Medlemmar: 6116 st.
Visa menyn

Du gillar väl fotboll?

Davidsson och Mannen
ons 13 sep 2023 kl 16:01

För ett antal år sedan, långt före streamingfunktioner som Spotify satte musikkonsumtionen i en annan kontext, bodde jag i den göteborgska stadsdelen Haga. Mysiga om än vansinnigt lyhörda landshövdingehus, en oändlig mängd caféer med überstora bakverk som specialitet och svindyra inrednings- eller barnklädesbutiker i förstadiet till det hipstriga, slog ann tonen för det pittoreska på gränsen till fryntliga. Och där bodde jag, i en etta på tredje våningen med ett fönster mot den lilla innegården och två mot gatan. På en korsgata till jovalismens epicentrum Haga Nygata som likt en kullerstensbeklädd navelsträng av julkalenderkänsla ringlade sig genom hela härligheten.

På denna puttrighetens urmoder tog jag mig genom min hemmastadsdel och på den mötte jag inte sällan dåtidens häst- och skrothandlare, musikmånglarna. Som kom fram till en för att, med det bredaste av leenden, ställa frågan ”gillar du musik?” med målsättningen att ett jakande svar (för vem f-nken gör inte det) skulle öppna deras Pandoras ask av grälla samlings-CD:s med allsköns musiksmörja till avlagring, för att förhoppningsvis rendera i att ett antal papperslappar med vattenstämpel lämnade min plånbok till förmån för deras.

Ja, jag gillar brittisk musik producerad fram till och med 1993, nedstämd lo-fi-country med torkad jord under spruckna naglar och svensk indiepop med bristande självkänsla som pojkrumstapet. Frågor på det? Men inte det minsta att jag vill köpa färdigtuggad eurodisney i neonklädda smurfmössor, inte det minsta. En massa finurliga ljud, slumpvisa toner och färdiguträknade rytmslag vakuumförpackade i prefabricerade purétuber. Inte en chans, inte jag inte. Nej, nej, nej, ställ aldrig din rakt igenom korkade fråga, om jag gillar musik, till mig igen. Lämna mig i fred när jag går till och från min lägenhet för annars j-klar blir det vev. Oavsett om jag är singel eller i damsällskap, bakfull och bitter eller ny kn-llat rosenkindad. Detta är inte förhandlingsbart. Seså, move on.

Och precis så är det med landslagsfotboll i allmänhet och landslagsuppehåll i synnerhet. Ja, du sitter i TV-soffan varenda lördag, du ägnar på tok för mycket tid åt att svina runt på sociala medier i samma anda och du viker än mer tid åt tankeverksamhet som kretsar kring en liten, liten pryl i en väldigt, väldigt stor värld. Visst kan det förekomma spår av fotboll, men rätten du lever, äter och andas är Arsenal. Inte fotboll. Det kan förvisso utvidgas till att vara engelsk ligafotboll, det kan -såsom denna säsong, vara Champions League och din Arsenalvurm kan sippra ned till allmän anglofili eller arena-fetisch. Men det har ju inget med fotboll att göra. Eller snarare, det har ju absolut ingenting med landslagsfotboll att göra.

Nej, inte det heller. Bild från Flickr.com: ”Taras Dudka”

Visst kan fotbollsmästerskap förgylla ens sommarsemester och visst kan dessa ge en ett gott skäl till att hänga eller ursäkt för att hälla i sig alkoholhaltiga drycker. Men då mer som medel som helgar ändamålet, som vägens mening för en färd eller bara som refererande hänvisning till något annat. För visst satt jag i TV-soffan i går kväll när Jannes landslag ryckte till en sista ynka halvlek, visst tvingade jag mig till öppenhet gentemot ett 4-4-2 som verkligen kändes som fyrkantiga klossar i runda hål. Men det var mest för att få njuta av Henrys sällskap, en på uppmärksamhet utsvulten förälder som passade på att fylla på när tillfälle väl gavs. Det var ju inte fotboll det handlade om, det var bara redskapet.

