Drömmar, rädsla och oro
sön 28 mar 2010 kl 17:17
Klockan tickar ner. Fem minuter kvar. 2-0 till Arsenal har blivit 2-2. Den där förbannade skåningen har minuten tidigare kvitterat på nick. Men det finns tid kvar. Song står i nittionde minuten för en brytning långt nere på egen planhalva och passar den till Clichy som kommer löpandes på vänsterkanten. Clichy passar den vidare till Fabregas som under matchen blivit konstant pressad.
Han dribblar bort Xavi och Touré och sätter sedan en smekande passning till en Walcott som nyss blivit inbytt Walcott störtar fram mot mål och är en mot en mot Valdes när han passar den diagonalt till Fabregas som kommer löpandes mitt i banan. Sedan sker allt i slow-motion. Fabregas vinklar sin fot och smeker bollen in i det vänstra krysshörnet. 3-2 på Camp Nou och Arsenal vidare.
Ibland drömmer jag. Egentligen drömmer jag rätt ofta. Vissa drömmar kommer jag ihåg, vissa inte. Men det är ett par drömmar jag aldrig glömmer och det är drömmarna om Arsenal. Jag har drömt ända sedan den där tunga förlusten mot Barcelona i CL-finalen. Ingen dröm har slagit in hittills och det brukar drömmar nästan aldrig göra. Men det finns undantag och jag hoppas att någon av mina många drömmar slår in redan i år.
Jag har sett RvP kliva in på Santiago Bernabeu och avgöra finalen i Champions Leauge. Jag har sett Nasri avgöra ligan med sitt 3-0 mot Fulham i sista omgången. Jag har sett ett framtida Arsenal vinna trippeln. Jag har sett rätt mycket. Men allt har utspelat sig i mitt huvud. Ett huvud som håller lika mycket på Arsenal som mina andra kroppsdelar. Men det finns som sagt ett problem, drömmar brukar nästan aldrig slå in.
Nasri är på gång på riktigt och kan bli extremt viktig mot Barcelona. Foto: Bildbyrån.
Samtidigt när drömmarna vägrar ta slut blir rädslan allt större. Jag är rädd inför framtiden. Vad händer om vi inte vinner någonting i år heller? Blir det ännu en "bakfylla" á la 08/09? Blir det ännu en säsong där vi grämer oss över missade chanser och tappade poäng? Blir det ännu en säsong utan titlar? Jag orkar inte med det. Jag har sett mitt Arsenal lida i flera säsonger och jag har sett dem falla på mållinjen mer än en gång. Jag orkar inte det, inte mer.
Jag blev frågad tre frågor i förra numret av Kanonmagasinet. En fråga handlade om vad vår största utmaning skulle bli under kommande decenniet. Mitt svar var att den svåraste utmaningen skulle vara att vinna den första titeln sedan Vieira satte den avgörande straffen mot Manchester United i finalen i FA-cupen 2005. Jag står fast vid det och jag kommer att göra det ända tills vi faktiskt vinner någonting.
Hur reagerar spelarna vid ännu en säsong med uteblivna titlar? Hur påverkas deras självförtroende? I vilka vägar går deras tankebanor? Hur ska vi lyckas vinna någonting? Kan nästa säsong bli speciell? Kan vi efter nästa säsong äntligen sluta säga om ett-två år? Alla dessa frågor kommer att bli aktuella om vi inte ser till att vinna ligan eller Champions League i år.
Jag hoppas att spelarna förstår hur mycket som står på spel. I många matcher på sistone har de spelat alldeles för dåligt för att se ut som titelvinnande spelare. Samtidigt har vi alltid vunnit som ett lag och väldigt få gånger tack vare individuella prestationer. Varenda spelare gör inte en 8/10-match vecka in och vecka ut, men det finns spelare som presterat sämre under en längre period. För att vi ska ha någon som helst chans kvar i ligan måste de tillsammans med många andra höja sig.
Arg Vermaelen.
Manchester United formtoppar och verkar göra mål utan Rooney, Chelsea såg livsfarliga ut igår och Arsenal ... är Arsenal. Vi har ingenting speciellt. Vi har ingen Ronaldo eller Messi. Vi har inte vunnit titlar på löpande band (på sistone). Vi har inte mycket. Men vi har en sak och det är ett lag. Vi har ett lag. Vi har en lagmoral utöver det vanliga. Vi har en kämpaanda utöver det vanliga. Vi har en tro utöver det vanliga.
Jag tänker då inte lägga mig ner och ge upp hoppet. Inte nu, inte nu. Jag tänker ställa mig bakom laget och alla spelare - oavsett hur jäkla dåligt vissa spelar - ända tills det är matematiskt omöjligt att vinna ligatiteln. Vi fans kan inte göra så mycket annat just nu. Vad ska vi annars göra? Det finns inget transferfönster öppet, det finns ingen anledning att bua ut laget, det finns ingen anledning att inte se de resterande matcherna.
Chanserna har naturligtvis minskat i ligan, men större mirakel har skett. Sedan är vi ännu en CL-titel kvar att slåss om. I en match som både Iniesta och Xavi missar finns alla chanser till ett bra resultat på Emirates. Lägg där till Barcelonas dåliga spel på engelsk mark så har ni ett riktigt bra utgångsläge inför onsdagen.
Det är inte omöjligt att slå Barcelona. Flera lag har bevisat det. Nu väntar världens bästa lag på onsdag. Jag har redan skrivit allt jag vill ha sagt om matchen i ett tidigare inlägg. Fr.o.m imorgon kommer det att komma upp "nyhetsinlägg" inför den match som väntar. En match som kommer att ses av miljontals tittare världen över. Må bäste lag vinna.