The Headmasters Ritual: Tillbaka till ruta ett

Nu, under den nya hemsidans introduktionsskede, under den tid då sidans helhetspaket väntar på att sätta sig på riktigt, har jag känt en viss ambivalens. Jag satsade på en spelsystemsanalys, vilken jag fortfarande är ganska nöjd med, och lät den analysen vara föregående veckas enda text fram till lördagskvällens THR som, utifrån en kacki fulstreams visande av vår match mot Norwich, rundade av min första vecka som bloggare på Nya Arsenal.se.

I måndags funderade jag på att skriva lite kring vad som håller på att hända i våra konkurrenter manu(td) och var dessutom oerhört sugen på att ge mig in i debatten kring hur barcelonaspelarna anser att spanska ligans domare egentligen borde skydda deras kamrat Neymar da Silva Santos bättre. Neymar som, här främst enligt Pedro, får ta emot elakt mycket smällar, aldrig får några frisparkar med sig och inte på något sätt själv bidrar till domarnas eventuella förfördelning, men jag lät bli.  Och jag lät även gårdagens match förbli icke uppsnackad i D&M-sammanhang.  

Men en THR vill jag ju ändå inte gå till historien för att ha nekat er, så därför har jag nu snickrat ihop en riktigt mustig en. Arsenal tog igår kväll emot Dortmund i Champions Leagues gruppspels tredje omgång. Vi visste att Walcotts comeback hade blivit uppskjuten, Podolskis likaså och vi viste att Flamini, efter sin fantastiska satsning under lördagsmatchen mot Norwich, även han skulle vara frånvarande. Inför matchen hade jag i tankarna den oreda som uppstod efter Flaminis byte i lördags, där Norwich fick på tok för mycket tid på sig och där vårt centrala mittfält inte bara föll ned i knäet på backlinjen, utan också var tämligen oförmögna att stoppa East Anglialagets anfallsspel, på samma sätt som när Flamini var kvar på planen. Och jag bar, in i matchen, med mig frågan om hur den centrala mittfältsdynamon skulle fungera utan Flamini, när den nu bestod i Arteta och Ramsey.

Och så svidande ironiskt matchen kom att utveckla sig och sluta. Så bittert sårande tillställningen kom att bli. För Arsenal och för dynamon Arteta-Ramsey. För Ramsey var ojämnare än på länge, han gjorde mycket bra men chansade mer och missade mer. Arteta, å sin sida, var bättre än på länge, tryggare och mer tacklingsbenägen än på länge. Och ändå kom det, på många sätt, att handla om just dessa två. För vid Dortmunds 1-0-mål så var det just Arteta som, trots den högst troliga kännedomen om Dortmunds omtalade höga press, slog en kort högriskpassning till just Ramsey som, bara metrar framför eget straffområde, försökte dribbla och blev av med bollen varefter sommarlovsföljetongen Mkhitaryan fick öppen gata och givet mål.

Och vid det matchavgörande 2-1-målet kom Gibbs lite på mellanhand, varefter ett inlägg i lugn och ro fick måttas över den tillbakajoggande Arteta och rakt ned i den yta som, förvisso Sagna men också, framför allt Ramsey var satt att ansvara för. Och då var vår, på senare tid så framstående, walesare långt, långt därifrån. Utan det självklart defensiva valet som Flamini högst troligast hade tagit, utan den stenhårda löpning för att stoppa kontringen och utan det fokus på en av de mest primära uppgifterna de tillsammans är satt att ansvara för. Och då fick Lewandowski all yta, tid och möjlighet i världen att göra det han är satt att göra, mål för Dortmund.

