Medlemmar: 8701 st.
Visa menyn

Should I Stay Or Should I Go?

Davidsson och Mannen
ons 11 apr 2018 kl 08:46

Jag är en kille som växte upp med hårdrocken. Jag växte upp med en hårdrock som var djupt rotad i den så kallade NWOBHM:an, The New Wave of Brittish Heavy Metal, där första vågen brittisk hårdrock såsom Black Sabbath, Deep Purple och till viss del Judas Priest och Saxon, följdes av det nya, det unga och det fräscha. I denna våg av ny brittisk hårdrock blev, är och förblir Iron Maiden mitt band. Mitt band som jag då älskade, mitt band som jag alltid kommer att leva med och mitt band som jag aldrig kommer att växa ifrån. Eftersom Maidens bassist och tillika oemotsagde ledare Steve Harris inte bara var väldens bästa basist eller skrev världens bästa låtar utan även blev någon form av tonårstidens ledsagare, var hans ord min lag. Och då han aldrig missade chansen att med tydlighet särskilja Maidens Heavy Metal från punken, höll även jag mig något reserverad till den så kallade punkrocken i unga och många år.

Nu är jag äldre och inte bara tröttare, inte bara mer rundare i konturerna och mer tunnhårig än jag var i min pudelfriserade tonårstid, utan faktiskt även aningen klokare. Jag vet att ju mer jag lär mig, desto mer inser jag hur lite jag kan och hur lite gamla sanningar faktiskt stämmer i all möjlig framtid. Så när forne punkrockaren Mike Jones sjunger om hans undran över om han skall stanna kvar eller lämna, sin hjärtevän(?) så kan jag, även om just den låten inte är någon av mina absoluta Clashfavoriter, inte annat än känna igen mig. Jag känner igen mig som den undrande förstaperson i relation till andraperson singular, som en någon reverserad tredjepersonsform av den utfrågade personen, där jag ställer frågan om hen borde stanna eller gå men även i ett metaperspektiv några våningar över detta drama som utspelar sig där TV-soffa möter den moderna fotbollen.

Jag har alltid varit säker, alltid vetat och alltid sett det som en självklarhet. Jag har, ända sedan mitt popmusicerande lades på hyllan och återgav mig en massa tillgänglig tid att spendera i soffa eller på pub, i princip alltid haft samma fokus. Men jag vet faktiskt inte längre. Och han vet inte längre. Det enda jag vet är at han inte längre vet. Det är inte så att förtrollningen plötsligt brutits, att det gick över en natt eller från en dag till en annan. Nej, jag insåg detta för ganska länge sedan och du som genom åren följt den här bloggen har fått dig ett antal exempel till livs. Sanningen övergick till tvivel, kärleken till vänskap och omtanke som sedan allt mer blev till ilska. I en gråbeige, stinkande oreda av lögner, brutna löften och rena svek. Nu är jag inte längre arg eller ilsken, jag söker inte längre kamp eller någon form av personlig upprättelse. Jag är bara resignerad. Resignerad, uppgiven och trött.

Jag tittar på alla matcher som vi spelar, men jag varken jublar över gjorda mål eller deppar nämnvärt över insläppta. Jag suckar lite tyngre, tar upp telefonen och låter koncentrationen springa iväg åt annat håll. För visst bryr jag mig fortfarande men ändå inte riktigt. Visst sitter jag alltid där, men jag kan inte på något sätt uppbringa den energi som jag brukade, är inte i närheten av samma engagemang och inte på långa vägar på den känslomässiga bergochdalbana som jag ständigt brukade vara sista vagnen i. Så skall jag då vara kvar, eller skall jag faktiskt resa mig och gå? Och vem är jag, utifrån min upplevelse? Är jag bara en hjärtlös medgångssupporter utan varken ryggrad, moral eller lojalitet? Och vad har jag att vänta mig? Om jag lämnar kommer det att bli jobbigt? Och om jag stannar, blir det ännu värre? Hur mycket retsamhet, brutna löften och lögner står jag egentligen ut med? Hur mycket kan jag böjas innan jag för alltid faktiskt går sönder? Och hur mycket vågar jag tro på ett ljus om nästa dag alltid visat sig bli mörker?