Så nu är jag så enormt tacksam för att landslagsuppehållet äntligen är över. För att, vad det verkar, inga Arsenalspelare har massakrerats av det och över den där känslan när du burit en tung och otymplig soffa uppför en rundad trappa och du äntligen får ställa ned den på golvet igen. På rätt våning, på rätt plats. Känslan av att vara färdig med det jobbiga och att nu få vila, rekreation och belöning. Och vår belöning kommer till helgen, belöningen för denna dryga veckas utmaningar får vi på söndag 17.30 när världens vackraste fotbollslag åker till Liverpool och möter Dyches Toffees på Goodison Park. Då är soffan nedställd, då är oljudet över och då återupptas tillvaron som den skall vara.

Jag är också enormt tacksam för att slippa behöva prata ”fotboll” i fikarummet. När trevliga människor vill bygga sociala brofundament och i all välmening frågar mig om hur härlig jag tycker en 5-0-seger mot Estland var, om hur kul jag tycker det är med folkfesten på Friends eller om jag är pep jag är inför ännu ett blågult sömnpiller (okej, min omformulering). Att slippa behöva prata ”The Final Countdown” i umph-umph-fotbollsmatcher, få förinspelat åskådarjubel-ljud i högtalarna genom TV:n-kinderegget och slippa behöva förhålla mig till andra människors känslor av att vi två, vi är av samma sort. För du gillar ju fotboll?

Nej, jag gillar inte fotboll på samma sätt som jag inte var intresserad av den gräddelina tuggummi-ljudmassa som prånglarna längs med Haga Nygata ville få mig att benämna som musik. Jag gillar - okej jag älskar, engelsk fotboll i allmänhet och Arsenal i synnerhet och det har ingenting med det fikarummet benämner som fotboll. Jag må framstå som elitistisk men den relation jag har till laget i mitt hjärta har ingenting att göra med Svennes glädje över ansiktsmålning, över att kunna uppge sig vara stolt svensk eller brisera ut i olidligheter som ”Kanna På”. Det är inte samma sak, vi är inte av samma sort och vi har avsevärt fler olikheter än likheter. Det du tror dig älska har just tagit slut, det jag älskar har genomlidit en på tok för lång paus men är tack och lov nu på väg åter till mig. Vad fantastiskt skönt. Nu är du äntligen tillbaka till mig. Up The Arsenal. Den bästa sporten som finns.

Kommentarer

Bild för Micke

Kan inte mer än att hålla med! Jag har sagt flera gånger till "fotbollskompisar" som inte fatta varför jag inte såg PSG-Barcelona i CL att jag gillar inte CL, jag gillar Arsenal i CL! 

Sen när du ändå är inne på musik i Göteborg, så måste jag berätta om min höjdpunkt på musikåren i slutet av åttiotale! När Bengans katalog kom! För att inte tala om den årliga tågresan 1,5 timme norrut för att själv besöka den fysiska butiken och ägna en hel dag att botanisera bland all musik!

Tack för att du har ökat frekvensen av dina blogginläg, alltid en trevlig läsning!  

Bild för Sral

Oj, nu går jag off topic. Jag växte upp i lilla Hyssna (typ 700 invånare) i Marks kommun, cirka 4 mil från Göteborg. Vår närmsta skivaffär hette Jannes skivbar, och låg i Kinna. Janne som ägde det var lite av traktens nöjesmogul, han drev även Kullaberg, tror han gjorde det tillsammans med sin bror., och en JC-butik. I alla fall, eftersom hela mammas sida av släkten kommer från Göteborg hände det att jag åkte in och kollade Bengans. Men vilken beslutsångest det var! Det fanns så mycket att välja på att jag blev helt matt. Ibland visste jag inte varken ut eller in. 

Jag tror att min musiksmak påminner om din, även om den verkar vara lite bredare på vissa sätt. Jag har alltid haft svårt för att band eller musiken ska vara som fastfryst i början av 90-talet, gillar hur mina favoritband utvecklades. Lite så har jag blivit som person också. Tycker man kan hitta så mycket bra i musiken även idag. 

