Medlemmar: 6085 st.
Visa menyn
Premier League
sön 7 maj 2006 kl 16:00
4 – 2
(2 – 2)
Highbury, Publik: 38 359
Domare: Uriah Rennie
Wigan AthleticWigan Athletic

Slutet gott - allting gott

sön 7 maj 2006 kl 20:26

Ligasäsongens sista omgång gav oss en dos av magsjuka, dramatik, minnen, lycka och en fjärde plats.

Förutsättningarna var sådana att man redan långt innan matchen var nervös, hade svårt att koncentrera sig på annat och hade fjärilar i magen. Vad Spursspelarna hade i magen var dålig lasagne, vilket fick dem att kräva att matchen skulle bli uppskjuten. Till vilket svaret blev ett solklart nej från Premier Leagues sida. Tio spelare hade drabbats och säkerligen kunde man inte nu vinna. Döm av ens förvåning när Sp*rs ställer upp med sin ordinarie startelva i matchen på Upton Park. Skulle det räcka för vinst mot West Ham?

Highbury idag skrudat i röd- och vitrandiga läktare, visade sig från sin bästa sida denna dag med vackert klarblå himmel. Vemodstankarna jag hade byggt upp under veckan byttes sakteliga ut mot en allt stadigare  

På Highbury ställde man med ett mycket starkt lag med Reyes tillsammans på topp med Henry, i övrigt inga direkta överraskningar. Redan från avspark var det högsta tempot möjligt som gällde för båda lagen. Efter en misslyckad hörna á la Arsenal i den åttonde matchminuten nådde bollen Fabregas som la in ett fint inlägg till Campbell, som styrde bollen mot mål. Framför mål fanns Robert Pires, han sköt först rakt på Pollit i Wiganmålet innan han satte returen och jublet utbröt för första gången på Highbury denna eftermiddag. Bara minuten eller så efter utbröt ytterligare ett jubel, denna gång på ena läktaren men växte sig snabbt över hela arenan. Carl Fletcher hade gjort 1-0 på Paul Robinson.

Matchen och dramatiken fortsatte dock för knappt hade man jublat klart innan, då Thompson slog in ett frisparksinlägg som en omarkerad Paul Scharner lätt petade förbi en chanslös Jens Lehmann. Wigan fortsatte att spela bra efter kvitteringsmålet och som vanligt var det en stor stark center som skapade Arsenal problem, Jason Roberts. Efter knappa kvartens spel föll Roberts i straffområdet efter ett mycket tveksamt ingripande av Sol Campbell. Domaren friade. Sedan fick Wigan igen en frispark i ett liknande läge som vid deras första mål. Det blir väl att nytt inlägg tänkte Lehmann. Icke. Thompson såg Lehmanns rörelse mot bortre stolpen och la enkelt in bollen vid den främre stolpen. Ett mål inte alls olikt det mål Boros Queudrue gjorde för några år sen på samma arena. Wigan hade uppenbarligen inte läst manuset.

Arsenal vägrade dock acceptera detta och strax efter avspark vann Hleb bollen och passade till Pires som fann Henry precis i linje med backlinjen. Full fart framåt och en enkel bredsida i mål, kändes inte bara skönt utan också så typiskt denna fantastiske fransman.
Halvleken avslutades med nyheten att Jermaine Defoe satt en boll på sina gamla lagkamrater.

Den andra halvlekens inledningen, som också innehöll en straffmiss av Tequila-Teddy på Upton Park, dominerades av Arsenal men ingen kunde finna den där sista passningen. Ingen i Arsenal i alla fall. För i den 56:e minuten spelade målskytten Thompson bak bollen mot egen målvakt men passningen blev för kort och Henry kunde istället ta bollen och runda Pollit innan hans andra mål för dagen var ett faktum. 3-2 och Arsenal var återigen på fjärde plats men ett mål för Spurs skulle räcka för dem.

Pires, som idag var mycket pigg, hann med att skapa ytterligare ett fint läge när hans inlägg nickades på en flygande Wiganmålvakt av Fabregas innan han byttes ut i den 73:e minuten. In kom Freddie Ljungberg. När spelet blåstes igång igen tog Freddie en löpning in i straffområdet drog samtidigt inbytte Adde Johansson sin landsman i armen så hårt att det bara var för Uriah Rennie att blåsa straff. Att sedan Rennie valde att visa ut svensken kändes onödigt hårt. Thierry Henry tog säkert hand om straffen och fullbordade därmed sitt hattrick. 
Med cirka tio minuter kvar på klockan utbröt ett jubel till utan relation till det som hände på Highburys gröna gräs. Återigen hade West Ham tagit ledningen och nu krävdes det två mål av de vitklädda sjuklingarna för att de och inte vi skulle nå nästa års Champions League.

Ett dubbelt holländskt byte skedde med Dennis och Robin som inhoppare och Robert och Alexander som utbytta. Naturligtvis var det ett publikfrieri från Wengers sida att ge Bergkamp en sista chans att visa upp sig på Highbury. Han hann också med ett par läckerheter bland annat en väldigt snygg vändningen som dock innebar att försvararen inte hann med och rev ner legendaren.
Matchen tog slut ganska snabbt och spelarna som sedan länge insett sina Londongrannars öde log, kramades och jublade högt. Highburys liv i rampljuset som fotbollsarena tog slut med diverse parader, tal och sånger.

Denna dramatiska dag var definitivt ett värdigt slut på den era som Highbury utgör för oss gooners. Nu går vi mot nya tider, utan att veta vad det innebär för oss. På vägen dit har vi dock en buckla att hämta.
Mot Paris!