“Darling you got to let me know. Should I stay or should I go? If you say that you are mine, I'll be here 'til the end of time. So you got to let me know, should I stay or should I go? It's always tease, tease, tease. You're happy when I'm on my knees. One day it's fine and next it's black. So if you want me off your back. Well, come on and let me know, should I stay or should I go? Should I stay or should I go now? Should I stay or should I go now? If I go, there will be trouble, and if I stay it will be double. So come on and let me know: Should I stay or should I go? This indecision's bugging me. If you don't want me, set me free. Exactly whom I'm supposed to be, don't you know which clothes even fit me? Come on and let me know. Should I cool it or should I blow?”

Och om jag vänder mig om, byter fokus och låter ”you” bli till ”han”, vad vill jag då, skall han få stanna eller skall han tvingas gå? Om vi mot förmodan inte bara vinner över CSKA utan går hela vägen till finalvinst, vi får en trofé och återtar vår plats i den europeiska fotbollens finrum, kan jag då tänka mig att omvärdera min åsikt och identifiera mig med faktumet att han stannar kvar sitt sista kontraktsår? Eller snarare: Vill jag att vi skall besegras i Europa League-semi eller final, vilket borde garantera managerbyte i sommar eller skall jag hoppas på cupseger även om detta innebär ännu ett år av truppkaos, avsaknad av något så basalt som en adekvat spelidé och styrning av en man som uppenbarligen inte har någon som helst koll på vad som krävs för att utmana om ligaseger? En natts euforisk glädje mot ännu en säsong av att se min klubb bli sämre och sämre för var dag som går? Orkar jag spela med i denna tragiska charad ännu en säsong? Uppleva ännu ett bortkastat år? Ännu mer apati?

Kan jag förmå mig att investera känslor i ännu ett transferfönster och i ännu en säsong med ett Arsenal som ännu ett år styrs av Arsène Wenger? Vågar jag utsätta mig för än fler självförhärligande och plattitydstaplande presskonferenser, för än fler bortkastade spelarresurser och för ännu en strid ström av ständigt huvudlösa managerbeslut, vilka endast verkar vila på slump, på nyckfullhet och på den grandiosa självupptagenhetens urfader? Kommer jag kunna stå ut med att leva tätt, tätt ihop med en förening som accepterar att bli sexa i en liga bestående av sex lag och som gladeligen sväljer den eviga råttan-i-pizzan-sägnen om att Wenger minsann är kvar i klubben på grund av sin enorma kärlek till den? Och inte på grund av att han cashar in miljontals pund och är en av väldens högst avlönade managers, att han har blivit given över tjugo år av ett egos totala makt och av att han med största sannolikhet håller klubben som sköld och skydd mot dödsångesten i att inte längre ha ett jobb att gå till, inte längre ha en självklar position att se ner från och inte längre ha ett …ett liv?

Kan jag verkligen sitta och hoppas på Europa Leagueseger med ännu ett år av uppblåst wengersk förljugenhet och klubbförfall i vågskålen? Eller skall jag istället hoppas på att förlusten äntligen driver honom ur klubben, slår upp fönster för vädring och äntligen fyller vår klubb med liv? Är det verkligen jag att frossa mig i så mörka frågeställningar som dessa? Kan jag verkligen hoppas att mitt hjärtas lag förlorar en natt för att kunna vinna en morgondag? Och vem är jag när jag låter mig tas gisslan i detta osköna drama, om jag låter min övertygelse bli ett argument i en aldrig sinande paradox? Vad skall jag hoppas på, att Wenger förlorar sig bort från klubben eller segrar sig kvar till ännu ett år? Och hur i h-vette skall jag kunna förhålla mig till detta? Skall jag försöka lugna ned mig eller skall jag låta mig explodera? Jag känner inte längre igen den person som jag, med klubben The Arsenal, har blivit.  Skall jag stanna ännu en säsong eller är det slutligen dags för mig att faktiskt resa mig ur soffan och ...gå?

