte hemmalaget få det momentum de önskade, utan rullade bara runt precis så långsamt som behövdes. Sedan gjorde Cazorla det han gör så bra, han slog ett fint instick till Walcott som, med sitt 5-2 mål, helt stängde matchen. Dessförinnan hade Ramsey, genom sitt inträde i 74:e, introducerat bakåtpassningen på The Madejski Stadium, men inte ens det kunde sänka oss i denna match.

Stort plus till vårt höjda tempo, ettriga försvarsspel över hela planen och till Wenger som lät Podolski spela en hel match. Stort minus till Readings ompa-ompa-orkester som visade att saker och ting inte är underhållande bara för att de är amerikaniserade samt att trumma inte blir kul bara för att den får sällskap. Mina betyg är som följer:

Szczesny: 2/5. Lugn och fin i luftspelet när han plockade ner ett antal inlägg och hörnor utan problem. Borde dock ha tagit, i varje fall, 2-4-målet, men var annars klart godkänd utan några möjligheter att få sockra sitt spel med TV-räddningar eller annat.

Sagna: 2/5. Bra i offensiven men slarvig i försvarsspelet. Lät sig rundas ett antal gånger i första halvlek och ställde Mertesacker ensam och utelämnad när han fuskade i positionsspelet. Bättre hemjobb i andra, och slog mycket mer välriktade inlägg, som droppade ned på rätt ställe, än de bananare vi sett honom tjonga till senaste tiden.

BFG: 2,5/5. Kom lite på mellis ett par gånger i första halvlek och var dessutom lite passiv på Readings andra mål. Men var förutom detta, som vanligt, välplacerad och brytsäker. Bjöd oss på en synnerligen rolig syn när han, efter en hörna i andra halvlek, insåg att han hamnat som någon form av nr 10, förväntades slå smörpass framåt men mest såg förvirrad ut. Han löste det genom att rulla ut bollen till Sagna istället innan han, med långa kliv, älgade hemåt.

Vermaelen: 3/5. Lika fel som han var mot Bradford, lika rätt var han idag. Höll på att ställa till det för oss, genom att låta sig smått rundas ett par gånger i matchens inledning, men gav oss också de där klassiska rensningarna och utfläkta benen just framför motståndarnas mottagare. Även han stod och drömde vid 2-4-målet, men gjorde annars mycket bra i denna match.

Gibbs: 4/5. Som en yttre länk i dödens triangel var han ständigt livsfarlig för Readingförsvararna och var tämligen lysande, främst i första halvlek. Mattades något i andra, vilket dock inte förtar hans totalt sett, både offensivt och defensivt, oerhört starka insats. Stod för indirekt målpass till Readings först mål, men hade då redan passat till två arsenalmål.

Arteta: 2,5/5. Slog en del svepande långpassningar, men var annars ganska anonym med bollen. Spelade enklaste alternativet nästan jämt och jag önskar mer utmaning i form av rakare och svårare passningsspel från hans sida. Jobbar dock stort i det tysta.

Wilshere: 4,5/5. Fick sjukt mycket stryk men låg också bakom, i princip, allt. Gjorde bolltransporten till ren poesi och gav begreppet box-to-box en helt ny innebörd med sitt ständigt lika delar välavvägda smörpassande som nästan brutalt uppoffrande spel.

Cazorla: 5/5. Just när man trodde att den engelska vintern skulle bli svår för vår import från spanska solkusten, så slog han till. Inte bara med ett fantastiskt hattrick, utan nästan än mer med sitt smått magiska passningsspel och ihoplinkande med övriga. Hela tiden en mottaglig för boll, hela tiden med huvudet upp och hela tiden med näsan riktad mot motståndarmålet.

En kreativ mittfältsspets när den är som mest framträdande, tydlig och avgörande. Stort plus för det pillimariska snattandet av matchbollen, efter matchens slut. Nikesovsäcken såg precis likadan ut, även när den plötsligt innehöll en matchboll i storlek 5. A fashion statment värt att vänta på.

AOC: 3,5/5. Allt annat än Bradfordsömnig utan pigg i både ben och huvud från start till bytet i 74:e. Sökte centrala ytor, tog avslut och hade också en synnerligen spännande nickchans. Bjöd på ett antal aviga trixfinter som yrde till det för Readingförsvaret och var, överlag, på bra humör igår.

Walcott: 4/5. Som jag nämnde inledningsvis, så vilade ett tungt ok av bevisbörda över den snart inte längre så späde Theo. Och ja, han levde faktiskt upp till snacket om den centrala anfallspositionens lämplighet för honom, och vice versa. Missade förvisso ett gyllene friläge i 21:e minuten, men fick till slut göra sista målet och var också inblandad i mycket bollkontakter hela matchen igenom. Kändes inte alls så malplacerad som han, i perioder, gjort på kanten, utan fungerade lite Target Player Light i sitt touch and go-spel. –Se nu till att skriv på det där kontraktet, Theo. Så lovar jag att skriva snällt, då och då.

Podolski: 4,5/5. För att vara en ytter som egentligen inte är någon vidare ytter, var han igår makalöst bra. Var trots sin digra lekamen startsnabb, ständigt i rörelse och nästan klinisk i sin bollhantering. Linkade upp bra med Cazorla och Gibbs men lät även andra ta del av hans bollspel. Ett grymt 1-0-mål och två assisterande målpassningar måste nog anses vara hyfsat facit för kvällen.

Wenger: 4/5. Kröp till korset och spelade Walcott framför Gervinho (hrrmm) som central anfallare. Lät Podolski spela hela matchen, vilket värmde hemma i TV-soffan. Helt rätt laguttagning och bra byten, med ett litet minimalistiskt minus för att vi inte fick se Rosicky denna kväll. Hade till denna match lyckats få igång farten i laget och de respektive smådelarna i det, varför vi slapp gåfotbollens sederande nedslagenhet till förmån för ett mer direkt spel och en bolltransport framåt i banan.

D&M: 4/5. Började dagen genom att mota Olle i grind och obstruera sonens försök att sätta upp en Rooneyplansch på rummet. Då han refererade till att hans bästis är manu och till att det inte fanns några planscher på Arsenalspelare i hans fotbollstidning, svarade husets herre genom att, på arbetstid, både leta upp görfräcka bilder på hans favoritspelare, Wilshere och Szczesny, samt skriva ut dem på flådigt fotopapper. Vidare fick jag fru D&M att sitta med i soffan under första halvlek och toppade insatsen genom att unna mig en klassisk måndagsgrogg i halvtidsvilan.

Corben: 5/5. Visade sig igår vara den mentala coach som klubben så desperat skrikigt efter. Visade fingertoppskänsla, i princip, ända från föregående torsdag fram till avsparken i går kväll och lyfte slaknande spelare till nya, och för många oanade, höjder. Men inte för Corben, inte. Han visste.

Nu tackar jag för mig för idag. Kul att få skriva om något annat än magsyra, jämmerdalen och gnällbälten. Tandagnisslandet lägges på standbyhögen tillsammans med gåfotbollens stinkande andedräkt och jag skall släntra ut i fikarummet och förgylla arbetskamraters vardag med min skinande och spirande närvaro. Grattis till dem.