Så idag är det f-n i mig bittert värre. Vi gick in i matchen med högt huvud och lämnade den rejält krökta. Vi mötte ett oerhört bra lag med stenhård press och fantastiskt omställningsspel och vi gjorde det faktiskt riktigt bra. Vi kom, i och med Girouds underbara kvittering, tillbaka in i matchen och tog sedan över den helt. Och mitt i all denna fantastiska Arsenalpress, så kom denna omställning, denna urkramning och denna matchavgörande sekvens. När de gjorde vad de är bäst på och då vi inte orkade stå emot. Vi var jättebra, men kunde ändå inte vinna. Inte ens ta den poäng, som trots hemmaplan, hade känts som en halv seger. Nu blev det förlust och en mycket, mycket tung sådan. Hade Cazorlas ribbträff i 69:e varit bara centimetrar lägre och något mer ill vänster så, f-sen också… Mina betyg är som följer:

Szczesny: 2,5/5. Kunde ingenting göra på 1-0-målet och hade mestadels tämligen harmlösa långskott att hantera i första halvlek. Gjorde ett par räddningar och fina ingripande men var, enligt mig, på tok för het och för flaxig vid deras segermål. Borde ha kunnat göra bättre än att bara kasta sig ut och göra sig stor, där han blev ett enkelt byte för hans erfarne landsman. Borde ha rört sig i sidled och litat på sin förmåga att faktiskt rädda skottet, inte bara, på vinst och förlust, hoppas på att hamna i vägen.

Sagna: 2/5. Stod upp fint defensivt under matchens första halva och var också väldigt aktiv offensivt matchen igenom. Slog även inlägget som assisterade Girouds kvitteringsmål. Men slog också ett stort antal smått värdelösa inlägg och var stundtals tämligen slarvig i sin bollhantering. Och var någon stans var han vid 2-1-målet?

Mertesacker: 3/5. En minröjare av stora mått, var stabil och lugn, stod rätt och var i vägen. Minus för positionsspelet vid deras 2-1-mål, men var annars bra matchen igenom. Fick onödigt mycket boll, men skötte detta helt okej.

Koscielny: 4/5. Var stenhård både mot motståndare och mot sig själv, matchen igenom. Många fina brytningar och uppstick, men var också otroligt följsam i sitt markeringsspel. Alltid i vägen och alltid på rätt ställe. En mycket bra match av den ofta lite ojämne fransmannen.

Gibbs: 3/5. Läste spelet fantastiskt bra när han, gång på gång, bara råkade hamna i vägen för Dortmundspelarnas passningar. Underbar brytning i 47:e minuten och ett överlag väldigt bra spel, både offensivt och defensivt. Kom dock helt på mellanhand när han, med universums pingislunga, inte hängde med i omställningen som föranledde 2-1-målet och blev då någon sorts symbol för den moderna ytterbackens dilemma. För han hängde inte med, han hade inte någon kraft kvar att försvara och han startade sin hemlöpning från en oerhört långt framskjuten position.

Arteta: 3,5/5. Som ni läste i ingressen så tycker jag Arteta gjorde en väldigt bra match. Han spelade enkelt, sökte motståndarkropp och tacklades mer än han brukar göra. Han var följsam, brytningssäker och löpvillig för lagets bästa. Ändå fick han se det avgörande inlägget flyga över honom och skottet passera honom på säkert avstånd. Och ändå var det han som, vid 1-0-målet, slog en löjligt onödig kortpassning, bara metrar framför eget straffområde till den senare dribblande Ramsey, när han istället bara skulle ha spelat säkert.

Ramsey: 2,5/5. Spelade mer på chans än vi vant oss att se honom göra och missade, fullt logiskt, också mer än han brukar. Spelade på oerhört små marginaler och var också den som förlorade bollen, mitt i en dribbling i banans mitt bara metrar framför eget straffområde, vilket gav tyskarna 1-0. Gav intryck av att ta ett större ansvar, när han pekade och styrde medspelarnas positioner, men det var också han som lyste totalt med sin frånvaro när Lewandowski avgjorde matchen. Går den moderne ytterbacken upp, så måste en CM vara vaksam om luckan som uppstår. Det var inte Ramsey. Och frågan är om inte Ramsey, trots Artetas fina arbete, hämmade av att inte ha den smutsjobbande och ständigt upptäckande Flamini bakom sig?

Özil: 2,5/5. Togs stenhårt av gästerna och drog således med sig mycket uppmärksamhet från medspelarna. Fick heller, med några få undantag, inte mycket uträttat. Vaknade till ordentligt när han, efter Cazorlas inträde, flyttades ut på högerkanten där han fick både tid och yta han dittills saknat. Slog den fantastiska passningen till Cazorla, när denne sköt i ribban i 69:e.