Kommentarer

Bild för Jonas Eriksson

Fanstastisk bra skrivet. Och du har en jävla förmåga att träffa rätt in i själen. Varenda text rad, varenda ord är som att dom är tagna från mitt innersta inre. Det är presic nu som jag börjat fatta att jag håller på att tappa bort min själv i denna klubb. Och den största anledningen till det är alla LÖGNER och SVEK. Tragiskt på ett vis, men kanske är det dax att släppa taget och kolla om Arsenal kommer tillbaks till hjärtat eller om det sakta sakta bara dör. Skrämmande tanke men kanske ett måste?

 

 

Bild för Björn Lindström

bara att hålla med. Men jag tror inte vi behöver ”oroa” oss för ngn buckla i EL. Skulle detta laget ens vara nära Atletico Madrid? 

Bild för Davidsson och Mannen

Jonas E//Stort tack för detta oerhört värmande beröm. Jag gillar att skriva (när jag väl hinner) och är oerhört glad då jag lyckas slå ann någonting även hos någon av er, eventuella, läsare. :-) Och ja, där står många av oss, skall vi stanna, hålla oss kvar och hoppas? Eller skall vi till slut låta oss släppa taget, resa oss och gå? Och om vi väljer det sistnämnda, vem/vilka är vi då?

Björn L// Arsenal vs Atletico... Jag tror så här: Möter vi dem i en semis dubbelmöte har vi, i princip, ingen chans, men möter vi dem i en final, där de slåss för en pokal och vi för en pokal+CL-spel (som de redan säkrat) nästa år, så tror jag att vi kan ha en chans. Och det är ju det en egentligen alltid vill, att vi skall göra det omöjliga, vinna och skriva in oss i historien. Men nu. Ja, ibland vet jag inte.

Bild för Ulf Dejehed

Spot on Mannen, har själv börjat fundera på en time-out om Wenger fullföljer sitt kontrakt. Vill inte lägga den tid det tar, att följa Arsenal, om man inte bryr sig hur det går. Det är som du skriver man ser matcherna bara för att man skall se dem.

Bild för Davidsson och Mannen

Ulf D// Tack, gott om jag lyckades ringa in känslan. Men så oerhört deppigt att bära den. För förr i världen var ju Arsenalmatchen/-erna veckans höjdpunkter. Jag minns pirret inför, när sociala medier eller Arsenal Swedens forum började bubbla några dagar innan och där uppsnacket var så lustfyllt, så engagerande och så ...självklart. Gårdagens matchtråd har hittills 42 inlägg på 2 sidor.

42 inlägg på 2 sidor, FÖR EN LIGAMATCH!!! Helt otroligt. Men på samma gång lika symptomatiskt. För det är där många av oss står, vi tittar förvisso på matcherna, men för varje match som går så dör vi en smula. Eller i varje fall dör vår relation till klubben en smula för varje match som spelas, för varje patetisk presskonferens, till bredden fylld med bortförklaringar och självupptagenhet, som Wenger gör och för varje trappsteg vi halkar ned från toppen. Där vi hör hemma och egentligen borde vara. Så visst, en säsong till med Wenger och jag vet inte vad jag gör. Vad jag gör av de 90 respektive 180 minuterna av tid.

