Arsenal till Wembley efter slumpmål

Fyra tankar om matchen

Vinst trots anfallsspelet
Det är tur att fotboll består av ungefär hälften anfallsspel och hälften försvarsspel (även om Wenger antagligen vill se en annan procentuell fördelning där) för idag vann Arsenal matchen knappast tack vare anfallsspelet. Det var snarare trots anfallsspelet. För en offensiv taktik där det viktigaste vapnet verkade vara att springa offside kommer alltid vara andefattigt och sällan ge så stor utdelning. Felpassningarna ska vi inte ens tala om - det var som att se Arsenal spela säsongspremiär igen för så här många nyckelpassningar till fel adress brukar vi bara se i augusti. Det var talande att målen snarare var slumpartade än ett resultat av taktiska finesser.

Vinst tack vare försvarsspelet
I andra halvlek, efter en första där Arsenal var numret mindre än Chelsea, justerade Wenger taktiken och skickade ner Elneny djupare i banan. Det gav resultat, inte bara för att Elneny plötsligt framstod som Paolo Maldini i försvaret, utan för att Arsenal också fick större lugn att hålla i bollen och försöka gå framåt. Att anfallsspelet sedan inte riktigt tog vara på den möjligheten är en annan diskussion, men defensivt gjorde Arsenal i alla fall jobbet idag. Det är ingenting jag brukar få möjlighet att skriva.

Till Wembley trots allt
Han är fascinerade den där Wenger. Trots säsonger där han gång på gång framstår som att han har tappat greppet lyckas han ta Arsenal till Wembley. Låt vara att det är en final i den minst prestigefulla cupen, men att besegra Chelsea i en semifinal när Contes lag uppenbarligen går för det är en fjäder i hatten för fransmannen. Nu väger inte en finalplats i Carabao Cup upp den med våra mått mätt relativt mediokra säsongen, men som enskild match kommer finalen mot Manchester City bli en höjdare som ett sådant prestigeladdat möte alltid är. I alla fall på förhand. Arsenal har hur som helst fina minnen från Wembley de senaste åren - så varför inte fylla på med ännu ett och ge Wenger den inhemska titel han saknar?

Chelseaspöket ett minne blott
Det fanns en tid då Arsenal i princip aldrig förlorade mot Chelsea, men sedan dök Roman Abramovitj med miljarderna upp och genomförde sin perestrojka (Varför är det ingen som säger Chelski längre förresten?) och Chelsea vann en blytung seger när lagen möttes i kvartsfinalen av Champions League 2004. Efter det var det fördel Chelsea i över tio år, och det har funnits perioder när jag inte ens har haft en gnutta hopp inför ett derby mot The Blues. Nu har pendeln slagit över igen. På de senaste åtta matcherna lagen emellan - vilka har spelats på så kort tid som ett och ett halvt år - har Arsenal bara förlorat en och har dessutom vunnit en FA-cupfinal av bara farten. Det är ett högst välkommet trendbrott.