Kan inte påstå att jag slaviskt följer landslaget, men det finns ett värde i det precis lika mycket som min kärlek till Arsenal och IFK Göteborg (även om Blåvitt för mig just nu mest innebär ångest och rädsla, jag skulle må rent fysiskt dåligt om Blåvitt skulle åka ur). Tycker det är precis lika kul att prata om landslaget som Arsenal på något sätt. Kanske för att jag, trots att jag är intresserad, inte anser mig vara särskilt bra på fotboll. Som spelare var jag helt värdelös, slutade som barn för att jag hellre tittade på moln eller plockade maskrosor än jagade bollen. Det är skönt att Arsenal är tillbaka, men jag gillar genuint Janne Andersson och önskar det gick bättre. Likaså var det kul att se att spelare som Tomiyasu, Ödegaard och även Havertz gjorde bra insatser. Okej, i Havertz fall en bra insats. 

Med det sagt, håller jag med Micke här ovan. Jättekul att du skriver fler blogginlägg och jag läser dem med nöje! :-) 

Bild för Davidsson och Mannen

Micke//"Jag gillar inte CL, jag gillar Arsenal". Får man tatuera in det på sin högeraxel? Klockrent. 

Katalog är/var före min tid, men jag känner absolut igen känslan inför och under dessa stunder när hela världen öppnade sig i form av ny musik. Så stora stunder, som kidsen aldrig kommer kunna förstå. Magi. 

Förresten har jag ett faktafel i texten, ett fel som du kanske känner till. För i Haga låg även Satisfaction, sekond hand-skivbutiken som också hade massa bootlegs. Som först låg i hörnet Södra Allégatan/Husargatan och som sedan faktiskt låg på självaste Haga Nygata. Sen gick den i konkurs, kanske samtidigt som blandskive-prånglarna jag nämner i texten..?

Sral// Dessa nöjesmoguler, dessa småstadskungar. Och kombon skivor + jeans den måste ha varit smått odödlig. Kinglish. 

Spännande att du känner på annat sätt än jag. Att du tycker det är kul även med landslaget (som jag kan göra på sommaren, när ligorna är stängda) även under höst och vår. Jag får gratulera dig till en större person än min. :-) Jag blir bara sur och tycker landslagsuppehållen är kass och när folk vill prata landslagsfotboll med mig, då måste jag nästan låtsas. Och detta hur mycket jag än tycker om dem. Det krockar liksom lite i mitt huvud. 

Bild för Sral

Knappast större person, kanske bara enklare och "bonnigare", som vi brukade säga. ;-)

Förutom skiv- och klädaffär hade de då Kullaberg, ett uteställe som låg mitt i skogen, i en håla som heter Överlida. Man var tvungen att åka hyrd buss dit, och hade ingenstans att ta vägen om man nekades av vakterna att komma in. Vilka tider det var! :-D

Annars håller jag med om CL, har knappt tittat på det någonting sedan Arsenal var med senast. 

Bild för Pelle

Oj vilka minnen skivaffärer väcker. Då jag jobbade som heltids DJ under vinyltiden så var det nästintill dagliga besök till vinylaffärerna. Favoriten var en kombinerad Arsenalmatch med några timmar i HMV. Det var lite olustigt när jag för 2 år sen sålde av 25 000 vinylskivor, men nu har man ju musiken i mobilen.

Skall bli kul att få se CL igen, inte följt den tävlingen på länge. Kan vi börja med tre pinnar borta mot Everton?

 

Håller förövrigt med Micke, kul att du ökat frekvensen på blogginläggen, dom har varit saknade av undertecknad.

If it's too strong, then you're too weak!

Bild för Davidsson och Mannen

Sral//Oh, och ett uteställe mitt ute i skogen. Ravens urfäder? Stort. 

Pelle//HMV... vilken katedral, vilken helgedom. Var inne på en HMV senast jag var i England, måste ha varit nere i Crawley, och ja den hade tappat en del. Sorglig blandning mellan klädes- och krimskramsaffär. Men då... tillsammans med Tower Records i ena hörnet och sedan småaffärerna och marknadsstånden borta i Camden, man fingertopparna svarta av sot och med majaröken liggande som en londonsk dimma. 

Men 25 000 vinylskivor, wtf? Du måste ju ha haft en guldgruva där. Imponerande. 

Och tack för feedbacken, det värmer i hela hjärtat.