Bild för Woody

Kan till stor del hålla med. Wenger borde ha lämnat sommaren 17. Jag minns för mer än 20 år sedan då jag faktiskt tyckte ishockey var kul. Idag är den sporten av olika anledningar totalt borta. Finns det något mer överreklamerat än NHL-proffs. Har inte sett en VM match på hur länge som helst. För mycket pengar och business. Visst, Arsenal hänger inte med i utvecklingen, men vilken utveckling ? Är det så imponerande och kul med skenande spelarpriser och löner ? Ska man imponeras av lagbyggen som Mansour och Roman ? Är man en bakåtsträvare som rapar avmätt över den utvecklingen ? Finns fler exempel. Det märks att supportandet av Arsenal ligger vilande på många fronter. Vad som är surt i kråksången är att Wenger som faktiskt nådde stora framgånger under sundare tider svärtar ner sig som han gör, han lär fortsätta till 2019. Jag minns att jag som ung tonåring tröttnade på Arsenal typ 74-76. Sedan tände det till igen med egna produkter av klass i kombination med skarpa värvningar. Dit vill man igen eller ska ska klubben köpas upp av Joakim von Anka eller SkaraBert ?. Min mättnad hänger ihop med utvecklingen i stort inte enbart Arsenals prestationer. För övrigt är jag en av få som håller Clash andra Give em enough rope som deras största stund. Rock on !

Bild för Vicious

Som jag sa till en polare häromdan. Det är inte förlusterna i sig man är trött på. Tror ingen kräver att vi ska vinna varenda match och vara bäst. Men man vill ha något nytt. Man är trött på att förlora under Wenger. På det typiska sättet som vi alltid förlorar på under Wenger. Man vill vinna och förlora matcher och veta att vi inte gjorde det på det typiska sätt som vi vant oss vid under Wenger.  För personligen vet jag inget annat. Jag har aldrig upplevt något annat än att vinna och förlora matcher under Wenger. Det har med några få undantag alltid sett likadant ut.

#Championship

Bild för Davidsson och Mannen

Woody// SJälvklart är det inget kul med fuskbyggen som shitty, chelsy, psg eller för den delen de två nepotismlagen i Spanien. Hur tråkigt som helst och absolut inte dit vi skall sikta. Men det finns något däremellan. Det finns ett Licester som vann ligan utan några ekonomiska jättemuskler, det finns ett liverpool som går plus på transfers ändå är i CL-semi, det finns ett sp*rs som går igenom sitt stålbad med arenabyggande och samtidigt är enormt mer framgångsrika än vi. Ev. även ljusare framtid?

För mig skulle Wenger ha lämnat när vi vann FA-cupen 2014 och avslutade titeltorkan. Då hade han varit nere på botten, vänt uppåt och tagit klubben tillbaka. Där och då hade han genomfört sin mission, där och då skulle han lämnat och där och då skulle han kunnat dra sig tillbaka med endast goda minnen. Nu kommer han lämna med så mycket smuts, med så mycket bitterhet och med så mycket sur galla strömmande både ur honom och ur många av oss fantaster.

Vicious//Exakt. Det är inte förlusterna i sig, det är att förlora under Wenger som är problemet. Apatin, avslagenheten och uppgivenheten. Menlösheten, de flackande blickarna och insikten om att det kommer se ut precis så här så länge Wenger är kvar. Oförmågan att ändra, oförmågan att se och oförmågan att ifrågasätta det egna arbetet.

Att varje match genererar ett ökat avstånd mellan oss och klubben. Att klubben, för varje match som förloras, dras längre och längre inte bara från oss följare utan från dess egentliga hemvist, från vinnarkulturen. För varje match som går så tar Wenger klubben längre och längre in i medelmåttligheten, i kravlösheten och i de ryckta axlarnas rike. Vidrigt.

Bild för Sral

Håller med om att Wenger borde ha lämnat i somras, och hoppas verkligen på något nytt nu - även om det per automatik inte behöver betyda att det går bättre. Däremot när Woody pratar om NHL håller jag inte alls med! Där har klubbarna lönetak och måste bygga sina lag långsiktigt för att ha en chans att vinna Stanley Cup. Inte alls lika många divor som i fotbollen heller. Mitt favoritlag Toronto Maple Leafs är t ex inne på en mycket spännande resa mot att försöka vinna Stanley Cup, och det gör man genom att genomtänkt och långsiktigt bygga upp sitt lag, spel och framförallt mentaliteten. För i hockeyn finns det nog inget större loser-gäng än Toronto.

