Slutet gott, allting gott
tis 15 maj 2012 kl 23:42
54 matcher, 24 arenor, 4860 minuter, 74 mål och 31 fantastiska segrar. Allt började en molnig eftermiddag på St James' Park och slutade på ett soligt Hawthorns i West Bromwich. Det är en resa som tagit oss genom himmel och helvete, men som till slut slutade som sagor brukar sluta - lyckligt. Det är en säsong jag aldrig någonsin kommer glömma, så länge jag befinner mig på denna jord.
Jag har närvarat vid 47 matcher, åkt land och rike (och Europa) runt för att följa laget som ligger närmare hjärtat än någonting annat i mitt liv. Det har varit en känslomässig resa som fått mig att gråta, jubla, skrika, deppa, hata, älska, sjunga och lärt mig att aldrig ge upp. 8-2 på Old Trafford, 5-3 på Stamford Bridge, 4-0 på San Siro, 5-2 på Emirates, 2-1 på Anfield och så mycket mycket mer.
Jag har sett det mesta, ja, nästan allt, under en säsong som blivit utnämnd till den mest underhållande Premier League-säsongen någonsin. Jag flyttade till London som 18-åring. Helt ensam. Inga vänner. Ingen släkt. Inga pengar. Ingenting. Två år senare lever jag ett liv som jag bara skulle kunna ha drömt om innan. Arsenal har hjälpt mer än vad jag kunnat ana.
Det är genom Arsenal jag fått massvis med nya vänner, många som jag kan kalla vänner för livet, fått se nya städer, skapat nya minnen och fått en helt ny familj. Det var med gråten i halsen jag tog avsked av den här säsongen när jag tillsammans med några av mina bästa vänner satt på tåget hem mot London. Många av dem har besökt nästan varenda match i mer än fem till tio år . För mig har det här varit en emotionell åktur som varit fantastisk från början till slut, oavsett resultat.
Säsongen innan - 2010/2011 - då jag för första gången tog mina första steg som London-bo var starten på någonting nytt. Jag gick på de matcher jag kunde, men på grund av hektiska jobbtider och minimalt med pengar lyckades jag bara gå på c:a 20 matcher. Trots det var det den mjukstart som jag behövde innan det egentliga startskottet - augusti 2011.
Arsenal Sweden firade tio år, jag tog flyget över till jubileumsfesten i Stockholm, träffade gamla och nya vänner, såg Arsenal kryssa mot Newcastle och hade en fantastisk dag. Ett par dagar senare fyllde jag 20 år. Sedan tog det inte lång tid innan jag fick erfara miserabla förluster mot Liverpool, Manchester United, Blackburn och Tottenham. Men jag gav aldrig upp. Det skulle varken jag eller Arsenal göra.
Jag fortsatte gå på i princip varenda hemma- och bortamatch, träffade allt fler vänner, fick erfara sjuka derbyn, osannolik stämning, fula städer, massor av pubar, fantastiska segrar, underbara mål och en Robin van Persie som bärt alla på sina axlar under en säsong där han blivit den första spelaren att komma i närheten av att bli lika avgudad som en viss Thierry Henry.
När holländaren satte 5-3 mot Chelsea på Stamford Bridge stod jag på fjärde raden, halvnaken, helt färdig, helt borta, helt överlycklig. Jag hamnade till slut ända längst ner, max två meter från van Persie. Jag trodde just där och då att det var omöjligt att vara mer lycklig.
Eller när jag en regnig kväll hoppade runt som en galning på Stade Velodrome efter att Aaron Ramsey avgjort i sista minuten. Eller när jag iförd tomtedräkt snubblade runt på Villa Park. Eller när ... ja, ni förstår.
Att jag skulle få chansen att se Robin van Persie och Thierry Henry spela tillsammans under den här säsongen hade ingen - allra minst jag - ens kunnat drömma om. Men det var det som hände. Och när jag skriver de följande meningarna börjar tårarna rulla nerför kinderna. Två av mina absolut största minnen - som jag just nu får gåshud av att skriva om - är hans mål mot Leeds samt Sunderland.
Jag har aldrig tidigare hört Emirates lika högljutt som när Henry klev fram och avgjorde mot Leeds. Man var tvungen att nypa sig själv i armen för att förstå att det var sant. Arenan höll på att braka samman.
Den fyra timmar långa resan upp till Sunderland - som började klockan 06:00 på King's Cross - blev helt plötsligt en resa att minnas för livet. Med mindre än en minut kvar av matchen på Stadium of Light klev han fram igen, precis som han gjort miljontals gånger tidigare i den röd-vita tröjan. Glädjetårarna rann ner för kinderna när jag lämnade arenan, gled ner på knä, förstörde mina nyinköpta jeans och skrek ut min glädje. Det var ... obeskrivligt.
Eller känslan som infann i mig när jag såg Emmanuel Adebayor sätta 2-0 till Tottenham på Emirates. Det är det närmsta jag någonsin kommit ett allvarligt sammanbrott. Men jag gav inte upp. Och det gjorde inte Arsenal heller. Tillsammans - du, jag, spelarna, tränaren, laget, klubben - kämpade vi oss tillbaka, tog oss förbi Sp*rs, höll på att tappa allt, men säkrade allt i den allra sista omgången. När slutsignalen gick på The Hawthorns gick musten ur mig och resten av bortasupportrarna. Det var som om någon hade tagit ur proppen och bara dammsugit alla sorters känslor som bevarats i kroppen under de senaste nio månaderna.
Vi firade det som om en vinst i en cupfinal. Det var ingen titel, men för alla Arsenal-supportrar världen över har det varit en emotionell berg- och dalbana som tagit oss från en 17e plats i ligan till en tredjeplats bakom Manchester-lagen. För oss kändes det nästan som en titel. Under promenaden tillbaka till tågstationen såg exakt alla bara trötta ut. Vi alla var naturligtvis glada inombords, men utåt såg vi ut som om vi inte sovit under flera månader.
I låten Lost av Coldplay sjunger Chris Martin "...just because I'm losing doesn't mean I'm lost, doesn't mean I'll stop...", vilket är exakt det Arsenal gjort den här säsongen. Vi har hoppats, blivit fråntagna allt hopp, kämpat oss tillbaka, bara för att falla längre ner innan vi sedan tog oss upp ur den djupaste grop vi någonsin grävt. När säsongen nu summeras är det med leende läppar vi kan säga att vi gjorde det. Vi tog oss upp ur helvetet, och som vi gjorde det.
Premier League 2011/2012 är över. Allt är över. Klockan börjar i skrivande stund närma sig ett på natten. Det är bäst att jag går och lägger mig, men innan jag gör det vill jag säga en sak. Arsenal, jag älskar dig.
"Love is the emblem of eternity; it confounds all notion of time; effaces all memory of a beginning, all fear of an end." - Germaine De Stael