Rosicky: 3/5. Jobbade hårt matchen igenom, drev upp tempot och tog upprivande löpningar. Ett antal fina vändningar, knirkiga finter och positiva passningssekvenser. Bra skott i mitten av första halvlek, som tyvärr räddades (av Hummels?) på mållinjen. Blev oerhört mycket mer involverad i spelet när han fick spela centralt än som vänsterytter.

Giroud: 4/5. Stred oerhört hårt i princip jämt. Gjorde sig nyttig och användbar för sina medspelare, genom att dels vara i ständig rörelse men också faktiskt få ut någonting av nästan varje bollkontakt. Ett underbart mål som på något sätt symboliserar Giroud där han är just nu. Inte alltid den mest flärdfulle, men stridande, kämpande och alltid med lagets bästa i förgrunden.

Wilshere: 2,5/5. Hade några fina bolltrillningsinstick i första halvlek, löpte fint i djupled men slarvade också bort på tok för många passningar och bollar. Fick rejält ont i 29:e minuten, och nådde därefter inte alls upp till sin fina högstanivå. Satt sedan på bänken med gigantiskt ispaket, vilket kan vara en förklaring till både det tidiga bytet och den något haltande insatsen.

Cazorla: 3,5/5. Bytte, i 58:e, av Wilshere och blev en enorm injektion för Arsenals anfallsspel. Väldigt rörlig, alltid spelbar och med ett passningsspel som lovade väldigt gott inför framtida link-ups. Ljuvlig crossboll till Özil i 60:e och så ribbskottet i 69:e. Detta ribbskott, bara millimetrar ifrån att ha givit oss en helt annan onsdag än den vi har. Och ett helt annat läge i tabellen.

Wenger: 3/5. En smart rokad när Cazorla sattes in till vänster, samtidigt som Özil fick högerflanken och Rosicky det centrala mittfältets spetsplats. Gamblade rejält när han lät laget löpa fritt för segern och som så många gånger förr, så hoppade den cyniska verkligheten upp och bet Wengerball i baken. Friskt vågat…

D&M: 2/5. Tog en enormt stor risk när jag valde att, som det heter, sova med fienden i form av att testa det gamla klassiska studenttidsvinet Casillero del Diablos (nya?) Pinot Noir att ha till mina knäckemackor med arbogapastej. Här kan vi säga att matchens första kris uppstod, när dessa smaker, som det också tydligen heter, inte alls gifte sig. Nej, krocken blev högst oskön och Caillero del Diablos Pinot Noir var mer samstämmig med matchens avrundning än dess lovande mittperiod. Antagligen precis som jag.

Nej, denna match gör enormt ont att behöva hantera. Vi mötte ett av Europas fyra-fem bästa lag och vi gjorde det väldigt bra. Men vi lät oss detta till trots bli utmanövrerade och vi lät oss bli besegrade. Var detta ett tecken på att vi, eftersom vi spelade i princip jämt med dem, är på väg åt rätt håll? Eller på att Wengerball förvisso fortfarande är vackert men inte längre kan ge oss några segrar i dagens, moderna, toppfotboll? Är vi på rätt väg eller var detta ett steg tillbaka? För mig känns det på många sätt som vi nu är tillbaka på ruta ett. Rutan där vi egentligen faktiskt inte riktigt vet var vi står. Där vi antog säsongens hittills svåraste utmaning, men förlorade.

Där vi förvisso ligger på samma poäng som Napoli och Dortmund, men står inför två infernaliskt svåra bortamatcher, där vi bara måste plocka minst 2 och helst 4 poäng för att möjliggöra avancemang. Där vi leder ligan men nu skall börja möta motstånd som faktiskt är svåra att möta, som faktiskt är våra egentlige konkurrenter. Och som har ett anfallsspel som kan utsätta vårt, hittills så hyllade, kollektiva försvarsspel som, om sanningen skall fram, egentligen inte riktigt har sats på så stora prov fram tills igår kväll. Då vi spelade oerhört bra, men ändå förlorade.