Bild för Brattis

Bra skrivet d&M. Du sätter verkligen orden rätt, känner precis likadant och värst av allt är att det inte lockar mig att gå till Friends och se matchen i augusti. Det finns troligen inget nytt runt detta lag då, men jag önskar att jag har fel. Inför matchen på Ullevi för några år sen var jag + resten av familjen uppspelta och taggade, men inte den här gången tyvärr.  Nu blir det Atletico i EL semi och jag bävar inför detta, får "Bayer-vibbar" att laget faller ihop totalt inför dessa dubbelmöten. Vi är inte bra nu. Hoppas, hoppas, hoppas på en ändring i sommar.

"Once a Gooner Allways a Gooner"

Bild för Woody

Jag håller också på Toronto. För övrigt står jag fast vid mina tankar kring hockey. Rock on !

Bild för Pelle

Du slapp gå då Wenger gick. :)

If it's too strong, then you're too weak!

Bild för B-G

Kanske det är dags för er båda att "steppa ner"? :)

Personligen är Arsenal "for life" 
Ser framemot varje match sedan 1996 då jag lämnade Stoke Newington efter 2 år boende där.
Oavsett manager. Kommer du på att du inte orkar längre när det blir tufft. Då är det nog dags att resa sig ur soffan och ...gå.

Twitter @grvdga

Bild för George Adams

❤ D&M

Bild för Sral

Kul det där med svengelskan ibland. När man säger steppa ner ser jag framför mig en showman med hög hatt och käpp som steppar ner för en sån där trappa som lyser upp för varje steppsteg som denne tar. Fred Astaire-stuket. :-D

Jag är som BG, Arsenal for life. Kommer inte älska Arsenal mindre bara för att det kommer en ny manager. Framtiden är oviss, men min lojalitet till klubben består oavsett vem som tränar den eller vilka spelare vi har.

Bild för Davidsson och Mannen

Sral 1// Jag är en stor vän av lönetakstanken. Den odlar ett behov av långsiktighet, av strategiskt tänkande och ett resurstänkande som hela världen borde ta efter. Till detta kommer även att varken sporter eller världen i stort mår bra av ett överkonsumerande vilket är effekten av oligarker, förtryckarstater och shejkers inflytande i exempelvis fotboll. Så även om jag är Blackhawk ser jag med nyfikenhet på ditt lags byggande. Snyggt.

Sral 2// Hela mitt skrivande här på Arsenal Sweden, i Kanonmagasinet eller i den gamla –egna- bloggen har ju vilat på att jag är just Arsenal for life. Att det är själva fundamentet i min relation till klubben och att det är just det som, många gånger, plågat mig. Hade jag inte varit det hade heller merparten av mina texter över huvud taget varit adekvata. Bilderna jag använt, exempelvis i denna text men även i många andra, är just sätt att förhålla sig till det faktum att jag en gång i tiden fastnade för ett då ganska litet lag från norra London. Med snygga tröjor, fräckt klubbmärke och lera upp till öronen. Ett elakt lag, ett lag som präglades av cynism och ett lag som inga andra tyckte om. Så nej, min lojalitet har aldrig varit något som varken jag eller de som är nära mig tvekat på. Gör du?

Brattis// Tack så mycket för de värmande orden. Och så härligt att du fick fel. Att det till matchen på Nya Råsunda kommer att finnas hur mycket nytt som helst. Ny tränare, nya idéer och nytt syre att andas. En lättnadens suck.

Pelle// Ja, du Pelle. I fredags hade jag möten hela förmiddagen och smet, efter en snabb lunch, in på muggen för en stunds kontemplation. Jag fiskade upp Twitter och förstod ingenting. Sedan skrållade jag vidare och vadade in i ett landskap i chock. Det var nästan ofattbart att det var över. En enorm glädje och lättnad. Över att vi skall byta tränare. Men även över att Wenger nu får lämna i tämligen positiv anda. Att förhoppningsvis kunna lämna, i varje fall relativ, on a high. Att lämna klubben som segrare, visst vore det grymt!

