van Persies volley avgjorde

Arsenal FC grundade för en speciell kväll på Emirates Stadium med anledning av klubbens 125-års-jubileum. Avtäckandet av de fantastiskt läckra och hedrande bronsstatyerna föreställande Chapman, Adams och Henry häromdagen var bara förrätten – och finbesöket från fina bekantskaper som Thierry Henry, Robert Pires, Jens Lehmann, Lee Dixon, Anders Limpar och Geogre Graham var tillsammans med chansen att (åtminstone tillfälligt) avancera upp till fjärdeplats vid seger bjöd ett smörgåsbord av den finare sorten för alla med någon sorts relation till Arsenal Football Club.

Matchen i sig, då? Jo, Arsene Wenger hade – naturligtvis – gjort en mängd ändringar från bottennappet i Piraeus tidigare i veckan, däribland att Manuel Almunia (!) tagit plats på bänken efter att både Lukas Fabianski och Vito Mannone skadats (!!) under Champions League-drabbningen. Alla av dem var dessvärre inte på eget initiativ, André Santos fotskada mot Olympiakos gjorde att Vermaelen fick flytta ut som vänsterback. Den belgiske mittbackens position togs istället av en formtoppad Koscielny och schweizaren Johan Djourou tog den polsk-födde fransmannens plats ute till höger i backlinjen. Just nämnde Djourou kunde på förhand ses som något av en nyckel i matchen sett med Everton-ögon då det i vanliga fall inte föredragna högerbacksvalet skulle komma att ställas mot den luriga kontringsspelaren Bilyaletdinov. Vid sidan av detta var det naturligtvis också viktigt för Arsenal att hålla koll på australiern  som – även om det var ett knappt år sedan han gjorde mål i Premier League – i vanliga fall är ett givet hot i luftrummet.

Kanske var det det faktum att han på allvar är på väg att radera ut både Thierry Henrys och Alan Shearers rekord för antalet mål under ett kalenderår, kanske var det med anledning av finbesöket (även om det känns som att han borde vara rätt van vid det vid det här laget) … oavsett vad så var det onekligen så att hela Arsenal med framför allt kaptenen och nyckelspelaren Robin van Persie såg aningen trubbigt, aningen veligt, ut under den första timmen av matchen. För, i den första halvleken fanns onekligen chanserna för Arsenal att göra både 1- och 2-0 och lägga grunden för en viktig seger, men vare sig Theo Walcott som – när han inte vinkades av för offside – eller Gervinho lyckades ta till vara på sina lägen under matchinledningen, detta trots att man tog sig till mer eller mindre öppna lägen både en och två gånger var.

En annan som inte lyckades förpassa bollen i nät trots fina prestationer var Aaron Ramsey. Walesaren som frispelades av Alex Song, Arsenals kanske allra bästa spelare i matchen, efter ett par bolltapp av de bägge lagen på Evertons planhalva, lurade förvisso matchställen av både målvakten Tim Howard och den jagande mittbacken Phil Jagielka men hans avslut smet precis ovanför målburen och Arsenal fick fortsätta vänta på sitt första mål. Mål blir det inte heller minuten efter då Gervinho rinner igenom Everton-försvaret. Ivorianens avslut är hårt och lågt, men Tim Howard är snabbt ute efter marken och styr undan avslutet.

Knappa fem minuten före paus blir det kalabalik i Evertons straffområde efter en Arsenal-hörna. van Persies inspel når Vermaelen på den bortre stolpen men hans nedåtnick mot Mertesacker stoppas upp av Jagielka. Arsenal-spelarna med Vermaelen i spetsen yrkar på straff, men domaren Webb håller trots det ivriga viftandet kvar vid sitt icke-beslut – vilket reprisbilderna också ger honom rätt i – och Arsenals första straff för säsongen får vänta.

Fem minuter andra sidan pausvilan uppstår en udda situation när Eveton sticker med ett anfall, då blåser nämligen Webb plötsligt av spelet när Fellaini får fritt läge i Arsenal-boxen. Anledningen? Tim Cahill tappade sin sko i situationen innan.

Arsenal ser aningen rakare ut efter paus och anfallen är av det mer konkreta slaget. Pang På är det framför allt när Song och Ramsey kombinerar sig fram och den senare hittar fram till Walcott som fått upp farten. Arsenals nummer 14 tar sig förbi Jagielka via ett fint tekniskt nummer och avslutet är en Howard-räddning av den högre skolan ifrån att ge Arsenal ledningen i matchen.

Efter Walcotts vassa chans så avtar Arsenal-dominansen en aning och Everton kommer in i en sällsynt period av possesionspel. Trots många inlägg från fina inläggsfötter som Baines och Bilyaletdinov och hög Everton-närvaro i Arsenals straffområde så reder Arsenal ut den aningen stormiga perioden. Detta mycket tack vare fint försvarsspel Vermaelen och Koscielny som båda briljerar i luften.

I den 70:e minuten så kommer så det förlösande målet. Koscielny sätter inte en av sina svepande bollar ut mot Walcott eller Gervinho, utan väljer istället det korta alternativet Song, som ständigt finns spelbar. Mittfältaren hittar därefter RvP i straffområdet med en utsökt stoppboll bakom Evetons backlinje, ja, merparten av laget i stort sett, och holländarens avslut – som innebär att mål nummer 33 under kalenderåret 2011 och att han nu bara är ett bakom Thierry Henry – är av ren och skär perfektion. Vänstervolleyn går i mål via den bortre stolproten och, förlåt, and … IT’S ONE NIL TO THE ARSENAL!

Dubbelbytet med Thomas Rosicky och Andreij Arshavin, som båda var på väg att bli inbytta innan 1-0-målet, uteblir och då Vermaelen som verkar ha någon form av känning så blir det istället Miguel som gör den rutinerade tjecken sällskap in i matchen.

Efter bytet bevakar Arsenal sin ledning i matchen och bortsett att Everton-ynglingen Connor McAleny är nära att kvittera med ett otäckt studsande långskott, så är det mest häpnadsväckande som händer under avslutningskvarten att Djourou tar sig fram längs Evertons vänsterkant övertygande smidigt.

Arsenal vinner matchen med 1-0 och sätter press på Chelsea i kampen om fjärdeplatsen. Vem, förutom oss med tilltro till Wenger och kunskap om att en rad nya spelare kan kräva en viss tids omställning och aklimatisering, hade trott det för ett par månader sedan?