B-G// Jag antar att du försöker vara rolig och skämta och att du inte avser att vara otrevlig i din kommentar. Har jag förstått dig rätt? Du får gärna förklara dig för ditt inlägg andas antingen direkt aningslöshet, att du aldrig läst mina texter och varken förstått dess innebörd eller klubbens innebörd för mig och mitt liv. Eller bara dumhet. Så förklara gärna mer hur du tänker kring att jag borde ”steppa ner”. Tack på förhand.

George Adams// Tack!!! Värmer en frusen själ, något oerhört.

Bild för Sral

Oj, måste börja bakvänt. Näe, tvekar absolut inte på din lojalitet. Ville bara säga mina tankar, det var ingen pik emot dig. Alla vi som håller på Arsenal vet att det är förenat med såväl smärta som glädje.

Torontos lagbygge har ibland liknats vid Chicagos. Med en ganska stor skillnad - det finns ingen Seabrook, Keith eller ens Hjalmarsson att luta sig emot. Försvaret är inte helt klockrent. Men långsiktigheten är bra och det är en skön resa vi Leafs-fans har framför oss. Eller spännande kanske är mer passande.

Bild för Andreas Näsström

Don't go D&M :)

Jag längtar efter vad den här förändringen gör med oss fans och framförallt vad den innebär för klubben! Vi har stagnerat och backat, från högsta ledning, ledarna på sidan av planen, spelarna på den och bland oss på läktarna, vid tv-skärmar och på pubbar. Nu får vi något nytt att fasad över, något att tjusas och något att förvånas av. På gott och ont vet vi nu för första gången på länge inte vad som väntar. Nya känslor att känna, ntaya tankar att tänka och nya stenar att vända på i sitt supporterskap. Med det kan man tänka att det också kommer några nya infallsvinklar att skriva om? Ooh to be a gooner

Bild för B-G

D&M
Försöker varken vara rolig eller vara otrevlig. 
Jag försökte helt enkelt svara på din frågeställning.

Du kan inte känna energi för laget längre och du pratar om transferfönster som att det är något hemskt. Min personliga uppfattning är att dom senaste transferfönsterna har varit rätt fina med Arsenals mått mätt. Jag är tex sjukt taggad och fylld med energi över att se Laca och Auba komma in.

Nu vet jag att det redan är klart att Wenger går, men jag tycker din text var lite väl svart och vit. 
Segra sig till ett ännu ett år eller förlorar sig bort?
Nu och när du skrev texten så har vi ju chansen att både ta hem EL och byta tränare.
It aint over till the fat lady sings. 

Det är Arsenal jag älskar och världens sämsta eller bästa manager skulle inte ändra på det.
Jag har läst dina bloggar och har anat en viss bitterhet och uppgivenhet sista säsongerna.
Därav min tanke kring att du kanske ska "steppa ner"
Jag menade förstås från bloggandet och inte från ditt liv som Arsenalsupporter. 
Du frågade ju trots allt om du faktiskt skulle resa dig och gå?

Hoppas det vart klarare.

Twitter @grvdga

Bild för Davidsson och Mannen

Sral// 1: Jag imponeras av Torontos byggande för, som du är inne på, så sker det inte med dagens –utan morgondagens stjärnor vilket är oerhört tilltalande. Och som så ofta med ungdomssatsningar så är kanske inte stabiliteten som är signumet. Men lovande, verkligen.

2: Gällande eventuellt pikande vs lojalitet, så är jag glad att vi fick reda ut det. I dessa tider av polemik och retoriskt svartvita raster är det oerhört lättande när samtalet kan ske utan nedgrävande i skyttegravar. Skönt att kunna undvika detta. Tack, Sral.

Andreas N// Tack för feedbacken och berömmet (jag snyltar mig till), jag lovar. Jag tänker inte gå. Texten var ett filosofiskt recyklande av en låt med en spännande frågeställning. Vidare känner jag helt igen mig i ditt andra stycke. Vi vet ingenting, det är ovisst på ett sätt vi knappt minns och alla eventualiteter står för dörren. Men så befriande denna ovisshet känns. Så mycket mer syre våra lungor fylls av och så mycket damm vi nu kan skaka av oss, resa oss och nyfiket gå in i framtiden utan. Och som du är inne på, en fans-skara som kan enas. Det vore drömmen.

B-G// Hm… som jag nämnde ovan var min text ett återanvändande av ett anslag som mer vilade i ett filosofiskt resonemang, mer än bildligt. Jag skriver också i texten kring mitt tvivlande över vem jag/vi är om jag reser mig och lämnar, eller steppar ner. Medgångssupporter kontra år av lidande under en regim som bara stått för förfall och leda. Så något bokstavligt nedsteppande eller lämnande är, var och har heller aldrig varit, aktuellt. Och visst var den svart och vitt, absolut. Men den var, som mycket av det jag skriver, ett känslogrundat filosoferande, en diskussion mellan mig och mig själv, snarare än ett faktiskt planerande.

Men med det sagt. Texten skrevs när Wenger fortfarande var kvar som maneger för klubben inför säsongen 18/19, så är tack och lov inte fallet. Jag har läst vad du skrivit i forumet och tyckt mig skönja ett inte helt subtilt utpekande av icke-Wengerister som medgångssupportrar eller annat. Och det är just sådant jag har svårt för, när raljans över andras upplevelser blir en dom över personerna. Och det undrade jag om du avsåg i din, kommenterade, kommentar. Nu svarar du mindre syrligt, än jag först tolkade in, varför jag är helt fine med detta. Vi ser, om jag förstått det hela rätt, tämligen olika på Wenger och framför allt hans sista 10 år i klubben. Nu är min förhoppning, som jag nämnt tidigare, att Arsenalfansen skall enas bakom Wenger i dennes sista strid, men framför allt bakom den nya regim som bitvis har tillträtt och som fullbordas när den nye managern kommer till oss.

Bild för Sral

DM, jag är själv otroligt trött på polemiken och pikandet kring Arsenal, så är inte ute efter att starta något skyttegravskrig på något sätt. Snarare så att dina texter väcker tankar, att jag tänker på hur jag själv känner kring Arsenal just nu. Alltså större tankar än att bara ifrågasätta dig på något sätt. Det jag själv tycker är jobbigt med att hålla på Arsenal just är den här j-la splittringen vi har bland fansen. Ska vi ta Wenger som ett exempel borde det gå att vara för eller emot honom utan att gå till personangrepp eller ifrågasätta honom eller andra fans. Vi har alla en sak gemensamt, Wenger också, att vi älskar Arsenal. Det borde räcka långt, men just nu känns det inte så.

Bild för Davidsson och Mannen

Sral//Ja, just att Arsenalfansen skall lämna sina gravar och ...enas, är något jag längtar efter. Att vi skall spela under en manager som, okej alla kanske inte älskar, men som inte delar fansskaran. Dessa smått fanatiska, ideologiska och religiösa undertoner som präglat oss de senare åren har liksom tagit bort det egentliga fokuset från klubbens prestationer till en persons. Att managern på något smått sekteristiskt sätt blivit viktigare än laget/klubben. För eller emot. Svart eller vitt. 

Så ja, jag ser fram emot detta som du är inne på. Att vi har en sak gemensamt, vår kärlek till Arsenal. Och att inget kommer ivägen för den. 

Bild för Sral

Grejen är att det inte är säkert att det blir så mycket annorlunda under en ny manager? Jag är förbluffad över att man inte kan se skillnaden på att man inte tycker Wenger är rätt manager för Arsenal längre och att man måste gå på personangrepp, önska att han får cancer, kalla honom senil eller diktator och så vidare. Det ryktas lite om att Gazidis och grabbarna vill hitta en manager som enar fansen, men det är liksom fel väg att gå på något sätt. Anställ den bästa tänkbara, för vi fans har en hel del ansvar i att det blivit så splittrat.

Bild för Dag Torgersen